Att jag inte är någon större supporter av landslagsfotboll borde vara allmänt känt vid det här laget. Jag brukar kunna uppbåda ett allmänt intresse i samband med mästerskap, men annars tycker jag inte det är särskilt upphetsande alls.
Så har det på något vis alltid varit för mig. Men som några stundtals också gjort så kan man ju fråga sig vad detta i så fall beror på.
En del menar ju att landslagsfotboll är en ädlare form av fotboll, där spelare deltar på grund av heder och ära snarare än pengar. Min syn är ju snarare den motsatta att spelare snarare verkar bry sig mindre om landslagsfotbollen, och i den meningen de deltar i landslaget så är det minst lika mycket en statusgrej för dem själva som att de brinner för att försvara tröjfärgerna.
Men kanske är det egentligen inte så värst mycket mer komplicerat än att det för mig handlar om de val man gör. Man väljer någon gång av något skäl och på något sätt att hålla på en klubb, det är ett helt fritt val. Och just det fria valet förstärker ens egna band till just den klubben.
Jag förväntas å andra sidan hålla på det svenska landslaget enbart för att jag råkar vara svensk medborgare. Om jag exempelvis skulle välja att istället hålla på det engelska landslaget så betraktas jag med viss rätta som lite dum i huvudet. Det finns helt enkelt inte något fritt val inom samma sätt i landslagsfotboll.
Och när någon försöker tvinga på mig något så blir jag ofta avig. Lite som grönsaker för små barn kan jag tänka mig.
:::
Men även om jag normalt sett inte gillar landslagsfotboll i någon större utsträckning så får jag väl ändå medge att det just den här kommande veckan ändå är både drägligt och lite spännande. Det vill säga nu när de helt avgörande matcherna i VM-kvalet ska spelas.
När matcherna faktiskt gäller någonting på riktigt.
England möter ju Montenegro ikväll och måste naturligtvis vinna på hemmaplan. Allt annat än vinst och England har inte längre ödet i sina egna händer vad gäller att kvalificera sig för VM. Förlust och England kan inte längre ens förvänta sig att nå playoff.
:::
Apropå tristessen och apatin som följer på landslagsmatcher som inte gäller någonting så rapporteras det nu att UEFA funderar på att ersätta de så kallade vänskapsmatcherna (som mest brukar producera ovänskap mellan klubbar och landslag) med ett pågående ligaspel mellan samtliga 54 medlemsländer.
Arbetsnamnet är tydligen Nations League.
Alla länder skulle då delas in i exempelvis nio divisioner baserat på resultat och rankning, möta varandra en eller två gånger, och efter varje säsong skulle vinnarna i varje division flyttas upp, och de sist placerade flyttas ned en division.
Det finns ekonomiska skäl både för och emot ett sådant förslag. UEFA ser så klart möjligheten att ett större intresse för deras fotbollsmatcher medför högre annonsintäkter. För de större europeiska fotbollsländerna finns incitament mot den här idén då de inte längre har möjlighet att arrangera lukrativa matcher mot exempelvis sydamerikanskt motstånd.
Sportsligt tycker jag idén är intressant. Det vore definitivt en uppgradering från de fullständigt meningslösa vänskapslandskamperna, och något som kan fungera som en tydligare indikator på ett landslags kvalitet än enbart enstaka VM-kval och mästerskap.
Det blir lite mer långsiktighet och kontinuitet i landslagsfotbollen, vilket jag tror den behöver. För det är nämligen något annat som gör mig mer intresserad av klubblagsfotboll än landslagsfotboll. Klubbfotbollen lever man med hela tiden. Landslagsfotbollen dyker upp då och då lite sporadiskt.
Precis samma skäl som många managers menar att de föredrar klubbjobb framför landslagsuppdrag för övrigt.
:::
Mycket roligt från twitter igår som citerar Roy Hodgson på dennes presskonferens: ”Words like fear, anxiety or concern haven’t passed our lips this week.”
Oops.
:::
Be Champions!!