Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

David Moyes många misstag med Man Utd

Jag läser precis en bok med titeln Thinking, Fast And Slow av den Nobelprisvinnande forskaren Daniel Kahneman, världens främste expert på hur människor gör bedömningar och fattar beslut. I boken berättar han om hur vår hjärna består av två system (1 och 2), där det första systemet står för de snabba intuitiva bedömningarna och det andra systemet för de mer långsamma och rationellt genomtänkta slutsatserna.

Kahneman beskriver detta som ett otroligt effektivt system, som dock ibland leder oss fel. System 1 kan mest liknas vid den hyperaktive offensive mittfältaren emedan System 2 snarare ses som den mer sävlige mitbacken som då och då tvingas bryta in och rädda upp situationen efter mittfältarens vådliga utflykter.

Jag ser det här som en talande beskrivning när jag följer hur supportrar pratar om managers och huruvida de bör få sparken, nästan alltid med bakgrunden att laget ifråga inte presterar som de förväntas göra. Det finns grovt räknat två hyfsat tydligt utskilda läger. Det första lägret är de som tämligen reflexmässigt ger managern skulden och menar att han bör få sparken. Det andra lägret ger minst lika reflexmässigt uttryck för uppfattningen att man måste visa tålamod med och förtroende för sin manager och motsätter sig att han bör få sparken.

Båda dessa bedömningar andas System 1-tänkande. Den första uppfattningen utgår oftast från den förenklade tumregeln att om ett lag presterar dåligt så måste det vara managerns fel och att sparka honom kommer därför att lösa problemet. Den andra uppfattningen utgår närmast från en ideologi att det är fel att sparka managers, och likt alla ideologier så uppmuntrar den knappast till kritiskt tänkande.

Att angripa frågan med ett System 2-tänkande ställer krav på en större kognitiv ansträngning från vår sida. Vi måste då aktivt länka vårt ställningstagande till att ge eller inte ge managern sparken, till något konkret mått på dennes arbetsprestation. Vi måste visa att managern presterat dåligt, att lagets prestationer beror på hans svaga arbetsinsats, samt göra rimligt att lagets prestation kommer att förbättras med en ny manager. Med utgångspunkten att ett sådant beslut alltid måste utgå från vad som är bäst för klubben så finns det naturligtvis inte utrymme för vare sig mobbmentalitet eller ideologi.

Naturligtvis aktualiseras de här frågeställningarna av Man Utd och David Moyes, som efter ytterligare två förluster i rad hemma på Old Trafford ikväll lämnar hemmets hemska härd för att spela Ligacupsemifinal på Stadium of Light i Sunderland. Där finns de som bestämt sig för att han måste få sparken så snabbt att säsongen knappt ens hann börja innan de först torgförde uppfattningen. Och där finns de som över huvud taget inte är beredda att ens diskutera möjligheten.

Själv hörde jag till dem som tidigt menade att David Moyes var helt rätt manager för Man Utd att anställa. Kallt räknat skulle jag dock med det första halvåret som facit vilja konstatera att David Moyes har gjort tre stora misstag som klart och tydligt påverkat lagets resultat på planen.

:::

Alltför stora personalreformer i tränarstaben

Man Utd genomgick stora förändringar inför den här sommaren. David Moyes själv var en sådan förändring, i och med att han ersatte Alex Ferguson som varit en institution inte bara i klubben utan i engelsk och europeisk fotboll under mer än ett kvarts sekel. Dessutom genomgick Man Utd ett byte av VD, från David Gill till den fotbollsmässigt betydligt mindre erfarne Ed Woodward.

I ett sådant läge, där stora förändringar gjorts i klubbledningen, kan man rent organisationsteoretiskt tänka sig att det i syfte att bevara klubbens institutionella stabilitet är en god idé att undvika alltför vidlyftiga förändringar bland övrig nyckelpersonal, som exempelvis i klubbens tränarstab. Snarare finns det ett värde i att behålla denna så intakt som möjligt.

Det är omöjligt att veta vilka alternativ som egentligen stod David Moyes till buds. Hur villiga var egentligen sådana som Mike Phelan, Rene Meulensteen och Eric Steele att stanna kvar i klubben under ett nytt ledarskap? Den för mig kvardröjande känslan är ändå att David Moyes både kunde och borde ha gjort mer för att behålla åtminstone delar av den från klubben flyktande tränarstaben.

Det kan finnas ett behov hos en ny manager, särskilt när man tar över efter en så stark föregångare, att dels markera sitt eget revir, och dels att omge sig med den trygghet som följer på bekanta människor och lojala kollegor i centrala positioner. Mycket tyder på att David Moyes var påverkad av detta. Det har i alla fall inte gynnat Man Utd på kort sikt.

En uselt organiserad transfersommar

Det har gjorts mycket hö av Man Utds transfersommar. Till stor del med fokus på spelare som inte kommit till klubben. Det mest anmärkningsvärda med Man Utds transfersommar var dock hur enormt amatörmässigt klubben skötte sin budgivning och sin kommunikation med omvärlden. Redan från början framstod klubben som mentalt frånvarande. Knappast den bild som en ny ledning bör önska sig.

