Vad är det som rör sig i huvudet på en manager som Alan Pardew när han mitt under match, därtill en match som det egna laget faktiskt leder med 4-1, beslutar sig för att skalla en motståndarspelare? Det här rör sig ju ändå om förmodat intelligenta människor.
Helgens stora skandal var naturligtvis Alan Pardews skallning, eller vad man nu ska kalla det, på Hulls David Meyler. Det var en handling som omedelbart åkallade FA:s och LMA:s uppmärksamhet, väckte indignation och upprördhet hos varenda kommentator och expert i det kända universum, och något som föranledde Newcastle själva att dela ut kraftiga böter tillsammans med en allvarlig reprimand.
Diskussionen som följt på detta har egentligen haft mindre mindre att göra med moraliska och humanistiska perspektiv men desto mer har den berört rent tekniska aspekter. Framför allt har det diskuterats hur man kan förändra det tekniska området vid sidan av fotbollsplanen, där managers har rätt att befinna sig, för att på så vis minska risken för liknande incidenter i framtiden.
Det borde inte överraska någon att denna senare diskussion framför allt har förts av LMA, eller League Managers’ Association, som naturligtvis har ett professionsbaserat intresse att rikta ansvaret bort från sina managers dem själva och snarare sätta fokus på yttre omständigheter. Andra tyckare, såsom exempelvis Graeme Souness, placerade istället all skuld på Pardew och menade att detta var något för vilket han riskerade sparken.
:::
Det är inte första gången som Alan Pardew befinner sig i hetluften. Bråk med andra managers har varit förekommande. För några år sedan knuffade han en av linjemännen och så sent som j januari så var han inblandad i kontrovers efter att ljudligt ha svurit åt Man Citys manager Manuel Pellegrini.
Misstaget jag tycker många gör när de ska försöka förstå vad som ligger bakom dylikt beteende är att de utgår från att det handlar om ett medvetet beslut eller ställningstagande. Det verkar som om man utgår från att Alan Pardew har kallt och sakligt bestämt sig, vägt fördelar mot nackdelar, och intellektuellt resonerat sig fram till minsann gå fram och skalla David Meyler. Och därefter följt upp tanke med handling.
Detta är som jag ser det inte ett helt rimligt perspektiv. Visst är alla människor i någon mening ansvariga för sina beslut och handlingar, medvetna eller omedvetna, och får hållas till svars för dem. Men människan är en varelse styrd minst lika mycket av känslor och impulser som av rationellt tänkande, vilket gör något som intention till ett minst sagt luddigt begrepp.
:::
Känsloläget är högt och spänt till bristningsgränsen inom fotbollen. Kanske inte minst för en manager som är personligt investerad i lagets prestationer och matchernas utfall i en utsträckning som få eller någon annan egentligen kan anses vara.
En manager blir inte en manager i en klubb på den allra högsta nivån genom att betrakta förluster som någonting normalt eller acceptabelt, och en manager förblir ännu mindre en manager i en klubb på den allra högsta nivån genom att inte reagera instinktivt och häftigt negativt mot själva föreställningen om det egna lagets förlust.
För en utsatt manager är det kanske desto mer påtagligt. Alan Pardew har under en längre tid befunnit sig i ett problematiskt förhållande till sin egen klubbledning, hans lags prestationer har varit minst sagt svaga och svajiga under senare tid, ett byråkratiskt gräl med förre sportdirektören Joe Kinnear är precis avklarat, men risken att förlora jobbet är alltjämt överhängande.
De flesta människor skulle i det här läget kunna gå till sig själva. Föreställ er att ni själva upplever ett hot om att bli avskedad och ni befinner er på en arbetsplats i ständig konflikt och alltid inblandad i diverse småbråk. Med all sannolikhet är detta något som kommer göra er nervösa, oroliga, stingsliga, lättretade och benägna att uppfatta det mesta som någon form av allmän provokation riktad mot er.
Föreställ er sedan att ni utför ert dagliga arbete framför 50,000 åskådare på plats och framför 50,000,000 människor som bevittnar det på TV.
Jag tror mer än några få av oss skulle vara benägna att reagera irrationellt och känslobaserat i en sådan utsatt situation. Det fråntar inte Alan Pardew från ansvar men det borde göra det möjligt för oss att betrakta det som skett med ett mänskligt synsätt snarare än att behandla det som någon form av intellektuell abstraktion. Döm andra såsom vi själva vill bli dömda.
Den logiken lever sällan media efter dock. ”When the seagulls follow the trawler, it is because they hope sardines will be thrown into the sea.”
Och kanske finns det anledning att återkomma också till fotbollsmatchens yttre omständigheter. De inre omständigheterna – pressen, resultatkraven och den ständiga avskedsrisken – är troligtvis oföränderliga. Men yttre omständigheter såsom det tekniska områdets placering i förhållande till planen går att påverka, och kanske skulle man vinna på att managers inte försätts i riktigt samma typ av fysiska situationer.
Eller så menar man att detta utgör en för stor inskränkning på en managers möjlighet till deltagande i matchsituationen, samt betraktar det som något utav en överreaktion på vad som i själva verket är ett ytterst fåtal och isolerade incidenter. Det absoluta normalfallet är hur som helst att det inte uppstår några egentliga problem.
Men om det är något som den engelska fotbollen gör riktigt bra i sådana här situationer så är det så klart att överreagera.
:::
Be Champions!!