Den nyss avslutade NextGen Series kunde kanske ses som någon form av upprättelse för engelsk fotboll efter det att tre av fyra klubbar i semifinalerna var engelska. Aston Villa besegrade Chelsea i finalen efter att Chelsea vunnit mot Arsenal i semifinalen. Detta samtidigt som Tottenham tog sig till kvartsfinal och där gav Sporting en god match.
Detta har till viss del tagits som intäkt för att framtiden för engelsk fotboll ser ljus ut. Men är detta verkligen fallet? Och då menar jag för tydlighets skull, ser engelsk fotboll egentligen ljusare ut därför att engelska klubbar sitter på några av Europas mest lovande spelare i sina ungdomsakademier?
Mycket talar för att detta är en förenkling som förbiser vad som är engelsk fotbolls faktiska utmaning. Det har aldrig, eller det var åtminstone mycket länge sedan, som engelska fotbollsakademier saknade talang. Engelska klubbar kan likt få andra rekrytera unga spelare globalt till sina akademier, något som uppmuntrats av att de varit förbjudna att rekrytera engelska spelare utanför sin egen närregion.
Brist på talang är inte problemet. Vad som varit och är problemet är att slussa denna talang från akademierna och in i a-lagstrupperna. Flertalet engelska klubbar har saknat en tydlig karriärväg för sina unga talanger och dessa har i alltför stor utsträckning tillåtits att vittra bort antingen i reservlag eller genom upprepad utlåning. Till sist har de tvingats slå till reträtt och söka sin framtid i någon annan mindre klubb.
Strålkastarljuset och kraven på prestation i Premier League är intensivt och oförlåtande. Unga talanger befinner sig på en inlärningskurva under vilken de är benägna att göra misstag. Managers som tillsätts vet att de måste leverera resultat omedelbart och strävar därför efter att minimera misstag. Följden blir ofta att de minimerar unga talangers chanser till spel. Engelsk fotbolls strategiska tänkande blir kortsiktigt och närsynt.
Ändå kommer detta vara en viktig kompetens i framtiden i och med att financial fair play sätter vissa begränsningar på klubbar. De klubbar som då har lyckats skapa en struktur som integrerar och uppmuntrar unga talangers lärande inom sin spelartrupp kommer ha en konkurrensfördel.
Man Utd och Southampton har kommit långt i detta avseende och drar uppenbara fördelar därav. Aston Villa kommer om de lyckas hålla sig kvar i Premier League den här säsongen vara ett mycket intressant projekt i framtiden. Kontinentalt kan vi se hur klubbar som Barcelona och Dortmund har lyckats mycket väl med en dylik integration och därigenom dominerar europeisk cupfotboll för tillfället.
:::
Skyttegraven mellan akademi och a-lag är kanske som allra mest tydliga i klubbar som Chelsea och Man City. Detta är inte svårt att förstå, det är klubbar som haft obegränsat med ekonomiska resurser och därför inte behövt hushålla med dem. De har alltså obehindrat kunnat köpa in mer eller mindre färdiga spelare snarare än att producera dem internt.
Samtidigt fylls dock ungdomsakademierna upp med spelare från hela världen, men med försvinnande små chanser att faktiskt få spela. John Guidetti har länge varit en mycket spännande talang som också visade sin kvalitet på lån i Feyenoord, men hans chanser till spel för Man City är ytterst små. Josh McEachran bedömdes som en av engelsk fotbolls främsta talanger men gavs aldrig chansen i Chelsea. Två exempel bland många.
Chelsea har många unga talanger i sin akademi. I det lag som startade finalen i NextGen Series fanns Mitchell Beeney, Andreas Christensen, Alex Davey, Danny Pappoe, Kevin Wright, Alex Kiwomya, Lewis Baker, Ruben Loftus, Adam Nditi, Islam Feruz och Jeremie Boga. Men hur stora chanser har dessa spelare att få spela i Chelseas a-lag när klubben kan spendera £20m på att köpa Romelu Lukaku bara för att därefter skicka iväg honom på lån?!
Det är inte omotiverat att ifrågasätta vad poängen egentligen är för klubbar som Chelsea och Man City att över huvud taget ha en ungdomsakademi. Någon direkt funktionalitet för klubbarna verkar de inte ha. Åtminstone inte i termer av fotboll. Man kan kanske tänka sig att närvaron av en ungdomsakademi skänker någon form av legitimitet. Kanske är det också ett sätt att finansiera verksamheten genom att köpa billigt, utveckla och därefter sälja lite dyrare.
:::
Arsenal har under många år varit en engelsk fotbolls bastion för utvecklande av unga talanger. Detta i sådan utsträckning att det närmast blivit till ett ideologiskt projekt för klubben. Detta projekt har bestått av två ömsesidigt förstärkade komponenter. Arsene Wengers personliga vision av ett framtida Arsenal tillsammans med klubbstyrelsens finansiella prioriteringar.
Men Arsene Wengers vision misslyckades med att leverera några titlar, vad som med rätta betraktas som fotbollens fundament. Därmed fördes visionens svaghet fram i dagsljuset, då klubbens unga och bästa spelare inte alldeles förvånande visade sig vara mer lojala med sina egna karriärsambitioner och utveckling än med Wengers storslagna vision.
Spelarna började lämna klubben. Arsenal förvandlades till en säljarklubb där en ungdomskultur ledde till ett lag under ständigt ombyggnation. Men att prestera på högsta nivå fordrar inte bara ungdomlighet utan också stabilitet, vilket är omöjligt att uppnå om det hela tiden ska byggas nytt.
Arsenal har därefter ställts inför allt tuffare utmaningar vad gäller att hålla sig kvar bland Champions League-platserna. Från att ha haft en närmast garanterad plats så slåss de nu med tre-fyra andra klubbar om vad som för tillfället är i praktiken två återstående platser. Läget har blivit alltmer utsatt för Arsenal och vad som kan ses i ljuset av detta är att Arsene Wenger verkar ha avslutat Arsenals ungdomsprojekt.
Medelåldern i Arsenals spelartrupp är högre än på länge. Detta beror naturligtvis på att tidigare spelare blir äldre. Men det går också att se en skillnad i de spelare som Arsene Wenger numer värvar. Om han tidigare värvade spelare runt 20-årsåldern så har hans värvningar under de senaste åren kunnat addera åtminstone fem år till detta. Arsenal värvar numer allt som oftast spelare runt 25-årsstrecket istället. Per Mertesacker, Mikel Arteta, Thomas Vermaelen, Lukas Podolski, Olivier Giroud, Nacho Monreal, Santi Cazorla och Sebastien Squillaci är alla exempel på detta.
Detta har förmodligen varit till fördel för laget som helhet. Det har hjälpt Arsenal att bibehålla en stabil prestation i en omgivning av allt hårdare och tuffare konkurrens. Men det bidrar så klart också till att unga spelares tidigare så tydliga karriärsväg in i Arsenals a-lagstrupp blivit alltmer dunkel.
Konsekvensen har blivit att unga spelare som tidigare sågs som ljusa framtidslöften söker sig vidare och bort från klubben. De lånas ut och hålls därmed på lager, men efter att ha fått smaka på a-lagsfotboll så ter sig inte spel i reservlag och ungdomslag längre lika spännande. Oguzhan Özyakup, Fran Merida och Henri Lansbury har alla valt att lämna Arsenal. Nyligen valde den mycket lovande Martin Angha att skriva på för Nürnberg.
Arsenals spelartrupp mot Chelsea i NextGen Series innehöll Dejan Iliev, Hector Bellerin, Sead Hajrovic, Isaac Hayden, Martin Angha, Nico Yennaris, Kristoffer Olsson, Kyle Ebecilio, Thomas Eisfeld, Chuba Akpom och Serge Gnabry. Men kommer de och andra lovande spelare som inte minst Chuks Aneke att ha tålamod att försöka konkurrera med spelare som Arteta, Cazorla, Giroud, Wilshere med flera?
Arsene Wenger har förmodligen gjort mycket klokt i att försöka bygga ett åldersmässigt mer balanserat lag än tidigare. Men den tilltagande realismen i Wengers lagbygge har också kommit med en kostnad, nämligen att ett av Englands främsta ungdomsprojekt har sett sitt slut.
:::
Kvällens match: Arsenal vs Everton.
Den förra hemmamatchen mot Norwich lyckades Arsenal till sist vinna efter många om och men. Detta efter en allt annat än övertygande insats. Kvällens match är den hängmatch som Arsenal har tillgodo på Tottenham och blott genom vinst mot Everton kan Arsenal behålla det egna initiativet i tabellen mot just Tottenham.
:::
Be Champions!!