Det kan återigen ifrågasättas hur stor skuld som skall lastas David Moyes. Ed Woodward är ny VD från och med sommaren, den funktion i Man Utd med ansvar att rent praktiskt genomföra klubbens spelaraffärer. Den stora farhågan med hans ledarskap var också hans minimala erfarenhet av dessa frågor, hans styrka och fokus har alltid varit fotbollens mer kommersiella sida, att sälja klubben som helhet på nya marknader.

Men för Moyes att lämna en så viktig fråga som klubbens transferpolitik helt i VD:ns händer vore i sig oansvarigt. Det borde ha varit prioriterat för honom redan i de inledande samtalen med klubbledningen att tydligt definiera vilka mål klubben hade på transfermarknaden, och genomföra dessa tidigt och kraftfullt. På så vis skulle han köpt både sig själv och klubben ett större lugn inför den nya säsongen. Istället lät han klubben dras in i sensommarens transferpanik.

Det skapade tidigt en oönskad kontrast mot den tidigare ledningens effektivitet i dessa frågor. Det var dessutom en bortkastad möjlighet för David Moyes själv att hävda sin auktoritet i just dessa frågor, med en VD som inte har dem som sin egen naturliga hemmaplan.

Det var förmodligen också ett missat tillfälle att tillföra nödvändig energi till spelartruppen. Kanske var det möjligt att förutse att det trots utfästelser om det motsatta fanns spelare i Man Utd som utan Alex Ferguson i klubben skulle förlora i fokus. En viss förnyelse i sig kan i ett sådant tillfälle ha ett värde genom att det skapar ny konkurrens och dynamik. Det är också ett sätt för en ny manager att visa vad han vill med sin spelartrupp.

Fokus på riskminimering snarare än risktagande

Föreställ er att själva ersätta en sådan väldig personlighet som Alex Ferguson, med dennes mytbild och alla dennes framgångar. Det är knappast något annat än fullständigt mänskligt att när vi befinner oss i en sådan situation så försöker vi göra allt i vår kraft att undvika minsta misstag eller snedsteg. Eftersom vi vet att varenda sådant misstag accentuerar inte vilka vi är, utan vilka vi inte är.

Det eller enkom det faktum att David Moyes blivit tvingad till en större grad av försiktighet i en klubb som Everton. Möjligen är det en kombination. Men vad vi har sett av Man Utd hittills den här säsongen har rent taktiskt sett varit en större försiktighet än förut, en benägenhet att vilja centrera spelet snarare än att vidga vyerna. Ett introvert snarare än expansivt tänkesätt på planen, mindre av framåtblickande och mer av bakåttänkande.

Det vore fel att säga att detta producerat de önskade resultaten. Man Utd är en klubb vars identitet under dess mest framgångsrika perioder, och även dem emellan, har präglats av fart, optimism, vissa delar going for broke och vissa delar öka takten sista kvarten. Kort uttryckt har där alltid funnits ett element av risktagande, med insikten att endast med viss risk följer den högsta möjliga avkastningen.

Att minimera risk är ett defensivt tänkesätt. Det är ett tänkesätt som kan ta ett lag högt upp i tabellen men aldrig högst upp. För det krävs något mer, någon form av joie de vivre. Inom idrottens värld talar man väldigt ofta om betydelsen av att ”våga vinna”, uttryckt annorlunda som att inte vara rädd för att misslyckas.

Att ha detta något, till och med ha det som en av klubbens mest karaktäristiska kännetecken, för att därefter bli av med det kan bara skapa oro och en känsla av identitetlöshet. Kanske just precis den brist på självförtroende som flera betraktare säger sig se i Man Utd hittills den här säsongen, inte minst på Old Trafford.

:::

Naturligtvis finns det förmildrande omständigheter för David Moyes. Det är lätt att rikta kritiken mot honom personligen när sanningen troligtvis är att det inte finns en manager född i världen som inte hade upplevt vissa svårigheter med att efterträda Alex Ferguson. Klubbens situation som sådan efter managerbytet måste tas med i beaktningen.

Jag anser mig ändå ha konstaterat att David Moyes har begått viktiga misstag som manager för Man Utd, och jag anser mig ha gjort det rimligt att dessa misstag har haft en negativ effekt på lagets prestationer hittills under säsongen. Om vi alltså ska angripa managerfrågan i Man Utd utifrån ett så kallat System 2-perspektiv så finns det alltså skäl att i alla fall diskutera huruvida David Moyes bör vara kvar som Man Utds manager eller ej.

Men för att komma till slutsatsen att David Moyes bör bytas ut så måste vi enligt System 2 också göra rimligt att lagets prestationer kommer att bli bättre med en ny manager än vad vi förväntar oss att dessa prestationer kommer att vara med Moyes som fortsatt manager i klubben. Och den slutsatsen är inte riktigt lika lätt att ro i hamn, allra helst som de skäl som de flesta lyfter fram som centrala för lagets svaga prestationer vart och ett i sig självt har mycket lite att göra med David Moyes.

Det är sant att David Moyes har gjort misstag sedan han tog över som manager för Man Utd. Det är också sant att detta är misstag som går att lära sig av och göra bättre i framtiden, och att dess effekter kan vara övergående med tiden. Men då har han inte råd att göra om samma misstag nu i januari eller, om han får möjligheten, också nästa sommar.

Som vanligt handlar det om att hantera risk och göra mycket osäkra bedömningar om framtiden.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-01-07 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER