Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

En personlig rant om det engelska landslagets kranka blekhet

När Sven-Göran Eriksson inför sitt sista mästerskap med England, VM 2006 i Tyskland, avslöjade bombnyheten i samband med sin uttagning av VM-truppen att han tagit ut den då 17-årige Theo Walcott så drunknade nästan de engelska proffstyckarna i mängden av egna åsikter och kommentarer.

Modigt skulle kanske en del välja att beskriva en sådan laguttagning, ett sätt att satsa på unga spelare. Theo Walcott spelade å andra sidan inte en minut under aktuellt mästerskap så om det var så värst modigt vete tusan. Snarare var det kanske slöseri på en trupplats som inget fluffigt resonemang om vad Walcott eventuellt lärde sig av äventyret riktigt kan väga upp.

Gränsen kan således tyckas hårfin mellan å ena sidan mod och å andra sidan dumdristighet eller slösaktighet. Det stora problemet med England och dess förbundskapteners laguttagningar under minst det senaste årtiondet har emellertid inte varit överdrivet mod utan snarare en fullständig ovilja till risktagande.

England har blivit fasansfullt förutsägbara i sin laguttagning. Något som naturligtvis bara ger dem ännu ett underläge i ett för dem redan rätt taskigt läge där andra länder ligger långt före i teknisk och taktisk utveckling, för att inte tala om landslagsorganisation.

:::

Det finns en vanlig föreställning om att framgångsrikt managerskap eller förbundskaptensarbete handlar om att eliminera risk. Detta är inte fallet. Ett framgångsrikt ledarskap handlar istället om att välja och hantera en acceptabel nivå av risk. Utan risk uppnår man emellertid inga framgångar, i alla fall inga meningsfulla framgångar.

Den lärdomen har helt och hållet försvunnit från Englands uttagningar. Där spelas det hela tiden på så kallade säkra kort, även när alla erfarenheter tyder på att det inte nödvändigtvis är det bästa tillgängliga alternativet. England har slutat vara en meritokrati på landslagsnivå, konkurrensen är på så vis satt ur spel och utan konkurrens sjunker både motivation och kvalitet som en sten.

Istället satsas på redan etablerade och stora namn. Inte i huvudsak för att de nödvändigtvis är bäst utan för att val av någon annan spelare innebär en politisk risk för förbundskaptenen. Att istället låta sig styras av opinionen ger förvisso ett effektivt skydd mot kritik men är tämligen otillräckligt när det handlar om att utveckla det egna laget.

:::

Vi ser detta gång på gång med England. Stora namn framför allt från stora klubbar ges företräde. Nästan oavsett hur dåligt de presterar även över en längre tid. Detta var fallet under Sven-Göran Eriksson, det var fallet under Fabio Capello och det fortsätter vara fallet under Roy Hodgson.

I träningslandskamper känner sig förbundskaptenerna lite friare, inte minst på grund av att de större spelarna då tar till allehanda akrobatik för att på eget bevåg slippa ifrån dessa matcher. Då prövas lite fräschare spelare från de mindre klubbarna. Och ofta blir detta succé. Leighton Baines, Andros Townsend, Adam Lallana är blott exempel på spelare som synbarligen lyft England som landslag.

Men kommer de att få spela i VM, kommer de ens att bli uttagna till VM-truppen som åker till Brasilien i sommar? Ytterst oklart för att inte säga i vissa fall osannolikt.

Det är helt uppenbart att Daniel Sturridge för tillfället är den engelske spetsanfallare som är bäst och mest effektiv i just den positionen. Ändå vet vi med närmast religiös övertygelse att när England sparkar igång VM i sommar så kommer Wayne Rooney spela i den positionen, trots att han förmodligen skulle vara ett bättre alternativ lite längre ned bakom Sturridge.

Likaså kan vi vara rätt övertygade om att Ashley Cole kommer att spela på Englands vänsterkant, även fast egentligen både Leighton Baines och Luke Shaw förmodligen vore bättre alternativ.

Vi kan vara tämligen övertygade om att Adam Lallana som mest kommer att ha en backup-roll i den engelska landslagstruppen. Sittandes på bänken och kanske få ett inhopp då och då. Hans spel och hans energi är dock sådant att han borde vara given i förstauppställningen.

Det pratas ofta och med rätta om hur den negativa pressen på de engelska spelarna, från press och från supportrar, begränsar deras prestationer i den engelska landslagsdräkten. Ett kanske mer allvarligt men ändå dolt problem är hur motsvarande press påverkar förbundskaptenen.

:::

Diskussionen inom engelsk fotboll handlar ofta om en skiljelinje mellan club och country, klubblag och landslag. De stora klubbarna sätter sina egna intressen före landslagets intressen, landslagsorganisationen är för svag och maktlös för att kunna sätta emot, och spelarna själva biter inte den hand som trots allt föder dem.

Vi har sett konsekvenserna under alltför lång tid. Spelare som är antingen upprörande omotiverade när det gäller landskamper, en skugga av sina egna jag när de spelar för sina klubblag, eller så tyngda av pressen på deras axlar att de närmast påminner om en svettig Ayn Randsk mardröm, dock utan att världen skälver.

Jag har i mina mer irriterade stunder efter att ha följt landslagsfotbollen, som jag egentligen inte ger så mycket för eller är ens måttligt intresserad av, tänkt att England förmodligen skulle prestera bättre i ett VM eller ett EM om de helt enkelt bara vägrade att ta ut spelare från Premier League, och istället bara ta ut spelare från The Football League.

Spelarna skulle naturligtvis vara tekniskt sämre, men de skulle spela med mindre press och större glädje, och det skulle verkligen inte saknas kampmoral och järnvilja. Kanske skulle England också då börja spela på ett sätt som passar lagets och landets tradition och kynne. Jag tror inte det skulle vara till Englands nackdel.

Vill man kompromissa med denna erkänt radikala approach så säger man kanske att England skulle strunta i att ta ut spelare från de engelska storklubbarna. Det enda problemet med den policyn vore kanske att bestämma var man drar gränsen mellan så kallad storklubb och icke-storklubb.

Att England skulle lyckas göra något väsen av sig i VM i Brasilien i sommar kan dock bara betraktas som ytterst osannolikt, och som något av en skräll ifall det faktiskt inträffar.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-03-07 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER