Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Konstruktiv förändring i Sunderland

Sunderland har under ett flertal säsonger varit något utav ett fenomen. En anrik klubb med alla materiella förutsättningar att konkurrera på Premier Leagues övre halva; pengar, arena, supporterbas. Men gång efter gång har Sunderlands kapacitet resulterat i intet, hopp förvandlats till förtvivlan och laget misslyckats med att uppnå säsongens ambitioner.

Förra säsongen var ett gott exempel på detta. Hoppen var höga i Sunderland för exakt ett år sedan. Martin O’Neill var manager och med honom såg mer eller mindre alla en ljus framtid. Det misslyckande som föranledde O’Neills fall var spektakulärt, Sunderland var en hårsmån från nedflyttning och O’Neill själv fick sparken med kort tid kvar av säsongen.

Det något ironiska med Sunderlands tabellmässiga kräftgång är att den ackompanjerats av återkommande beröm för Sunderlands stabilitet, kontinuitet och förmodade långsiktighet. Ägaren Ellis Short har sällan kritiserats för att agera förhastat.

Men om en klubb inte presterar som man skäligen kan förvänta sig, så är kanske inte ”kontinuitet” ett eftersträvansvärt ideal. Istället är kanske i ett sådant läge förändring en mer värdefull ambition. Det vill säga, beslut som i någon mening bryter det tråkiga mönster av hopp och förtvivlan som alltför länge kännetecknat Sunderland.

:::

Möjligen är det med detta i åtanke vi bör betrakta Sunderlands tillsättning av Paolo Di Canio som ny manager. Italienaren är känd för sin benägenhet till sturm und drang. Om Sunderlands klubbledning ville iscensätta förändring så lär de få det, möjligen i en utsträckning de inte själva riktigt hade tänkt sig till att börja med.

Det visar i alla fall att Sunderland i någon mening har accepterat det nödvändiga med förändring. Och kanske är inte innehållet i förändringen det viktiga, utan bara att det faktiskt blir någon förändring alls.

Paolo Di Canio satte den huvudsakliga dagordningen för Sunderland bara några få minuter efter det att Sunderland spelat klart sin sista match för säsongen mot Tottenham. Han levererade ett närmast apoplektiskt utbrott på presskonferensen efter matchen där han kritiserade en attityd utav bristande professionalism i spelartruppen, och hela klubbkulturen som ofokuserad och slapphänt.

Han utlovade förändring.

:::

Det är ju inget nytt, det brukar alla nya chefer göra. I fotbollsklubbar, i företag och i alla organisationer. Ytterst få, om över huvud taget någon, tar på sig en ledarroll och engagerar sina medmänniskor och medarbetare med löften om att kommer att fortsätta att vara som det alltid har varit.

Men Paolo Di Canio har verkligen levererat. Hans eldfängda tal om spelartruppen har resulterat i att Matt Kilgallon och Titus Bramble har lämnat klubben. Och man kan räkna med att spelare som Phil Bardsley, Lee Cattermole, Danny Graham och kanske till och med Stephane Sessegnon är på väg ut även de.

Hans regim innefattar också hårdare träning. Sunderlands spelare har såhär i början av försäsongen tvingats uthärda dubbla träningspass. Fördelen är inte bara att spelarna faktiskt blir fysiskt bättre förberedda, det är också ett effektivt sätt att sortera ut de spelare som inte har den rätta viljan att genomgå sådan träning.

:::

Men den stora förändringen i Sunderland så här långt är strukturell. Sunderlands transferstrategi hittills har varit att låta managern för stunden bestämma vilka spelare som ska köpas och säljas, vilket resulterat i några rätt märkliga karuseller de senaste åren.

Under sommaren, och helt säkert i samråd med Paolo Di Canio, så har Ellis Short och Sunderland för första gången  i klubbens historia anställt en director of football, Roberto De Fanti, och därefter också en chefsscout i form av Valentino Angeloni.

Resultatet har blivit ett mer systematiskt och sammanhängande tänkande om vilka klubbens målsättningar är, men även om de metoder Sunderland ska använda sig för att uppnå dem. Det gör även Sunderland mindre beroende av en enskild manager. Klubben bygger upp ett strukturkapital.

Mer konkret visar det sig också i Sunderlands värvningar så här långt. Modibo Diakité, Valentin Roberge, Cabral, David Moberg Karlsson, Vito Mannone och Duncan Whatmore. Ett fokus på unga och utvecklingsbar spelare, och med ett mer kontinentalt perspektiv än vad Sunderland tidigare visat upp, föga förvånande med viss tonvikt på Italien.

Vi kan räkna med att fler spelare kommer in. Sunderland är nära att värva anfallaren Jozy Altidore, Benjamin Mendy och Juventus mittfältare Emanuele Giaccherini. Överlag ser vi en rejäl omvandling av Sunderlands spelartrupp, men den här gången med viss balans mellan kort och lång sikt, mellan ungt och gammalt.

:::

Om allt detta kommer att fungera vet vi ännu inte. Två saker känns dock rätt säkra. För det första att det för första gången på länge känns spännande på riktigt med Sunderland. För det andra att Sunderland nu i alla fall har möjlighet att hoppas utan att omedelbart därefter behöva förtvivla.

Nu ska inte Sunderlands möjligheter under Paolo Di Canios första säsong överdrivas. Men någon nedflyttningsstrid ska det inte behöva bli fråga om, i så fall kommer hans brända jorden-taktik som manager att med viss rätta ifrågasättas och kritiseras. Sunderlands ambition under 2013-14 bör vara att sikta på tabellens övre halva.

Och om man nu vill jämföra med de lokala rivalerna, och kanske även en av de huvudsakliga konkurrenterna i ligan. Så känns ju Sunderlands organisatoriska utveckling under sommaren betydligt mer konstruktiv än Newcastles val av Joe Kinnear som ny director of football.

:::

Transferkollen

Antolin Alcaraz – Everton, fri. Om Everton tidigare var halvkänt som lilla Man Utd så börjar de väl snart bli kända som lilla Wigan. Lite elakt så där. Alcaraz är förvisso en bra back och som fri transfer är det helt klart värt det, samtidigt är Evertons backlinje ramstark till att börja med. Väl godkänd (+++)

Mark Schwarzer – Chelsea, fri. Om man nu har tillgång till en av världens bästa målvakter i klubben, behöver en bra backup som dock inte är så pass bra eller hungrig att han blir sur av att inte få spela, så skulle jag säga att 40-årige Schwarzer troligen är en så pass bra värvning man alls kan göra. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Publicerad 2013-07-10 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons