Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Med Ken Bates ur bilden så tittar Leeds framåt och uppåt

Man kan utan att överdriva säga att det inom engelsk fotbollsjournalistik finns en djup aversion mot utländskt ägande av engelska fotbollsklubbar. Det är en aversion som grundar sig både i en opportunistisk vilja att utnyttja och odla supportrarnas känsla av alienering, och i en rent nationalistisk benägenhet att ifrågasätta allt som råkar vara icke-brittiskt, kanske särskilt om det råkar vara amerikanskt.

Kritiken är i flera fall berättigad. Men kritikens enögdhet gör den också blind för att några av de värsta ägarna inom engelsk fotboll faktiskt är och har varit brittiska. Den klassiska storklubben Leeds United meddelade för någon dag sedan att de till sist, efter nästan tio års samhörighet, gick helt och hållet skilda vägar men av dessa ägare, nämligen Ken Bates.

Ken Bates är mannen som alltsedan 2005 har behandlat klubben Leeds som sin egen personliga dörrmatta. Han har systematiskt realiserat Leeds tillgångar och därefter hållt klubben som finansiell gisslan under snart ett decennium, allt för att i slutänden kunna göra egen vinst på försäljningen av klubben. Under denna tid har Leeds sjunkit i seriesystemet, sålt av sina spelare för småpengar i sammanhanget, och förlorat all form av organisatorisk handlingskraft och självförtroende.

Innan sin tid i Leeds lyckades Ken Bates med bedriften att driva Chelsea till randen av konkurs. Chelsea räddades genom Roman Abramovichs köp av klubben. När nu det mellanösternbaserade konsortiet GFH Capital, som i december köpte Leeds för £52m strax innan jul, så får man kanske se det som en försenad julklapp till klubbens supportrar att de ett halvår senare bryter alla band till Bates, som även efter köpet satt kvar i klubbens styrelse.

Skiljelinjen i kritiken av ägarskapet av engelska fotbollsklubbar bör inte rimligtvis gå mellan engelskt och icke-engelskt ägande. För den distinktionen är inte nödvändigtvis meningsfull i dagens fotboll. Istället bör skiljelinjen gå mellan bra och dåligt ägarskap, oavsett nationalitet. Vad som ingår i ”bra” respektive ”dåligt” är upp till var och en att själva avgöra.

:::

Engelskt ägande eller inte, Leeds inleder den kommande säsongen i The Championship, som inleds redan nästa helg, med ett större självförtroende än på mycket länge. Förhoppningen är naturligtvis att Leeds ska kunna hitta tillbaka till Premier League.

Bakom detta självförtroende ligger i stor utsträckning Leeds agerande på transfermarknaden under sommaren. Dels köpet av den mycket lovande mittfältaren Luke Murphy från Crewe Alexandra för över £1m, den första gången sedan Ken Bates tog över klubben som Leeds spenderat en miljon eller mer på en spelare.

Dels Leeds hållning gällande spelarförsäljningar. När Premier League-klubbar under sommaren sniffat runt Elland Road gällande klubbens ytterst talangfulle högerback Sam Byram och antytt tämligen obetydliga bud för honom, så har Leeds avfärdat dessa bud som helt ointressanta. Förr om åren har Leeds talanger sålts för småsummor även till klubbar utan större ekonomiska muskler än Leeds.

Leeds har med andra ord visat att de inte längre är intresserade av att vara några slagpåsar, utan att de istället är en klubb med ambition igen.

:::

Denna ambition är, om man ska ta Leeds managing director David Haigh på orden, att inom två år spela i Premier League. Det vill säga, att senast från och med säsongen 2015-16 göra sin återkomst till den högsta divisionen inom engelsk fotboll. En ambition som naturligtvis inte utesluter att det kan ske redan den här säsongen.

Stora ord naturligtvis, och inte helt i linje med den något försiktiga devisen ”promise little, deliver much”. Leeds som klubb har därtill upplevt tillräckligt många falska gryningar för att ha hunnit bygga upp en icke försmädlig allergi mot den typen av bröstpumpande.

Uppdraget blir inte lättare av att The Championship är en notoriskt tuff division. Oddsen för att en klubb ska vinna The Championship är nästan lika höga som för att samma klubb ska åka ur The Championship, vilket får sägas vara tämligen unikt och en vittnesbörd om hur jämn och hård den ligan faktiskt är.

Men istället för att betrakta glaset som halvtomt så kan man välja att betrakta detta som ett glas fyllt till hälften. För om det är ovisst åt ena hållet så måste det vara lika ovisst åt det andra, och Leeds bör alltså rimligtvis ha lika god chans som något annat lag.

:::

Värvningen av Luke Murphy imponerar, och signalerar en vilja att öka lagets spetskvalitet på mittfältet. Därutöver har Matt Smith och Noel Hunt anlänt till klubben som fria transfers. Nyheten att anfallaren Ross McCormack stannar i Leeds väcker också glädje och optimism.

Offensivt står Leeds alltså starka för tillfället. Det är defensivt som Leeds rimligtvis behöver förstärka för att kunna räkna med att kunna uppvisa den kontinuitet som är nödvändig för att navigera en väldigt lång säsong i The Championship. Särskilt mittförsvaret är i behov av förstärkning.

Helt finansiellt obegränsade är dock inte Leeds, och en lång sekvens av olika managers har lett till att klubben sitter på ett antal spelarkontrakt som de nu har föga nytta av. Brian McDermott, Leeds manager, måste alltså sälja av spelare innan han kan köpa fler, vilket kan visa sig svårt om dessa spelare sitter på väl betalda kontrakt.

Hittills har detta heller inte hänt, och viss frustration har börjat uppstå både internt och bland Leeds supportrar. Brian McDermott är samtidigt en manager med en omfattande erfarenhet från The Championship, och han har en månad på sig att hitta en lösning.

Ända sedan Leeds under de mest nesliga former åkte ur Premier League 2004 så har denna klassiska storklubb hoppats på att en gång återvända. Först nu dock, snart nog ett decennium senare, finns det goda skäl att tro att denna förhoppning är på väg att inträffa.

Leeds är ju knappast min favoritklubb här i världen. Tvärtom så befinner sig Leeds på en lista över de tre klubbar som på något vis väcker supporterskapets reptilreflexer till liv inom mig. Rivaliteten är intensiv. Men just detta gör också att jag vill ha dem i Premier League. Det är en klassisk engelsk storklubb, en slumrande gigant. Stämningen på Elland Road kan bli bland det mest hysteriska som engelsk fotboll har att erbjuda.

Leeds har saknat Premier League. Men ärligt talat så har Premier League också saknat Leeds.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2013-07-28 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons