I lite olika rundor har jag ju valt att göra listor där de bästa spelarna i Premier League rankas. Dessa listor har förmodligen bemötts med allt från milt överseende till våldsamt raseri, precis som listor av det slaget av någon förunderlig anledning alltid gör.
Ett problem med listor av sådant slag, precis som med sådana här koncept som ”veckans elva” för övrigt, är att de individualiserar synen på fotbollen och har väldigt svårt att ta höjd för fotbollens kollektiva aspekt. Det är svårt att på en lista, som explicit jämför spelare med spelare, ta med i beräkningen hur väl en specifik spelare fungerar i ett visst kollektivt sammanhang.
Ett sätt att kompromissa mellan det individuella och det kollektiva är att istället försöka rangordna lagdelar. Det har jag gjort vid något tillfälle och det blev väl ett okej resultat av det, om än kanske lite trubbigt. Vad jag tänkte göra nu och några måndagsbloggar framåt är istället att försöka rangordna Premier Leagues bästa spelarpar.
Det talas ju ofta om mittbackspar och, även om den ensamme anfallaren blivit ett mer populärt taktiskt fenomen, om anfallspar. Även på mittfältet kan vi ju hitta olika radarpar i de olika klubbarna. Och det är alltså detta som den här och de kommande bloggarna kommer att ta fasta på.
:::
(5) Gareth McAuley och Jonas Olsson – West Brom
På landslagsscenen har ju Jonas Olsson svarat för några uppseendeväckande misstag. I West Brom däremot är han en del av ett av Premier Leagues mest stabila mittbackspar tillsammans med Gareth McAuley. Det är inte ett perfekt mittbackspar, men de får väldigt ofta jobbet gjort och lyckas på ett bra sätt att organisera lagets arbete i och framför backlinjen.
(4) Chico och Ashley Williams – Swansea
Bollinnehav är i någon mening melodin såväl offensivt som defensivt för Swansea, som mer än många andra lag i Premier League förmår att dominera en enskild matchbild. Detta arbete börjar i backlinjen där Chico och Ashley Williams tillsammans ofta förmår att effektivt kväva motståndarnas offensiva ambitioner.
(3) Laurent Koscielny och Per Mertesacker – Arsenal
Arsenal har under många år haft svårt att hitta någon egentlig stabilitet i sin backlinje. Detta började förändras under förra säsongen, när Arsene Wenger till sist parade ihop Laurent Koscielny med Per Mertesacker. Fransmän och tyskar har ju haft svårt att gå ihop rent historiskt, men i Arsenal har de lyckats upprätta sin alldeles egna Maginotlinje. En anledning minst lika stor som vilken som helst offensiv mittfältare till Arsenals uppryckning i ligatabellen.
(2) Martin Skrtel och Kolo Touré – Liverpool
Det fanns ju skäl att vara lite tveksam när Liverpool i somras värvade Kolo Touré till klubben. Men vad man faktiskt har fått är en rutinerad och erfaren mittback som har förmått att axla ledarskapet i Liverpools backlinje sedan Jamie Carragher valde att lägga skorna på hyllan. Det är huvudsakligen tillsammans med Martin Skrtel som Kolo Touré har spelat, även om Daniel Agger också gjort några matcher. Och med Touré vid sin sida så har Skrtel delvis återfunnit sig själv.
(1) Gary Cahill och John Terry – Chelsea
Ett av Premier Leagues få helengelska mittbackspar, även om detta knappast lär vara till någon större hjälp för Roy Hodgson. Med José Mourinhos återkomst till klubben så har Chelsea i någon mening gått tillbaka till basics i sitt försvarsspel, och det har passat Gary Cahill och John Terry väldigt väl. I någon mening är Chelsea nu mer pragmatiska i sitt försvarsspel. De spelar utifrån vad mittbackarna kan snarare än taktiska ideologier, och i det avseendet är Cahill och Terry ett idealt mittbackspar.
:::
Naturligtvis hade man velat sätta ett mittbackspar som Rio Ferdinand och Nemanja Vidic på en sådan här lista. Briljanta i sina bästa stunder. Men som mittbackspar i Man Utd faller man lätt för lagets mångsidighet. Det blir för många andra mittbackar som spelar för att det ska bli helt meningsfullt att prata om ett mittbackspar.
:::
Be Champions!!