Paolo Di Canio efterträdde i måndags Martin O’Neill som Sunderlands manager. Det alla har pratat om efter att beskedet offentliggjordes har varit Di Canios politiska uppfattningar. Vad han är för sorts manager och vad han kan bidra med till Sunderlands hopp om att hålla sig kvar i Premier League har av olika skäl inte varit lika hett att diskutera.
Ändå tycker jag att det är intressant. Med sju matcher kvar av ligasäsongen så har Sunderland valt att satsa sina spelmarker på Paolo Di Canio som manager, och i och med att det är så kort tid kvar av säsongen så finns det rimligtvis goda skäl att just Di Canios personlighet och taktiska dispositioner kan komma att ha stor betydelse.
Martin O’Neill ifrågasattes efter beskedet om hans avgång och många menade då, inte så lite tendentiöst, att hans taktik var omodern och utsliten. Alltför ”typiskt brittiskt” och lite för mycket route one football är väl förmodligen det allmänna omdömet om O’Neill, inte sällan för övrigt från dem som tidigare berömt hans förmåga att få svagare lag att prestera på topp.
Vad kan i det avseendet Paolo Di Canio bidra med som inte Martin O’Neill kunde på samma sätt?
:::
Om kritiken mot Martin O’Neill är att han spelar ett alltför traditionellt brittiskt 4-4-2-spel, vilket i sig förvisso är en förenkling, så finns det inte skäl att tro att detta direkt kommer att ändras med Di Canio som manager. Majoriteten av hans matcher som manager för Swindon genomfördes med just en 4-4-2-formation.
Ett tillfälle då han valde att frångå denna formation var under finalen av The Football League Trophy förra säsongen, då han istället spelade 3-4-3, vilket visade sig vara ett misslyckat experiment. I övrigt har han sällan valt att justera taktiken, även när spelet till synes gått i baklås. Normalt sett har det varit i främst cupmatcher som Di Canio frångått 4-4-2.
Frågan är: Berodde Di Canios val av 4-4-2 på att Swindon då spelade i League Two eller kommer han att försöka tillämpa samma taktik också i Premier League?
En annan kritik som delvis berättigat riktats mot Martin O’Neills lagbygge är att det saknar flärd och kreativitet. Den något stereotypa bilden av Di Canio, fäktandes vid sidlinjen, skulle här antyda en mer öppen, böljande och fantasifull spelstil.
Men Paolo Di Canio är rent taktiskt snarare en försiktig manager. Under sin tid i Swindon har han fäst mycket uppmärksamhet vid defensiv disciplin och säkerhet i positionsspelet. Så till den milda grad att han gjorde sig ovän med flera spelare som inte enligt honom motsvarande hans krav i dessa båda avseenden.
Säkerhet före kreativitet har alltså varit Paolo Di Canios ledord hittills. Vad som möjligen skiljer honom från Martin O’Neill i det avseendet är ett större fokus på eget bollinnehav. Vilket ställer krav på mer bollskickliga spelare. Men i grova drag faller detta också inom ramen för vad som är ett gemensamt drag i Di Canios taktiska upplägg, att alltid ha tillräckligt med spelare kvar i det egna försvarsspelet.
:::
Taktiskt verkar det med andra ord inte finnas så väldigt mycket som skiljer Paolo Di Canio och Martin O’Neill åt. Åtminstone inte om vi ser till hur det egna laget normalt sett ställer upp.
Hur är de då som personligheter? Det som ofta lyfts fram som O’Neills främsta styrka har varit förmågan att motivera sina spelare och sina lag, att få dem att spela med viljan utanför skinnet. Hans kroppsspråk vid sidlinjen har ofta varit av det mer fysiska och expressiva slaget i Premier League. Detta gjorde dock hans tid i Sunderland desto märkligare, för där gav han stundtals snarare intrycket av att vara väldigt dämpad och nedstämd.
Paolo Di Canio är också han mycket livlig vid sidlinjen. Ofta vilt gestikulerandes helt och hållet i linje med den kulturella stereotypen. Vad många också lyfter fram som en av hans absolut bästa egenskaper är också att motivera sina spelare och hålla alla spelare i truppen positiva och på tårna. Också här har med andra ord O’Neill och Di Canio mycket gemensamt.
Just förmågan att motivera sina spelare kan så klart vara en särskilt viktig faktor så här mot slutet av säsongen då blott sju matcher återstår. Vad Sunderland kanske vinner på här med managerbytet är en hungrig Di Canio snarare än en utbränd O’Neill.
:::
En annan betydelsefull skillnad skulle också kunna vara hur mycket i detalj som respektive manager förbereder sig inför respektive match.
Paolo Di Canios direktiv till sina spelare är normalt sett väldigt noggranna och specifika, och grundade i ingående analyser av motståndarnas taktiska styrkor och svagheter, och hans spelaruttagningar utgår i mångt och mycket också från dessa analyser.
Det är naturligtvis också ett sätt att hålla samtliga spelare motiverade, då alla känner att de är delaktiga i managerns planer, och har förståelse för varför man spelar när man spelar, och varför en annan spelare är på planen vid något annat tillfälle.
Fördomarna om Martin O’Neill säger att det kanske inte var fullt så detaljerat där, utan att det där gick mer på känsla än på tanke. Och möjligen är det här som Paolo Di Canio verkligen kan tillföra ett värde till Sunderland som O’Neill aldrig riktigt mäktade med, och som i längden kanske är nyckeln till att hålla kvar Sunderland i Premier League:
Nämligen att kombinera motivation med metod.
:::
Be Champions!!