Det är något utav en fotbollens grundlag att så kallade storklubbar eller toppklubbar sällan är eller upplevs som särskilt sympatiska. Kanske går det helt enkelt inte att vara helt och hållet sympatisk om man samtidigt vill vara en vinnare. Kanske är det vi som betraktare som har svårt att uppfatta överheten som dessutom sympatisk.
Man Utd brukar i undersökningar genomgående framträda som den engelska fotbollens mest hatade klubb. Det finns uppenbara skäl till detta, och Man Utd har knappast blivit Premier League-erans mest framgångsrika klubb genom att vara försiktiga med att trampa på ömma tår. Chelsea är en annan klubb som under2000-talet med sitt sätt att bete sig och sin stundtals arroganta attityd knappast vann många neutrala betraktares beundran.
Arsenal är en annan klubb som många nog kan ha svårt att se som särskilt sympatisk. Snobbism, en nedvärderande inställning till sina motståndare och en allmän gnällighet är egenskaper som många skulle tillskriva Arsenal genom åren, även om de själva möjligen skulle beskriva dem på andra sätt. Liverpool har likaså de kunnat väcka frustration genom att ständigt vilja hävda en status deras prestationer inte har motiverat på årtionden.
Detta är som sagt naturligt. Alla klubbar har helt säkert drag som omgivningen betraktar som irriterande, men det är när dessa drag kombineras med en air av överlägsenhet som de blir till irritationsmoment. Detta implicerar naturligtvis att frågan om sympatiskhet till stor del ligger i betraktarnas ögon, och så klart på intet sätt är frikopplad från deras egna föreställningar och subjektiva preferenser.
:::
Man City är den engelska fotbollens senast tillkomna så kallade storklubb, eller toppklubb om man nu vill göra någon sådan distinktion. De har på precis samma sätt som Chelsea baserat sin framgång och tillväxt på nya ägare och ett externt kapitalinflöde, fast i en ännu större omfattning och volym än Chelsea före dem.
Detta borde till synes vara djupt osympatiskt. Ändå upplever jag det som mer än motiverat att fundera över om det inte är så att Man City faktiskt har lyckats att bryta mot den engelska fotbollens grundlag. De är utan tvivel en engelsk storklubb och de har nått sina nutida framgångar på ett sätt som sällan vinner någon uppskattning utanför de egna leden. Ändå så är de på något vis väldigt sympatiska.
Självklart så uppfattar man som supporter ändå Man City genom rivalitetens linser, men rivalitet är ändå något annat än sympati. Det kan så klart vara så att vi i och med Chelsea har lyckats vänja oss vid den typen av klubbar, och att det därför inte alls sticker i ögonen på samma sätt nu när Man City så att säga upprepar bedriften.
Men nej, det är inte bara därför. Man City är så klart inte blyga för att kasta ut stora summor pengar på nya spelare, men de är helt enkelt inte lika vräkiga med det. Det känns inte som att de gör det bara för att de kan göra det som Chelsea har haft en tendens att göra genom åren. Visst har Man City höga mål och ambitioner med sin verksamhet men de lägger inte riktigt samma energi på att slå sig själva bröstet innan björnen så att säga är skjuten.
Även spelarna uppvisar en ödmjukhet som är tilltalande. Kanske för att de i första hand framstår som just fotbollsspelare och inget annat. Inga direkta stjärnfasoner eller divalater. Det är svårt att störa sig på spelare som Pablo Zabaleta, Vincent Kompany eller Yaya Touré. David Silva, Sergio Agüero och Alvaro Negredo presterar hellre på planen än på presskonferensen. Samtliga är spelare med god arbetsetik.
Roberto Mancini kunde förvisso irritera sin omgivning med arroganta yttringar och sin fullständiga avsaknad av självdistans. Manuel Pellegrini emellertid håller en betydligt mer ödmjuk profil och är helt och hållet fokuserad på sin fotboll. Det är kanske inte så konstigt att ett sådant beteende inte lyckades i Real Madrid.
I någon mening låter också Man City sin fotboll tala för sig självt. Laget har förvisso ett starkt försvar när det fungerar som det ska, men Man City har inte byggt sina framgångar på disciplinerad defensiv eller destruktiv fotboll i största allmänhet. Klubben vann sin ligatitel som en direkt konsekvens av sin offensiva fotboll och laget har den här säsongen slagit nytt rekord genom att redan halvvägs in på säsongen ha uppnått hundra mål under en säsong. I sina bästa stunder spelar Man City tvivelsutan Premier Leagues bästa och mest sevärda fotboll.
:::
West Ham fick så klart känna av detta när lagen möttes senast i Ligacupen. Då var det semifinal på Etihad. Nu är det retur i samma semifinal på Upton Park, eller Boleyn Ground som arenan formellt heter. Och med 0-6 i baken så måste West Ham onekligen känna sig lite som Anne Boleyn på väg mot sin för tidiga men oundvikliga död.
Man City befinner sig alltså i praktiken redan i Ligacupens final, i vilken de får möta antingen Sunderland eller Man Utd. Oavsett motståndare där så bär de naturligtvis favoritskapet, precis som de också gör i Premier League. Om Man City tar sig förbi Barcelona i Champions League, alls ingen omöjlig uppgift, så är de så klart också en av de givna favoriterna till segern i den turneringen.
Det är inte någon omöjlighet att Man City den här säsongen faktiskt lyckas med det som ingen annan klubb hittills har lyckats med, att vinna fyra stora titlar under en och samma säsong. Det är naturligtvis en lång väg dit ännu, men få klubbar före dem kan påstås ha haft en bättre chans. Ingen klubb före dem kan dessutom sägas ha haft möjligheten att göra det och samtidigt framstå som sympatiska i omgivningens ögon.
:::
Be Champions!!