POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

England kommer kunna gå riktigt långt i VM

Idag börjar alltså VM. Premiär mellan Brasilien och Kroatien ikväll. Följt av ett antal fler matcher under morgondagen. Det ska så klart bli en härlig fotbollsfest. Själv kommer jag naturligtvis, inom ramen för den här bloggen, ha mest koll på England.

Det är kanske i dessa dagar inte någon helt avundsvärd uppgift, att hålla koll på just England av alla lag. De har ju, dels tack vare förväntningarna på laget men också på lagets oförmåga att infria dessa förväntningar, blivit något utav ett föredraget mobbningsoffer under senare år. Till stor del beror det så klart också på Premier Leagues framtoning.

Och den inte helt uppenbara logiken går ju något i stil med att eftersom jag skriver om engelsk fotboll på en Englandsblogg så måste jag så klart ta det personligt både när England förlorar och när någon säger något elakt om England. En logik som brukar uppmuntra så där intelligenta kommentarer.

Det har alltså gått sport i att håna England. Det är det pris man får betala för att ha en så hög profil inom fotbollsvärlden. Men det har också gått sport i det i en sådan utsträckning att det gått till överdrift.

Till viss del har hånet tjänat ett syfte att dekonstruera mytbilden runt det engelska landslaget, men nu har det också gått så långt att det riskerar dölja snarare än belysa de faktiska kvaliteter som finns i Englands landslag. England består inte av dåliga fotbollsspelare, det är värt att komma ihåg det.

Att säga att man tror på England har blivit lite som att svära i kyrkan. Det gör man bara inte. Inte bara för att man då går emot rådande fotbollsdogmer, utan också för att man därmed oavsiktligt stärker den här allmänna mytbilden att ”England tror alltid att de kommer att vinna VM!” Detta trots att jag så klart inte kommer från England.

Ändå sitter jag här nu, på dagen för VM-premiären, och upptäcker att jag faktiskt för första gången sedan 2004, alltså för första gången på rätt exakt tio år, faktiskt tror lite grann på England. Att jag tror att de ska vinna VM är kanske att ta i, men jag börjar alltmer tro att de kan gå riktigt långt i den här turneringen.

När fan blir gammal blir han religiös – som uttrycket säger.

:::

Jag är inte dummare än att jag inser att jag mycket väl kan få äta upp den trosbekännelsen. Verbet ”att tro” är ju ett tvetydigt begrepp, med lika förgrening in i vetenskapen som in i religionen. Det säger kanske något om den blandning av förnuft och känsla som motiverar min uppfattning.

Men dels tycker jag att Roy Hodgson verkar så äckligt klok, så lugn och tämligen harmonisk. Och dels tycker jag också att Englands spelartrupp framstår som både harmonisk och trygg i sig själv. Det har vi sällan om någonsin tidigare sett i ett VM, då har det varit betydligt mer hysteri med i bilden. Det finns ett lugn och ro som bådar gott.

Kanske är det på grund av en avsaknad av stora egon och oroande moment. Å ena sidan framstår Roy Hodgson själv som en tämligen prestigelös manager, till rätt stor skillnad från några av hans företrädare för övrigt. Å andra sidan så har också spelare som John Terry och Rio Ferdinand försvunnit, och ersatts av en något mer kollektivistisk Steven Gerrard som ledargestalt.

Till stor del handlar det också om avsaknad av press. För första gången på väldigt länge så kan England faktiskt spela utan press, ingen förväntar sig egentligen någonting av dem i den här turneringen. Kanske är det en befrielse, i alla fall så länge som de inte bevisar omgivningen rätt. De kan spela med glädje och känslan av att kunna vinna, snarare än att bågna under de orimligt ställda kraven.

Sedan är det ju det här enkla förhållandet att det faktiskt känns både som att England har riktigt bra spelare, framför allt i offensiven, och som att dessa spelare nu har hittat formen och samspelet lagom till den här turneringen. Det känns som att det sprakar lite när man ser England spela fotboll, och det var det länge sedan man såg.

På många sätt tror jag det är bra att Roy Hodgson har vågat sig på en föryngring inför det här mästerskapet. Flera äldre spelare har försvunnit ur spelartruppen och nya, hungriga spelare har tillkommit. Spelare som inte är belastade vare sig av historiska misslyckanden eller ingrodda relationer inom den engelska landslagstruppen. Spelare som kan växa tillsammans under turneringen.

Roy Hodgson är en klok manager med en god förmåga att skapa en bra atmosfär i sina respektive lag. Han har den bevisade förmågan att få sina spelare att sluta sig samman, arbeta för varandra och som lag betraktat prestera bättre än vad de enskilda delarna möjligen antyder. Han har visat det både på klubblagsnivå och på landslagsnivå.

Så här sitter jag alltså på premiärdagen. Och tror på England i det VM som precis ska börja. Och jag är dessutom så in i helvetes korkad så att jag yttrar detta högt. Gränsen är hårfin mellan genialitet och galenskap, precis som mellan mod och dumhet.

Det ska i alla fall bli kul med VM.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-06-12 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå