Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Den engelska fotbollssäsongen avslutas med Premier Leagues 39:e omgång

Det är förmodligen en av de mest tröttsamma klichéerna runt den här tiden av året, när Champions League-finalen och playoff-finalen i The Championship är åtskilda av endast några få dagar, att den största matchen egentligen är den som spelas i förlängningen av den engelska andradivisionen, snarare än slutet på UEFA:s monsterturnering.

Mest anmärkningsvärt är kanske att det ligger ett korn av sanning i klichén, åtminstone om vi ser det hela ekonomiskt. För samtidigt som Champions League-finalen delar ut £47m till den vinnande klubben, så betyder en vinst i The Championships playoff att klubben kan räkna hem i runda slängar £120m, det vill säga mer eller mindre tre gånger så mycket. Och detta är därtill ett minimibelopp baserat på att klubben omedelbart åker ur Premier League efter en säsong.

Med Premier Leagues nya TV-avtal så kommer det här bli ännu tydligare. För att sätta det hela i ett tydligare perspektiv. Från och med den kommande säsongen så kommer det lag som slutar på 20:e plats i Premier League tjäna mer i TV-intäkter än vad Man Utd har gjort i det gamla avtalet. Vilket naturligtvis är sinnessjukt på alla sätt och vis.

Det här är naturligtvis inte något som vare sig Watford eller Crystal Palace, i alla fall inte spelarna, ledarna och supportrarna, bryr sig det allra minsta om när de förbereder sig för att marschera ut på Wembley, för vad som är den viktigaste matchen den här säsongen för dem båda. Då handlar det kort och gott om att vinna matchen med alla till buds stående medel. Att få chansen att pröva sina vingar i Premier League nästa säsong.

Idag spelar spelarna i de båda klubbarna en Premier League-match, fast ändå inte. De spelar inte i Premier League, men väl för Premier League.

:::

Ett playoff är en hemsk företeelse. Nästan som en bilolycka. Man vet att man kan få se otäcka saker inträffa, men ändå är man på något vis oförmögen att slita ögonen från det som inträffar. Båda klubbarna har kämpat sig igenom sammanlagt 48 matcher under hela ligasäsongen, för att i slutänden låta hela säsongen avgöras under loppet av en enda match.

Självfallet är det att introducera ett cupelement in i ligaspelet. Det unika med cupspel är så klart att det inte nödvändigtvis är så att det bästa laget vinner, allt kan hända under en enda dag. Det kan alltså bli så att ett lag som i ligan slutade tio poäng efter ett annat, i slutänden ändå står där som segrare på Wembley och lyfter pokalen i skyn och viftar med sina Premier League-biljetter.

Rent numeriskt visar det sig att sju av de 20 senaste playoffvinnarna slutade på tredjeplats i ligan. En statistik som borde glädja Watford något. Det verkar alltså vara en liten fördel att sluta högst upp i ligan då ingen av platserna 4-6 har lett till fler vinnare. Det är en trend som förstärkts under senare år i och med att fem av de senaste sju säsongerna så har det lag som slutade trea också vunnit playoff.

Men att dra några statistiska slutsatser av detta är dock vanskligt. För även om sju av 20 ligatreor har vunnit playoff så måste ju detta betyda att 13 av dem har misslyckats. Och vid ett av de tillfällen under de sju senaste säsongerna som trean inte vann playoff så var det femman som istället gjorde det, nämligen Burnley. Den andra gången var det sexan Blackpool, vars manager då var Ian Holloway.

:::

Händelsevis slutade Crystal Palace femma i år.

Manager för Crystal Palace är den gamle bekantingen Ian Holloway, som i och med dagens playoff-final gör sin tredje final på fyra år. Hans två tidigare finaler har skett med Blackpool, varav han vann den ena och förra säsongen förlorade den andra med liten marginal till West Ham.

Ian Holloway har visat en märklig förmåga att förbereda sina spelare, mentalt såväl som fysiskt, för playoffspel. Det sätt på vilket Crystal Palace betvingade ett favorittippat Brighton i semifinalen påminner mycket om hur Blackpool under tidigare säsonger besegrat likaledes favoriserade Nottingham Forest och Birmingham.

Holloway känner till Wembley, han känner till omgivningen och den här matchens särskilda förutsättnnigar. Han vet vad han ”pratar om”, och den känslan tror jag kan vara värdefull för spelarna i Crystal Palace, som naturligtvis känner av både sina egna nerver och vad som faktiskt står på spel, för dem själva, för klubben och för supportrarna.

Skadan på Glenn Murray, lagets 29-årige målskytt som med sina 31 mål vinner skytteligan i The Championship den här säsongen, är kostsam. Aaron Wilbraham är inte någon oäven ersättare, men hamnar för ofta med ryggen mot mål och saknar det målhot som Murray alltid utgör.

