En av de senaste veckornas främsta kontroverser har varit att Richard Scudamore, Premier Leagues VD, har blivit påkommen med att ha dragit några sexistiska skämt i en privat mailkonversation med en av Premier League, det vill säga honom själv, ofta anlitad jurist.
Det var inga vare sig särskilt sexiga eller såsiga mail på det viset. Det var bara de gamla vanliga trötta skämtsamma stereotyperna om hur kvinnor minsann är och kan vara. Lite manligt höh-höh så där. Inte direkt bidragande till samhällets utveckling men knappast heller till någon större skada.
Dessa mail läcktes dock ut till omvärlden av en personlig assistent, eller om man så vill glorifierad sekreterare, till Scudamore. Vilket självklart inte ledde till en diskussion i det etiska med att läcka ut privata e-mail utan fick hela den samlade journalistkåren att vässa sina knivar och betrakta Richard Scudamore som lovligt byte.
Det är självklart roligare att försöka fälla en artontaggare än en ko utan horn.
Mängder av proffstyckare menade att det här var droppen, Scudamore var tvungen att avgå som VD för Premier League. När det till sist visade sig att Premier League själva inte ansåg att det här var något att tvingas avgå för, så var det naturligtvis väldigt lätt för dessa alltid lika principfasta proffstyckare att peka på Premier Leagues brist på demokratisk transparens.
Få saker lockar till hyckleri lika mycket som diskussioner om feminism och jämställdhet. För om alla som någon gång skulle ha dragit iväg ett privat skämt om manligt hit eller kvinnligt dit skulle tvingas avgå från sina jobb, så skulle det inte bli många kvar i den arbetsföra befolkningen. Ändå kräver vi dylikt av mer eller mindre offentliga befattningshavare.
Premier League har naturligtvis riktlinjer om jämställdhet. Men jämställdhet handlar om att ge män och kvinnor lika rättigheter och möjligheter, och att inte diskriminera någon. Ingen kvinnas rättigheter och möjligheter förminskas av ett privat och generellt skämt mellan Richard Scudamore och en kollega. Om Scudamore faktiskt hade begränsat någon kvinnas möjligheter, då hade det funnits ett jämställdhetscase.
Snarare är det så att när den här typen av strider tas i jämställdhetens namn, utan att det egentligen har något med jämställdhet att göra, så förminskar och dränerar man det viktiga arbete som konsekvent görs för att adressera och åtgärda faktiska jämställdhetsproblem, som är både omfattande och stundtals allvarliga.
Nu är det så att många av dessa proffstyckare i själva verket inte bryr sig så väldigt mycket om själva jämställdhetsfrågan som sådan. De ogillar av olika skäl Premier League och vad den står för, de vill sätta dit organisationen och media gillar alltid att få offentliga figurer avrättade. De ser kort och gott en chans och tar den. Sådan är drevets logik.
På motsvarande sätt dyker olika intressegrupper upp i vassen, som till exempel Women In Football, och ser det här som en möjlighet att väcka intresse och skapa engagemang för just sin fråga. Själva sakfrågan är då inte så viktig. Hur politiskt gångbart det kan vara att göra hö av jämställdhet visar sig kanske bäst av David Cameron, Englands premiärminister, även han tyckte att det här var en bra fråga att ha en åsikt i.
Så upptagna är alla dessa herrar, för huvudsakligen är det ju herrar vi talar om, att agera moralpoliser att de fullständigt missar huvudpoängen, och den kritik som faktiskt i sammanhanget går att rikta mot Richard Scudamore. Det krävs självklart en kvinna, närmare bestämt Marina Hyde på The Guardian, för att skära igenom dimridåerna.
Hyde avfärdar också jämställdhetsargumenten. Hon pekar istället på Scudamores eget hyckleri vad avser sina privata mail. Det var ju exempelvis Scudamore som ekonomiskt utpressade Supporters’ Direct och tvingade deras ordförande att avgå efter att denna tweetrat något mindre diplomatiskt i sin egen glädje över AFC Wimbledons återtåg i The Football League. Visar man så liten förståelse för andras snedsteg så bör man nog vara väldigt försiktig för egen del.
Den stora killen som slår på den lilla pojken är aldrig särskilt sympatiskt. Att med det som utgångspunkt framställa Richard Scudamore som pamp han helt säkert är hade varit mycket enkelt.
Men som sagt, nu är proffstyckarnas ambition i huvudsak att ge uttryck för sin egen ideologi och personliga kritik gällande Premier League. Vilken fråga det handlar om är egentligen meningslöst, att det råkar vara jämställdhet den här gången är ett svepskäl, en politiskt värdefull krok att hänga upp sin kritik på.
Men därmed tappar också kritiken i trovärdighet. Angreppen kan med rätta avfärdas som osakliga och snarare som omotiverade angrepp. Därmed ges Richard Scudamore det politiska verktyg han behöver för att reda ut stormen, han ges möjlighet att dra uppmärksamheten från sitt eget snedsteg till den kampanj som nu är riktad mot honom.
Kvar återstår en mer filosofisk fråga. Nämligen om det faktiskt ska vara medias ansvar och uppgift att arbeta för att få offentliga personer, såsom Premier Leagues VD eller, som är väldigt vanligt, olika klubbars managers, sparkade eller att självmant avgå? Ett granskande förhållningssätt känns både naturligt och nödvändigt, men det är kanske inte medias uppgift att dra de operativa slutsatserna av denna granskning.
Det har uppstått någon form av pervers stolthet i att rätt eller orätt tvinga makthavare eller beslutsfattare från sina poster. Den miljö det fostrar gynnar inte någon konstruktiv eller särskilt intellektuell debatt. Det blir gnälligt och antagonistiskt.
Vilket knappast engelsk fotboll vinner på.
:::
Be Champions!!