England har hemmamatch ikväll i den helt och hållet avgörande VM-kvalmatchen mot Polen. Vinst och England är klara för VM och i alla fall det minsta acceptabla målet är uppnått för Roy Hodgson. Något annat än vinst och England måste med intill visshet gränsande sannolikhet genomlida ett ångestfyllt playoff för att ta sig till VM.
Hemmamatch samtidigt som FA har sålt iväg närmare 20,000 biljetter, eller en fjärdedel av Wembleys kapacitet, till polska supportrar. Lägg till dessa de närmast obligatoriska räkmackebiljetterna och man kan börja undra om inte FA i sin strävan att göra vinst på Wembley har sålt iväg Englands hemmaplansfördel, en fördel som normalt sett är så viktig i ett kvalspel eller gruppspel av det här slaget.
Polen har i och för sig inget att spela för ikväll. De kan inte nå någon av de två första matcherna. Men att spela på Wembley är naturligtvis speciellt i sig, och att avsluta VM-kvalet på just Wembley framför 20,000 av sina tillresta supportrar innebär att de helt säkert kan uppbåda motivation för matchen, kombinerat med att kunna spela helt utan press.
Inte någon ideal situation för England precis, som definitivt inte har möjlighet att spela utan press.
:::
England befann sig i och för sig i exakt samma situation inför matchen mot Montenegro i fredags, och överraskade då i alla fall mig och kanske också sig själva genom att spela med både lugn och mod, även när det fanns enskilda tillfällen under matchen när humöret hade kunnat svänga.
Roy Hodgson menar jag har lyckats med tre saker som gör England till ett bättre och mer stabilt fotbollslag än vad de har varit förut:
Mod och självförtroende. England spelade med ett nytt självförtroende mot Montenegro och till stor del har det att göra med Roy Hodgsons eget mod i uttagningen av yngre spelare, såsom exempelvis succédebutanten Andros Townsend. Hodgson själv säger att känslan i det engelska laget inte har känts bättre under hans tid. I sammanhanget tror jag också det är betydelsefullt att lagkaptensfrågan verkar ha retts ut och hamnat hos en så stabil och kollektivt uppskattad lagspelare som Steven Gerrard.
Lagmoral. Det har ofta och länge varit ett problem för England med olika fraktioner i laget, ofta formade utifrån klubbgränser, som inte kommit överens med varandra. Stammentaliteten har triumferat över den nationella känslan. Vi har samtidigt kunnat se länder som Spanien och Tyskland basera sina stora framgångar på en väldigt god laganda. Känslan är att Roy Hodgson har börjat skapa något liknande i England. Spelarna verkar lyckligare, mer harmoniska, och kommer överens med varandra. Att Wayne Rooney överlämnar en straff till en Liverpoolspelare visar möjligen på detta.
Offensiven. Hängslen och livrem. Englands melodi lite för länge. Antingen har England hållt fast vid ett förlegat 4-4-2-system eller så har de tillämpat ett modernare 4-2-3-1-system fast med alltför defensivt inriktade spelare ovanför de två balanserande mittfältarna. Något som har gjort England impotenta offensivt. Ett problem i problemet har kanske varit att England helt enkelt saknat offensiva spelare av hög kvalitet vid sidan av Wayne Rooney, men att detta nu med Daniel Sturridge, Danny Welbeck, Andros Townsend samt någon till är på väg att åtgärdas. Mot Montenegro såg det i alla fall ut som om Roy Hodgson hittat en vinnande offensiv formel.
:::
Just offensiven är viktigare än vad man kanske tror. Naturligtvis kan inte England eller något annat landslag överge sin defensiv till förmån för en gung ho-offensiv. VM- och VM-kvalhistorien har sin alldeles egen välbefolkade elefantkyrkogård över segertippade landslag som misslyckats just på grund av att de varit övermodiga offensivt på bekostnad av sitt försvarsspel.
Men det är också fråga om vilken attityd man har både till en match och till sina egna förmågor. En defensiv överförsiktighet tolkas ofta av både egna spelare och av egna supportrar som att man inte är bra nog att själva kontrollera matchbilden, och i fotboll som i de allra flesta andra sporter är det så att det lag som styr matchbilden oftast också vinner matchen.
Att ha en flödande offensiv och våga gå helhjärtat om än klokt in i sitt anfallsspel är alltså en positiv signal till de egna spelarna. Tro på er själva, ni är tillräckligt bra, ni är det bästa laget på planen och ni är inte på något sätt underlägsna era motståndare.
Om England tänker så ikväll så kommer England att spela VM i Brasilien om några månader.
:::
Be Champions!!