Men Crystal Palace har andra målhot i laget och de befinner sig först och främst på kanterna, som båda håller Premier League-klass. Wilfried Zaha har inte riktigt varit sig själv sedan han i januari skrev på för Man Utd, kanske känner han pressen på sina axlar, men med två mål avgjorde han semifinalen mot Brighton och kanske gjorde han sig själv därmed fri från press.

På den andra kanten härjar Yannick Bolasie, en snarlik spelare som med sina inlägg och passningsspel låg bakom Zahas båda mål mot Brighton. Med sitt dubbla kanthot påminner Crystal Palace en del om Tottenham i sin offensiva taktik.

:::

Om semifinalspelet såg Wilfried Zaha återfinna form och självförtroende så får detsamma sägas om Watfords Matej Vydra. Årets spelare i The Championship avslutade ligasäsongen med en längre svit utan mål, men med två mål av högsta kvalitet mot Leicester i returen på Vicarage Road så var han en av Watfords stora matchvinnare.

Offensivt har Watford en bredare och mer genomtänkt spelidé än vad Crystal Palace kan stoltsera med, och följaktligen finns där kanske fler målhot och möjliga matchvinnare i Watford. Bara i anfallet hittar vi vid sidan av Vydra även Troy Deeney, som gjorde det dramatiska vinstmålet mot Leicester, och Fernando Forestieri.

Känslan med Watford är å andra sidan också att laget är betydligt mer naivt i betydelsen upp och ned, något som inte minst sågs i slutet av den ordinarie ligasäsongen när de med ödet i egna händer vid upprepade tillfällen gick miste om automatisk uppflyttning. Crystal Palace har också varit ojämna under säsongen som helhet, men visade i semifinalen mot Brighton upp en taktisk kyla som vann dem matchen.

Gianfranco Zola har även han erfarenhet av cupfinaler. Vid fyra tidigare tillfällen har han befunnit sig på Wembley och lyft pokaler i slutet av dessa vistelser. Detta var dock gamla Wembley och i egenskap av spelare, men han bör alldeles säkert kunna delge spelarna i Watford sina erfarenheter och goda råd.

:::

Finalen mellan Watford och Crystal Palace känns väldigt oviss på förhand, som om den kan gå hur som helst.

I det avseendet skiljer den sig i min mening från de andra matcherna vi kunnat se på Wembley den här säsongen. Finalen i Ligacupen mellan Bradford och Swansea. FA-cupfinalen mellan Man City och Wigan. Playoff-finalerna i League Two och League One, och för all del även lördagens Champions League-final mellan Bayern och Dortmund.

Från ett Premier League-perspektiv handlar det så klart också om vilken klubb som ska förgylla ligan nästa säsong. Och även om Ian Holloway alltid är en attraktion i sig så känns det ändå som om Watford vore ett mer spännande alternativ, särskilt som de två redan uppflyttade klubbarna är Cardiff och, inte minst, Hull.

Det är mycket brittiskt i Premier League, och för tillfället är det naturligtvis också rätt mycket spanskinfluerat. Watford andas Italien, med 3-5-2-uppställning, Gianfranco Zola har lyckats där Roberto Mancini misslyckades, och kombinerandes ett snabbt och säkert passningsspel med ett blixtrande omställningsspel.

En förflyttning upp från The Championship till Premier League vore hur som helst en utmaning för Watford. Laget består till stor del av spelare med begränsad erfarenhet av engelsk fotboll och med obefintlig erfarenhet av Premier League. Det skulle samtidigt ställa intressanta frågetecken till Watfords ägarfamilj Pozzo.

Det är genom Pozzos ägarskap som Watford lagt grunden till den här säsongens framgångar. Genom att kringgå The Football Leagues regler om antal lånade spelare (reglerna talar bara om lån mellan brittiska klubbar) så har Watford kunnat ta in många spelare från Udinese och Granada, som också ägs av Pozzos.

Det innebär ju i händelse av uppflyttning en särskild utmaning för Watford som alltså i så fall har tagit sig till Premier League med en kärna av spelare som inte tillhör klubben. Samtidigt skulle Gianfranco Zola i så fall också tvingas förbereda sig som nykomling i Premier League med ett transferembargo på klubben, innebärandes att Zola fram till den 31 augusti måste söka tillstånd hos The Football League eller Premier League för att få registrera nya spelare för klubben.

Men sett till den fotboll som Watford spelar med Zola som manager så ser jag med större tillförsikt fram emot ett Premier League med Watford än ett Premier League utan Watford.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2013-05-27 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons