Under lunchen igår så snubblade jag över den nya och lysande SVT-dokumentären ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer”. Riktigt bra TV faktiskt och djupsinnig på ett sätt man önskar att fler fotbollsdokumentärer faktiskt var.
Ungefär halvvägs in i den första delen så anländer dokumentären till ett spännande parti där Tomas Brolins plats på planen diskuteras. Tommy Svensson och Tord Grip, Sveriges förbundskapten och assistent, vill ha Brolin på högerkanten, och på så vis få plats i anfallet för Kennet Andersson som visar högform.
Aldrig i livet säger Tomas Brolin, som ser sig som en offensiv spelare och inte vill springa och jaga upp och ned längs en kant. En minst sagt tydlig markering för att vara en svensk spelare kan man tycka. Tommy Svensson lyckas dock övertyga Brolin med att det ska vara en helt fri roll och att Roland Nilsson kommer ta det defensiva ansvaret längs kanten.
Resten är historia. Tomas Brolin spelar in sig i världslaget och han mer än någon annan ligger bakom Sveriges fantastiska VM-sommar, i en position och roll på planen som var något helt nytt för ett svenskt landslag. Flera bra och formstarka spelare ställde krav på ett sådant nytänkande.
Det slutade med semifinal och en bragdbetonad bronsmedalj.
:::
Nu finns det så klart ett skäl till att jag tar upp den här historien, utöver att det råkar vara Sveriges nationaldag och att det därför kan finnas vissa nostalgiska skäl att minnas denna svenska sommar från 1994 som var fantastisk på alla dess sätt och vis.
Nämligen att England står lite inför ett liknande dilemma den här sommaren 20 år senare.
Det vimlar av offensiva formstarka spelare i England. Rickie Lambert börjar alltmer kännas som given som spetsanfallare i laget, det känns som om han befinner sig i helt rätt sinnesstämning för uppgiften. I hålet, eller på det offensiva mittfältet, trängs kreativa och skickliga spelare som Ross Barkley, Adam Lallana och Alex Oxlade-Chamberlain.
Men mitt in i detta getingbo ska man då släppa loss en stor fet humla i form av Wayne Rooney – som naturligtvis är väl så skicklig att han helt enkelt inte går att ställa åt sidan. Det är bara med en Rooney i form som England faktiskt kan gå långt i den här turneringen. Mycket annat måste också klaffa, men det är ett helt nödvändigt villkor.
Wayne Rooney ser så klart sig själv som anfallare. Han har vid ett flertal tillfällen använts ute på kanten i sitt klubblag och uttryckt sitt bistra missnöje över detta förhållande. Defensivt ansvar går ut över hans offensiv. Likt Tomas Brolin är han benägen att säga aldrig i livet, även om han troligtvis är en mer lojal lagspelare än vad Brolin någonsin har varit.
England och dess lagledning, med Roy Hodgson i förarsätet, måste således jämka samman två aspekter. Dels att ge utrymme för lagets alla bra och formstarka spelare. Dels att få Wayne Rooney att känna sig fri och lycklig på planen och kreativ i tanken.
Ett sätt att åstadkomma det är så klart att dra en lärdom ur Tommy Svenssons playbook. Roy Hodgson har ju dessutom en stark koppling till Sverige. Att låta Wayne Rooney utgå från vänsterkanten, men ge honom en helt och hållet fri roll på planen.
Det ger Rickie Lambert anfallsplatsen. Och det lämnar den centrala offensiva mittfältsplatsen ledig till spelare som Adam Lallana, Ross Barkley eller Alex Oxlade-Chamberlain. Det ger Leighton Baines ett ansvar på vänsterkanten som han inte är ovan vid att axla i Everton.
Det ger inte England några jättechanser att vinna VM. Men om vi betänker att Sverige på förhand knappast gavs några jättechanser att vinna VM i USA heller, så är det ju knappast en ren orimlighet att, om England kan få ut av Rooney vad Sverige fick av Brolin, att England faktiskt tar sig ända fram till semifinal och medalj.
Större under har skett.
:::
Be Champions!!