Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Sex skäl varför Chelsea inte behöver bekymra sig om UEFA:s financial fair play

Chelsea presenterade för några dagar sedan sitt årsbokslut för räkenskapsåret 2012-13. Siffrorna visade där på ytan närmast förfärliga förlustsiffror, med ett underskott motsvarande närmare £50m. Något som blir ännu värre med tanke på att Chelsea i sitt förra bokslut för första gången sedan Roman Abramovich köpte klubben redovisade ett nollresultat eller bättre.

Det redovisade resultatet aktualiserade omedelbart den snart utslitna diskussionen om hur Chelsea egentligen kommer att klara av UEFA:s regler om financial fair play, och om det möjligen kan vara så att Chelsea löper risk att uteslutas från i första hand Champions League. Hos vissa anar man nästan en närmast lustfylld förväntan.

Det är många som missförstår vad det här med financial fair play egentligen betyder. Med det som bakgrund så skrev jag för några månader sedan den här bloggen som någon form av grundläggande instruktionsmaterial:

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2013/09/05/financial-fair-play-for-dummies/

Såväl farhågor som förhoppningar om Chelseas uteslutande är dock onödiga och överflödiga. Ryktena om Kartagos förstörelse är betydligt överdrivna och så vidare. Chelsea löper ingen som helst risk att uteslutas från Champions League och det finns ett flertal skäl till detta.

:::

(1) Redovisning, inte verklighet. Det finns goda skäl för varför en ekonom väljer att kalla det för ”redovisat resultat”. Vi vill tro att ett bokslut och en redovisning speglar någon form av objektiv verklighet, men i själva verket så är dylika siffror föremål för tämligen aktiv resultatplanering. Klubbar och företag kan välja att ta kostnader ett år för att få en mindre belastning nästa år, och tvärtom. Konsekvensen blir så klart att man måste granska en årsredovisning betydligt mer detaljerat än enbart på dess resultatrad för att få en bra bild över den faktiska finansiella ställningen. 

(2) Inte totala kostnader, utan FFP-kostnader. En annan fara med att stirra sig alltför blinda på årsredovisningens resultatrad är att det alls inte är detta nyckeltal som UEFA:s financial fair play utgår från. Den tar endast hänsyn till vissa direkt fotbollsrelaterade kostnader och intäkter. I dessa moderna fotbollstider med räntekostnader, mängder med kommersiella avtal och så vidare så är detta alls inte samma sak. Chelsea som klubb är alltså fel analysnivå om man vill veta ifall Chelsea står i strid med UEFA:s regler eller ej.

(3) Chelseas självbevarelsedrift. Är det någon som på fullt allvar tror att Chelseas beslutsfattare är dumma i huvudet? En tro som går ut på att de medvetet skulle dra på sig kostnader som de rimligtvis måste veta ställer klubben i strid med UEFA:s regler, och riskerar få klubben utesluten ur Champions League, måste bygga på antagandet om deras dumhet. Om Chelsea inte hade köpt spelare och inte dragit på sig nya kostnader, om de istället med något mått av desperation hade försökt banta sin verksamhet, hade jag sett tecken till oro. Inte bara Chelseas status som fotbollsklubb utan hela dess intäktsbas är till stor del beroende på att de deltar i Champions League. Chelseas klubbledning är knappast intresserade av att såga av den gren de själva sitter på.

(4) UEFA:s luddiga regelverk. Själva regelverket står också till Chelseas beredvilliga tjänst. Man kunde tro att ett reglemente om vilka resultat som ska vara tillåtna skulle kunna vara tämligen klart och tydligt, men icke sa Nicke. Den mest fantastiska fudgeparagrafen är så klart den som luckrar upp tidigare paragrafer om nollresultat under rullande treårsperioder och endast förutsätter att en klubb uppvisar ”en positiv trend” i sin ekonomi, vilket så klart kan betyda att det räcker med att inte gå med lika mycket förlust som förut. Eller till exempel att man som Chelsea nu kan peka på ökade kommersiella intäkter och påstå att detta visar på en ”strukturell förbättring i klubben”.

(5) Kostnader och intäkter. Mycket av tron på UEFA:s regelverks omedelbara konsekvens för högspenderande klubbar bygger också på ett missförstånd om de ekonomiska grundförhållandena, man begriper sig inte på skillnaden mellan utgifter och kostnader. Man ser en klubb värva en spelare för £50m och så tror man att detta är en kostnad för klubben, när köpebeloppet i själva verket amorteras över spelarens hela kontraktstid. Redovisningen bygger också på historiska intäkter och tar inte förväntningar om framtida intäkter med i beräkningen. Premier Leagues nya TV-avtal gynnar alla klubbar i ligan men en toppklubb som Chelsea inte minst. Och det är inga småpengar vi pratar om.

(6) UEFA:s politiska vilja. Den mer cyniske, och jag kan i alla fall stundtals sorteras in i det facket, skulle också påstå att UEFA:s faktiska vilja att bestraffa de europeiska storklubbarna med uteslutning är mycket liten för att inte säga obefintlig. Dels riskerar de skjuta sig själva i foten och undergräva det kommersiella värdet i deras eget ekonomiska lokomotiv, Champions League. Dels finns det flera nivåer på straffskalan innan det blir aktuellt med uteslutning, och man kan med intill visshet gränsande sannolikhet räkna med att dessa mildare sanktioner kommer att tillgripas i första hand.

:::

Något uteslutande är det alltså inte fråga om. Chelsea drabbas inte av UEFA:s regler om financial fair play på det sättet. Däremot kan det mycket väl visa sig bli så som några har påpekat i kommentarsfältet, att reglerna kringgärdar Chelseas framtida handlingsutrymme på transfermarknaden. En form utav självreglerande effekt som jag misstänker är det egentliga syftet och främsta tanken bakom UEFA:s regelverk.

Det finns en missunnsamhet mot klubbar som Chelsea som jag själv inte riktigt begriper mig på. För mig är det uppenbart att Chelsea och Man City förbättrar och har förbättrat kvaliteten på engelsk fotboll. De är ett steg framåt i utvecklingen, de skapar en högre konkurrens och tvingar därmed fram en allt högre kvalitetsstandard i Premier League och inom engelsk fotboll i allmänhet. Arsenal och Man Utd är i grova drag starkare som klubbar idag än vad de var för tio år sedan, mycket tack vare en klubb som Chelsea. Detta är ett perspektiv som ofta glöms bort.

Det är svårt att inte se vad som framstår som förhoppningar om Chelseas uteslutande från Champions League som illa dolda speglingar utav denna institutionaliserade glömska.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-01-17 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER