Man kan ibland nästan få intrycket att det är något positivt med att en klubb har många skador. Det är ju en väldigt behändig ursäkt varje gång det egna laget inte riktigt presterar så som det är tänkt: ”Ja, men det beror ju på vår långa skadelista!” Det är nästan så att supportrar från alla läger tävlar om vilken klubb som har mest skadade, som om det låg någon prestige i detta dystra faktum.
Nåja, skämt åsido. Men det här med skadelistor är ändå en förhållandevis intressant historia. För även om det inte är fullständigt glasklart, så är det ju ändå så att vissa klubbar tenderar att befinna sig i toppen, eller kanske snarare botten, av sådana där listor tämligen regelbundet. Något som säkert till stor del beror på att storlagen har större spelartrupper, och därmed också troligtvis fler skadade, men som kanske också har i alla fall något att göra med skillnader i grad av skadebenägenhet.
För någon dag sedan publicerade Daily Mail en för mig rätt intressant artikel där Robin van Persie berättade om hur han utvecklats fysiskt sedan hans flytt från Arsenal till Man Utd. Mer muskler, tyngre och starkare, kort och gott i bättre fysisk form än förut. Det var intressant att läsa eftersom det ju ibland diskuteras exakt vad det kan tänkas bero på att vissa klubbar av någon anledning alltid verkar få spelare skadade, samtidigt som andra klubbar verkar klara sig relativt bra.
Det var en artikel som fick mig att tänka att det möjligen kan tänkas bero på olika approacher när det kommer till fysik, det vill säga fysisk träning och utveckling.
:::
“I haven’t [sic] been spending more time in the gym lifting weights, I have got myself super-fit and as a result I am both heavier and stronger. It means I am stronger in battles with defenders, but I also feel like I am in the best condition of my life.”
Efter att ha last den första meningen några gånger för mycket så landar jag i att dess andra ord rimligtvis måste vara “have” och inget annat. Hur som helst är innebörden att van Persie sedan sin flytt har flyttat tonvikten i sin träning mer åt det fysiska hållet. Han tillbringar mer tid i gymmet nu än tidigare, och han har byggt på sig.
Det sägs naturligtvis inte rent ut, men mellan raderna måste man anta att det inte läggs samma fokus på den här typen av fysisk träning i Arsenal. Det kan så klart finnas individuella förklaringar till detta, ett personligt val av Robin van Persie, men det finns också goda skäl att tro att det är något som kan vara systematiskt i Man Utd då det är fler spelare i den klubben som synbarligen musklat upp sig sedan de kommit till klubben.
Exemplen är många. Av nuvarande spelare har bland andra Rafael Da Silva, Luis Nani, Antonio Valencia och Anderson samtliga synbarligen blivit både större och starkare. Cristiano Ronaldo utsattes eller utsatte sig själv för stenhård fysisk uppbyggnadsträning, och en anledning till att han blev så väldigt bra i Premier League var att han rent fysiskt kunde stå emot försvararnas allt mer brutala metoder.
Det är inte alla tekniskt talangfulla spelare som har mäktat med detta, José Antonio Reyes är kanske ett bra exempel i sammanhanget. Därmed är vi tillbaka i Arsenal, som alltså är en av de klubbar som mer eller mindre alltid befinner sig högt upp, om inte högst upp, i dessa så kallade skadelistor.
Att det är en skillnad i fysisk intensitet på Arsenals träningar kan läsas mellan raderna i artikeln om Robin van Persie, men det stämmer också överens med andra vittnesmål efter att de lämnat klubben. Gael Clichy till exempel sade sig ha blivit förvånad över hur hårt det tacklades på Man Citys träningar.
Det finns också något intuitivt i detta. Arsenals och Arsene Wengers filosofi är extremt tekniskt orienterad, det är ingen tillfällighet att han så ofta pratar om just ”technical quality”, och till viss del går det ju att hävda att det också syns på de spelare som värvas till klubben. Hårdraget kan man ju säga att det verkar som om Wenger söker spelare med liknande tekniska och fysiska egenskaper till egentligen planens samtliga positioner.
Det känns på sitt sätt lite märkligt. Dels just för att Arsenals långa skadelista möjligen skulle kunna tänkas leda till en annan behovspecifikation. Dels för att det i Premier League förmodligen är viktigare än i de flesta andra ligor med goda fysiska egenskaper, på grund av spelets mer fysiska karaktär.
Ett större energiläckage i Premier League än i övriga ligor ställer större krav på spelarnas fysiska förmåga till återhämtning. Det är också så att för klara av alla typer av motstånd så behöver spelarna vara så fysiskt starka att de kan gå in i det fysiska spelet med auktoritet och självförtroende. Det finns förmodligen få saker mer mentalt svårt, även för mer tekniskt skickliga spelare, än att gå in i en fotbollsmatch med vetskapen att motståndet är fysiskt starkare och att det kommer göra ont att spela fotboll.
:::
”I also recover faster. The week before last, I played on Wednesday and Saturday. There was only two-and-a-half days between the games, yet I felt super-fit and had no trouble doing extra work in the final part of the game.”
Utöver att Robin van Persie verkar ha lärt sig ett nytt och häftigt ord, eller kanske snarare två ord, i ”super-fit”, så säger kanske det här citatet oss också något om återhämtningens psykologi. Och kanske närmare bestämt hur man egentligen ska se på det här med vad och hur mycket en spelare orkar med innan han blir ”för trött”.
Det är väl känt sedan länge inom organisationsteorin att människan anpassar sig efter förväntningarna på henne. Om man förväntar sig att någon inte ska klara av sitt jobb så visar det sig att den personen ofta får svårt att klara av jobbet. Och tvärtom ska sägas. Likaledes får man då föreställa sig att det är så att om en manager eller tränare förväntar sig att en spelare ska vara trött efter en match, så lär han också känna sig trött och sliten. Det blir till en självuppfyllande profetia.
Om det förväntas av en spelare att han ska vara fysiskt stark nog att kunna spela två matcher i veckan så kommer han förmodligen också, i rimlig utsträckning ska sägas, att uppnå sådan fysisk status. Högre krav leder också till högre ansträngning.
Vi kan inte tala om vetenskap, men intuitionen bör säga oss att det troligtvis är betydligt ovanligare med skador och fysiskt slitage i en klubb ledd av en Bill Shankly som menar att ”det där är inte ditt knä, det är Liverpools knä”, eller av en Roberto Mancini i vilken man ”inte får vara skadad” för att travestera något, jämfört med i en klubb där managern drar fram en statistisk graf och pratar om ”the red fatigue zone”.
Alla klubbar inom den moderna storfotbollen använder numer avancerade medicinska metoder för att granska och hantera spelarnas fysiska hälsa. Men det går en hårfin linje mellan att se dessa metoder som ett sätt att bättre förbereda sig som lag och att se dem som en möjlig tillflykt eller som ett utlopp för statistiskt nörderi.
:::
Barcelona spelar inte i Premier League. Och det har talats så väldigt mycket om deras tekniska och taktiska revolution. Men mitt intryck, utan någon djupare insikt i just den klubbens metoder, är att bakom deras kollektiva överlägsenhet ligger i motsvarande utsträckning också en gedigen syn på fysisk träning. Annars hade de näppeligen orkat med, hur ofta ”roteras” till exempelvis Leo Messi?
:::
Kvällens match: Leicester vs Huddersfield (20:30).
Omspel från fjärde omgången där vinnaren ställs mot Wigan på hemmaplan i den femte omgången till helgen. Den första matchen slutade 1-1 efter att Leicester i slutminuterna kvitterat Huddersfields ledning.
:::
Be Champions!!