Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Personkulten driver både Chelsea och Man Utd

Läsningen fortskrider utav Daniel Kahnemans utmärkta bok Thinking, Fast and Slow, en högintressant sammanställning av världens kanske främsta auktoritet på mänskligt beslutsfattande och omdöme. Han utvecklar där ett centralt begrepp kallat regression to the mean, på svenska kanske bäst översatt till regression till medelvärdet.

Huvudtanken med begreppet är att ett objekts prestationer över tid tenderar att närma sig medelvärdet. Med andra ord, en klubb som under någon eller några säsonger presterar svagt kommer av naturliga skäl att börja prestera bättre. På samma sätt så kommer en klubb som presterat väldigt bra under en viss tidsperiod att lika naturligt till slut att börja prestera sämre.

Det här beror inte på något särskilt, menar Kahneman. Tvärtom så belyser han hur vår benägenhet att vilja hitta orsaker eller kausala samband till allt som sker är en stor felkälla i vårt sätt att tänka. Framför allt vill vi tillskriva chefer och ledare en stor roll i såväl framgång som misslyckande. Andra psykologer skulle kanske kalla det för fundamental attribution error.

Tur eller tillfälligheter menar Kahneman spelar en stor roll. Ser vi det hela i det fotbollssammanhang vi trots allt befinner oss i så påminner det här oss kanske lite om den teori om cykler som klubbar påstås genomgå. Olika klubbar har naturligtvis olika långa cykeltider, men likt historiens alla imperier så är tanken så klart att alla goda saker måste ha sitt slut.

Dagens stormatch i England är matchen mellan Chelsea och Man Utd på Stamford Bridge. Två klubbar som ser ut att befinna sig på olika stadier i sina respektive cykler. Chelsea återigen på väg uppåt, Man Utd närmast oundvikligt på väg nedåt. Fullt naturligt och inte direkt beroende av något är Kahnemans teoretiska förklaring, som ändå i just det här fallet känns kontraintuitiv.

För i just dessa båda klubbar, kanske mer än i några andra engelska klubbar, möjligen med Arsenal som undantag, så framstår två starka personligheter som helt avgörande för att förstå deras respektive uppgång och fall. Alex Ferguson och José Mourinho.

:::

Man Utds enastående framgångsperiod under nästan 25 år under Alex Fergusons ledarskap är svår att betrakta som en produkt av tur eller tillfälligheter. Om Daniel Kahnemans tankar om regression to the mean hade varit tillämpliga här så borde Man Utds lycka ha vänt långt innan 2013 närmade sig 2014.

Man Utd regresserade under Alex Ferguson aldrig till något medelvärde, och det mer än något annat illustrerar det personliga ledarskapets betydelse. En betydelse som accentueras av att nu när personen ifråga lämnat klubben och bytts ut så börjar klubben helt plötsligt visa upp tydliga tecken på just regression to the mean.

Medelvärdet var aldrig riktigt vad Chelsea siktade på när José Mourinho först kom till klubben 2004. Idén var redan inledningsvis att göra Chelsea till Englands och en av Europas främsta fotbollsklubbar. Något som José Mourinho till stor del i kraft av sin personlighet också lyckades med. Naturligtvis med god hjälp av Roman Abramovichs miljoner.

Vad som emellertid skedde efter José Mourinhos avsked från klubben 2007 var att Chelsea som befann sig egentligen i mitten av sin tänkta storhetstid tämligen omedelbart regresserade tillbaka till medelmåttighet, åtminstone på en skala tänkt för engelska toppklubbar. Visst har inte Chelsea varit utan framgång under den här tiden, men ett Chelsea under sin storhetstid och med de resurser de haft tillgång till borde rimligtvis ha vunnit mer än vad de faktiskt gjort.

José Mourinho har inför den här säsongen återvänt till Chelsea. Konkurrensen är hårdare nu än vad den var förut, ändå känns det som om Chelsea har en mål och en mening som de inte har haft på länge. Även ett Chelsea under uppbyggnad känns som ett farligare prospekt än vad Chelsea har känts på flera år. Med Mourinho som manager så rör sig Chelsea helt plötsligt uppåt och bort från medelvärdet.

:::

Vad är då slutsatsen man kan dra av dessa till synes motstridiga resonemang?

Min slutsats är att det ligger mycket i Daniel Kahnemans tankar om att klubbar över tid presterar i enlighet med medelvärdet, med förhållande taget till klubbens finansiella och institutionella förutsättningar. Facit i ligatabeller och på fotbollsplanen är dock att detta inte alla gånger stämmer, och att de spektakulära undantagen först och främst kan förklaras med managerskapets betydelse.

Vad José Mourinho betyder för Chelsea är nog höjt över allt tvivel. Desto fler tvivlar däremot på vad David Moyes betyder för Man Utd. Är han den rätta lösningen på längre sikt än vad vi nu har möjlighet att betrakta eller saknar han den mentalitet och värdegrund som krävs för att leda en klubb som Man Utd? I matcherna mot topplagen hittills under säsongen har han inte lämnat några positiva svar på den frågan.

Inte mycket talar i nuläget för att han kommer att lyckas bättre med det på Stamford Bridge.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-01-19 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER