Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Dokumentären "Class of 92" erbjuder vare sig frågor eller svar

Ligacupen har sina överraskningar. Leicester svarade inte för någon sådan i och med att de likt många andra tidigare under säsongen blivit fullständigt överkörda av Man City. Chelsea hade emellertid inte räknat med att få respass så här tidigt, därtill mot Sunderland. Mål i slutminuterna, först under ordinarie matchtid och därefter i förlängningen, garanterade dock att så blev fallet.

Två kvartsfinaler till spelas ikväll. Tottenham, numer utan Andre Villas-Boas som manager, ska försöka utkräva hämnd på West Ham för förnedringen tidigare under säsongen. Man Utd beger sig iväg på en riktigt tuff bortamatch mot Stoke. Inte precis ett cupmöte man drömmer om. Samtidigt har Man Utd en viss tradition i Ligacupen att försvara.

Jag tänkte på det när jag i veckan tittade på den nyss släppta dokumentären Class of 92, ett närgånget porträtt av de sex framgångsrika spelarna från Man Utds fantastiska generation: Ryan Giggs, David Beckham, Phil och Gary Neville, Paul Scholes och Nicky Butt.

Det var ju i Ligacupen det började. Det var inför en match mot Port Vale 1994 som det till och med debatterades i det brittiska parlamenentet huruvida det på något sätt var moraliskt försvarbart av Man Utd att ”lura publiken” genom att spela unga spelare ”som ingen hade hört talas om”. Bara några år senare så hade naturligtvis alla hört talas om dem.

:::

Den observationen kan kopplas samman med den frågeställning som dokumentären avslutas med: Kommer det någonsin hända igen? Att sex grabbar uppväxta tillsammans och så nära varandra gör resan upp i ett av världens allra största lag och blir så framgångsrika, vinner så mycket, som dessa sex spelare gjorde?

Hur svårt och hur ”omöjligt” det egentligen är antyds av parlamentsdebatten 1994. Redan då krävdes alltså en avsevärd mängd mod för att ge unga spelare chansen på det viset. Det institutionella motståndet har knappast minskat med tiden. Kraven på omedelbar framgång, otåligheten med både personal och resultat, minskar ständigt chansen för unga spelare.

Fotbollen har naturligtvis också globaliserats. På ett helt annat sätt än vad som var fallet under tidigt 1990-tal. Det var mer möjligt för sex engelska grabbar att tillsammans göra den resan därför att då rekryterade en storklubb som Man Utd bara unga spelare från de brittiska öarna. Nu rekryterar man från hela världen. Dynamiken och förutsättningarna blir därmed annorlunda.

:::

Känslan efter att ha sett Class of 92 är ändå en mild besvikelse. Det var en dokumentär som lovade väldigt mycket men som hade det väldigt svårt att resa sig ovanför trivialiteter. Återberättandet av redan kända historier och anekdoter, varvat med gamla arkivbilder, blir inte så mycket mer spännande bara för att de nu berättas och kommenteras av huvudpersonerna själva.

Det är också tråkigt att dokumentären blir föga mer än ett rent idolporträtt av sex spelare. Visst gnuggas det på ytan av vad det har kostat dessa spelare för att nå sina framgångar, och vad de har fått utstå längs vägen, men man vinner ingen egentlig förståelse för vad det var som gjorde att just dessa spelare lyckades där andra misslyckades.

Sopandet av misslyckande under mattan blir också rätt uppenbart med tanke på att filmen utgår från gamla bilder på Class of 92 som klart och tydligt innehåller fler spelare än dokumentärens sex huvudpersoner. Det är spelare som aldrig blev något eller som i bästa fall blev medelmåttiga fotbollsspelare på professionell nivå. Vad hände med dem och vilket förhållningssätt har till exempel Ryan Giggs och Paul Scholes till dem så här på karriärens skymningssida?

Tre av spelarna lämnade ju också under något skilda omständigheter Man Utd, trots att de var och en hade många år kvar på sina karriärer. Tråkigt nog får vi aldrig riktigt lära oss något om hur David Beckham, Phil Neville och Nicky Butt såg på det stadiet av sina Man Utd-karriärer. När de var på väg att ta slut. Det hade varit en intressant kontrast mot de tre övriga.

Det var också en generation unga spelare som kom till klubben samtidigt som den genomgick en omfattande kulturförändring. Från en ofta alkoholdränkt fotbollskultur till en alltmer omfattande professionalism. De var i unga tonåren när klubben gick igenom den här förändringen. På något sätt kanske de till och med representerade det nya. Hur ser de nu drygt 20 år senare på det?

Tyvärr är det här frågor på vilka Class of 92 inte erbjuder några svar eller ens funderingar. Dokumentären är inte ägnad att få oss att fundera, den är ägnad att få oss att beundra. En dokumentär som hade fått oss att fundera hade dock varit mer beundransvärd.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2013-12-18 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER