Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

England måste se Tyskland som både rival och förebild

Den 1 september 2001. England beger sig med sin nye förbundskapten Sven-Göran Eriksson till München för att möta Tyskland i en på många sätt avgörande VM-kvalmatch. Tyskland tar en tidig ledning men Englands replik är enastående när de vinner med 5-1 i ett av landets största segrar genom tiderna.

Den 27 juni 2010. Nästan ett decennium senare. England och Tyskland möts i åttondelsfinal i VM i Sydafrika. Matchen förväntas bli spännande men Tyskland gör bratwurst av engelsmännen och dominerar matchen igenom med ett rappt passningsspel och snabba spelvändningar. 4-1 till Tyskland blir slutresultatet och förlusten i München är hämnad.

2001 och något år därefter är det England som är hett. Englands landslag består av en uppsjö av etablerade världsstjärnor och lovande talanger i sina allra bästa år. Sven-Göran Eriksson har fått en flygande start på sitt nya jobb och ser ut att rent taktiskt kunna ta laget till en ny nivå. VM 2006 är det slutgiltiga målet. Samtidigt befinner sig Tyskland långt nere i en fotbollsmässig depression.

2010 och åren därefter är situationen den precis omvända. Tyskland är tillsammans med Spanien världens mest hyllade landslag. En ny generation tyska fotbollsspelare har växt fram under de gångna tio åren som spelar en för Tyskland ny typ av fotboll och som motsäger den klassiska tyska stereotypen utan att ha tappat dess positiva egenskaper. England är samtidigt ett landslag som tappat all form av såväl identitet som självförtroende.

Ironiskt nog är det kanske VM 2006 som är någon form av mental vändpunkt. Det var ett VM som skulle bli Englands triumf men som bara blev ännu en ångestladdad upplevelse. VM 2006 i Tyskland blev samtidigt det ögonblick när Tyskland återfann sitt självförtroende och hittade en ny spelglädje. Men vad är det egentligen som har hänt under de tio åren sedan den där kvällen i München 2001?

:::

Till stor del är det i mina ögon en fråga om en institutionellt betingad framgång för det tyska landslaget, samtidigt som England har handikappats av en total brist på institutionellt ledarskap.

Tysklands motgångar, som kulminerade strax efter millennieskiftet just runt 2001, fick det tyska fotbollsförbundet att kraftfullt utvärdera läget och genomföra medvetna reformer i syfte att på längre sikt återuppbygga styrkan i den tyska landslagsfotbollen. Reformerna innehöll inte minst en rejäl satsning på mängden och kvaliteten på coacher på alla nivåer inom den tyska fotbollen, en satsning som till slut har burit rejäl frukt.

England å andra sidan levde sedan 2001 i tron att deras landslagsfotboll inte var i behov av några institutionella reformer. De var ju med sin gyllene generation på väg att ta över världen. Misslyckandena som följde under det kommande decenniet sågs som olycksfall i arbetet snarare än som symptom på ett mer djupliggande problem.

Insikten om sjukdomen har så sakteliga börjat infinna sig också inom Englands landslagsfotboll. Problemet för England är dock att där inte finns samma utrymme för institutionella reformer, eftersom FA helt enkelt inte har samma makt inom engelsk fotboll och gentemot klubbarna som det tyska förbundet har inom tysk fotboll.

Det finns några länder som har lyckats göra en kollektivt samlad nationell satsning på sin landslagsfotboll, från gräsrotsnivå och med hjälp av klubbarna ända upp till landslaget. Bland dessa länder hittar vi Tyskland och Spanien, till viss del också Holland. Frankrike utgjorde förebilden genom sin satsning som gav sådana framgångar under 1990-talet. Dessa länder har under senare år varit enastående framgångsrika inom landslagsfotbollen.

Landslagsfotboll har alltså utvecklats till att inte längre bara handla om kvaliteten på spelarna och kanske det taktiska upplägg som förbundskaptenen har att bidra med. Den är istället en produkt av ett större arbete som däremot kräver nödvändiga institutionella förutsättningar för att kunna genomföras. Och innan England hittar ett sätt att skapa dessa förutsättningar för sig själva så kommer landslaget att vara handikappat i konkurrensen.

:::

Så kommer det sig alltså att Tyskland kan bege sig till England för en landskamp månaderna innan ett nytt mästerskap, vila mängder av sina bästa spelare, och ändå ses som något av favoriter i matchen. England måste samtidigt spela matchen med vetskapen att allt de gör på planen kan komma att hållas emot dem efteråt.

Spelare som tillbringar sitt liv under ett sådant förstoringsglas tenderar att försöka undvika hettan. Men ett lag där spelare hellre undviker hettan blir sällan eller aldrig särskilt framgångsrikt.

Det finns en rivalitet mellan England och Tyskland. Åtminstone ser England på Tyskland som rivaler. Det är väl förmodligen det mer än något annat som fick Wayne Rooney att inför kvällens landskamp lite buttert påstå att det minsann inte var Tyskland, utan istället Spanien, som var Englands förebilder inom landslagsfotbollen.

Wayne Rooney har naturligtvis fel. Eller i alla fall är det feltänkt. Spanien är inga bra förebilder för England som landslag, de kulturella skillnaderna inom de båda ländernas fotboll är alltför stora för att England på ett framgångsrikt sätt ska kunna replikera Spaniens modell. Englands betydligt mer realistiska förebilder, kulturellt, taktiskt och tekniskt, är Tyskland.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2013-11-19 kl 09:57

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER