Succé. Crystal Pulis. En riktig sannsaga av den allra bästa sorten, en riktig comeback-historia. Både för Crystal Palace och för Tony Pulis. Palace var ju borträknade, sladdandes i tabellen med en spelartrupp som ansågs både otillräcklig och felbalanserad. Pulis som var utskälld efter sina år i Stoke. Crystal Pulis – jag kan omöjligen vara den första som kommer att tänka på den.
Fiasko. Moyes United. Ju större man är desto tyngre faller man. Och Man Utds fall den här säsongen har minst sagt hörts över hela världen. Från överlägsna ligavinnare till avhängd seriesjua. Moyes uppgift var kanske fotbollsvärldens svåraste, men han gjorde sig heller ingen tjänst med sin personalpolitik, med sina uttalanden och med sin överdrivet försiktiga taktik. Det är fel att lägga all skuld på Moyes personligen, men Moyes United är tveklöst säsongens värsta fiasko.
:::
Topp. Adam Lallana. Det finns bättre spelare i Premier League. Naturligtvis. I min mening så är det däremot Lallana som har gjort det största steget från en uppenbar talang till en etablerad spelare av väldigt hög Premier League-klass, dessutom på nivån nedanför de största klubbarna i England, vilket är relativt svårt att lyckas med, både med avseende på den mindre exponeringen men också av taktiska skäl, att man ställs mot i genomsnitt tuffare konkurrens på planen och gör det med i genomsnitt svagare spelare runt omkring sig.
Flopp. Mesut Özil. Det finns sämre spelare i Premier League. Naturligtvis. Det finns även sämre värvningar den här säsongen. Inte riktigt lika naturligtvis. Men sett till hans renommé, vilka förhoppningar man knöt till hans ankomst till klubben, så har Özils första säsong i Arsenal varit medioker. Istället för att forma Arsenal till ett mästarlag har han formats av Arsenals vårallergi. Där Özil borde ha klivit fram har istället andra spelare fått göra det.
:::
Action. Liverpool. Det har hänt mycket runt Liverpool hela säsongen. Det började redan förra sommaren med Luis Suarez pågående transfersaga, som till sist slutade lyckligt för Liverpool. Därefter har Liverpools säsong erinrat om den värsta Schwarzenegger-rulle, med målen flygandes in från alla håll och med publiken i korselden. Matchen mot Crystal Palace i måndags var på något sätt signifikativ för Liverpools säsong.
Komedi. Chelsea. Egentligen är det kanske inte Chelsea så mycket som José Mourinho som stått för komedin under säsongen. Först presenterar han sig som The Happy One, när precis alla vet att så fort det börjar gå dåligt så kommer han vara allt annat än glad. Komedin blir desto tydligare när han i ena matchen kritiserar motståndare för 1800-talsfotboll för att i nästa match själv parkera bussen i än högre utsträckning. Motsägelsefullhet är alltid lite roligt på sitt sätt.
Rysare. Sunderland. Flertalet slasherfilmer har den där scenen där den storbystade flickan springer hysteriskt från den långsamt men hotfullt gåendes mördaren i hockeymask. Det ska knappt gå att bli uppfångad, men ändå så sker det. Gus Poyet skulle förmodligen känna igen rysarens dramaturgi. Sunderland har snavat på precis varenda liten grästuva under säsongen, men på något vis så står de ändå kvar där levandes när säsongens sluttexter har börjat rulla.
:::
Utropstecken. Luis Suarez. Vi frågade oss mycket om Suarez inför säsongen, hur motiverad var han egentligen att spela för Liverpool, skulle han kunna sköta sig och så vidare. Ett av de stora frågetecknen inför säsongen har dock under säsongen varit dess största utropstecken. Suarez har under säsongen lyft sig själv upp till en nivå där vi egentligen tidigare bara hittar spelare som Leo Messi och Cristiano Ronaldo. En världsspelare i Premier League, än så länge i alla fall.
Frågetecken. Alvaro Negredo. Under säsongens första halva framstod Negredo som en av de absolut slugaste värvningarna och ett av säsongens allra största utropstecken. Det stora frågetecknet nu är var någonstans han egentligen tog vägen. Det var tillsammans med Sergio Agüero som Negredo verkligen kom till sin rätt, och man kan tänka att Agüeros skadebekymmer har ställt till det inte bara för honom själv utan också för Negredo.
:::
Hjälte. Yaya Touré. Inför den sista omgången när Man City med all sannolikhet säkrar ligasegern så har Man City befunnit sig i toppen av ligan totalt 11 dagar, till stor del så klart på grund av att de länge haft hängmatcher. Men att de ändå kommer först fram till mållinjen kan de huvudsakligen tacka Yaya Touré för, deras terminator på mittfältet. När alla andra har fallit ifrån, så har han stått där stark.
Skurk. Tim Sherwood. Red kanske lite på nyhetens behag när han väl tillrädde på posten som Tottenhams ställföreträdande manager efter Andre Villas-Boas lämnat uppdraget. Därefter han både lyckats med att överse raseringen av Tottenhams hela säsong i såväl ligaspel som cupspel och därtill förnedrat både sig själv och sitt lag med det ena uttalandet mer obegåvat än det andra. För en person som så tydligt inte uppskattade ordet ställföreträdande före manager så har han väldigt effektivt garanterat att han aldrig blir något mer än ställföreträdande. I alla fall inte i Tottenham.
Joker. Edin Dzeko. Ett mästarlag behöver sina hjältar, men ett mästarlag behöver också sina jokrar, de där spelarna som kanske är ifrågasatta och som har en mer undanskymd roll men som står för de viktiga insatserna. Mängden avgörande mål som Dzeko har gjort den här säsongen skojar man inte bort, och det lönade sig för Manuel Pellegrini att inför säsongen uttrycka sitt förtroende för Dzeko när han ryktades vara på väg bort från klubben.
Clown. Alan Pardew. När en vuxen person som har uppnått mer än halva sin livstid beter sig så urbota korkat vid sidlinjen att han skäller på domare, knuffar på kollegor och skallar motspelare så ska han vara kåt, glad och tacksam för att han inte omedelbart får sparken, särskilt som hans lag presterar en konsekvent undermålig fotboll. När han därefter har mage att skylla på pressen för att fansen inte gillar honom så framstår han som just en clown.
:::
Genombrott. Ross Barkley. Det har varit en säsong under vilken vi faktiskt har sett en hel del genombrott, flera unga spelare som har slagit igenom i Premier League. Mest framträdande upplever jag dock att Barkley har varit i sitt Everton. Det har definitivt pratats mängder om honom. Särskilt konstigt är inte det, det är VM-år och då är det som bekant sport i England att skruva upp förväntningarna på unga wonderkids från Everton. Vi får se om Barkley kan skina också i sommar.
Sammanbrott. Chelsea. Man kunde tycka att säsongen i själva verket puttrade på rätt bra för Chelsea. Aldrig särskilt övertygande men med inte särskilt långt kvar på säsongen så var de kvar i Champions League och hade kommandot i Premier Leagues titelstrid. Sedan kom misstagen. Förluster mot Aston Villa och Sunderland, poängtapp mot West Ham. Eliminerade ur Champions League genom en för dem väldigt tafatt insats på hemmaplan mot Atlético Madrid, därefter pratar José Mourinho om att laget saknat ”mental kraft” att ens försöka kämpa vidare om ligatiteln.
:::
Vurpa. Steven Gerrard. Elakt och en kategori skapad utav en enda enskild händelse. Javisst! Men det är trots allt lite för bra för att låta passera, och det tror jag även Liverpools fans kan komma att hålla med om med tiden. Först den verbala vurpan att faktiskt säga ”no f-ing slipups”, för att därefter själv faktiskt göra en fysisk vurpa eller slipup som förmodligen blir det enskilt mest betydelsefulla ögonblicket som gör att Liverpool inte vinner sin första ligatitel på 24 år. Och det av Captain Fantastic. Låt oss hoppas att han ges chans att revanschera sig.
:::
Cliff Barnes. Vincent Tan. Bara till det yttre så finns det mycket med Tan som påminner om Cliff Barnes. Småsvettig till karaktären och hätskt småväxt, båda hade passat som tafatta skurkar i en dålig Bruce Lee-film. Inuti framstår de som osäkra personer som genom sitt behov av att hävda sig mot de stora grabbarna ständigt fäller krokben för sig själva.
Wanker. Eden Hazard. En säsong med lite olika kandidater till utmärkelsen, men aldrig någon som riktigt drog ifrån i täten. Hazard kom dock snabbt mot slutet av säsongen. Uttryckte sig som en wanker när han kom till Chelsea och kanske gör han exit på samma vis. Först var han till stor del genom egen slöhet skyldig till Chelseas förlust i Champions League, därefter väljer han att droppa nedsättande kommentarer om det egna laget. Ryktet säger att PSG rycker i honom, i så fall ödslade han ingen tid.
:::
Svensk. Sebastian Larsson. Det har varit en väldigt blek säsong av svenskarna i Premier League, som knappast håller flaggan högt. Jonas Olsson har varit en stabil pjäs i West Broms backlinje, men med tanke på att Larsson gjorde det vinnande målet på Old Trafford, som bidrog mycket till att säkra Sunderlands fortsatta Premier League-status, så får det bli han som anses vara säsongens svensk.
:::
Be Champions!!