På 17 långa säsonger har Tottenham aldrig slutat ovanför Arsenal i Premier Leagues tabell. Vilket betyder att aldrig under Arsene Wengers långa tid som Arsenals manager så har det hänt. Dagens möte mellan de båda klubbarna från norra London är det 40:e i ordningen sedan Wenger tillträdde, och hittills har Tottenham gått segrande från blott fem av dessa möten.
Det har varit år av smärtsamma upplevelser för Tottenham och den klubbens alla anhängare. Förlusterna på planen har varit många och bittra. Hela DVD-skivor skulle säkert kunna fyllas om man så ville. Vid sidan av planen har det också inträffat nederlag. Alltifrån en kollektiv och lasagneorsakad magsjuka till deras bästa spelare vandrandes iväg på fri transfer till den värsta rivalen.
Men Tottenham har också krupit allt närmare. Under fem av de sex senaste säsongerna så har de slutat en ynka tabellplacering nedanför Arsenal, och det är inte utan anledning som många känner att samtidigt som Arsenal är en klubb med tydliga problem, så är Tottenham å andra sidan en klubb på uppgång, eller i alla fall en klubb i harmoni.
Det känns som att vi står vid någon form av brytpunkt. Det djupa andetaget innan man kastar sig ut i det okända. Arsenals supportrar lär nog tänka och känna ungefär detsamma, även om de kanske aldrig skulle medge det öppet och i förväg. Det var på väg att hända redan förra säsongen, men då lyckades Tottenham på något oklart sätt med att sätta krokben för sig själva.
Men Tottenham känns på många sätt som en klubb som tagit ett nästa steg i sin utveckling. Och i det avseendet finns det också goda skäl att tro att förra säsongen var ett misstag som Tottenham kunde lära sig av. Och se till att det inte upprepades.
Väldigt få klubbar vinner eller lyckas uppnå sina ambitioner utan att först misslyckas i något försök. Man Utd, Liverpool, Chelsea, Man City. Ingen av dessa klubbar lyckades med detta. Den ende i modern tid som kanske har lyckats med det är Arsene Wenger. Men han lyckades å andra sidan inte hålla fast vid framgången.
:::
Derbyn mellan Arsenal och Tottenham är alltid lite speciella. Dels är det så klart ett lokalderby i begreppets allra mest precisa betydelse. Dels så är det ett derby i vilket det nästan alltid händer saker, och där många mål alls inte är någon ovanlighet.
Men det är också lite speciellt att se Arsene Wenger och Andre Villas-Boas mötas så här rakt på sak, för i vissa meningsfulla avseenden så känns de båda som varandras motsatser.
Arsene Wenger är teoretikern som mest av allt i sin managergärning verkar utgå från en idé om hur han anser att fotboll borde spelas, och hur han anser att en fotbollsklubb bör drivas. Det finns något djupt normativt över Wengers hela uppenbarelse. Allt oftare på senare tid har han hamnat i otakt med sin samtid när verklighetens krassa krav på resultat inte är samstämmiga med hans teori.
Om Andres Villas-Boas berättas ofta om hans taktikrapporter under sin tid som assistent till José Mourinho. Spelare och ledare vittnade om en enastående detaljrikedom där varenda aspekt av motståndarnas spel var nedbrutet i dess minsta beståndsdel. Men vid sidan av taktiker så har Villas-Boas i Tottenham också visat upp ännu en egenskap från Mourinhos spelbok, nämligen förmågan att motivera sina spelare till det allra yttersta.
En tydlig taktisk idé genomförd av en stark spelartrupp innehållandes en av Premier Leagues just nu allra bästa och mest formstarka spelare, och ett lag i harmoni och fyllt med självförtroende. Allt detta är sådant som talar för att Tottenhams bästa tid är nu.
Det egentligen enda som talar emot det är historien. Och eftersom det just idag är just ett derby, så kan historien mycket väl fälla avgörandet. Men aldrig tidigare i detta derby i norra London har vi så tydligt kunnat säga att den enes död är den andres bröd.
:::
Lite symptomatiskt för det här med teoretiker respektive taktiker är Arsene Wengers förvisso något övertolkade uttalande att han inte hade någon specifik plan för Gareth Bale. Varför planera för en motståndare när man har sin egen idé om hur sitt lag bör spela fotboll?
Så går det så klart att tolka det. Ett annat sätt är kanske att se det som ett sätt att uttrycka förtroende för det egna lagets kollektiva förmåga att avväpna sin motståndare, och att inte överdriva hotet från Gareth Bale så att andra hot i motståndarlaget bortses från.
Det som emellertid bör oroa är att det finns absolut inget med Arsenals defensiv som känns stabilt nog att kunna kontrollera Gareth Bale under en hel match. Allra minst Bale uppbackad av Aaron Lennon, Moussa Dembele, Clint Dempsey, möjligen Jermain Defoe med flera.
Anfall är, som vanligt för Arsenals del, bästa försvar. Alternativt förhoppningen att Emmanuel Adebayor drabbas utav ännu ett psykbryt. Anfallet är också den enda lagdelen i vilken jag anser att Arsenal i nuläget faktiskt är starkare än Tottenham.
Vilket man aldrig hade kunnat vara ens i närheten av att säga under Arsenals storhetstid med Arsene Wenger.
:::
Jag tror inte Arsenal måste vinna ikväll. Men jag tror inte att Arsenal har råd att förlora.
Om Arsenal förlorar så tror jag inte de har någon realistisk möjlighet att komma ifatt Tottenham. Sju poäng på tio matcher ser jag inte att Tottenham släpper den här säsongen. Ett skäl till detta är just att Tottenham tappade en stor ledning förra säsongen, dock över ett större antal matcher.
Ett annat skäl är att Tottenham inte längre leds av Harry Redknapp. Det är en manager med styrkor, men det är också en manager med en tendens att kunna slänga rejäla slevar med grus i det egna lagets maskineri när det passar det egna laget som allra sämst. Detta var en stor del utav förklaringen till Tottenhams haveri förra säsongen.
Andre Villas-Boas är en betydligt lugnare karaktär i det avseendet, som sätter lagets mål före sitt eget ego. Nu har han också en spelartrupp som är beredda att lyssna på honom och hans idéer snarare än att egoistiskt skydda sina egna särintressen.
:::
Be Champions!!