Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

When push comes to shove

Handväskor. Eller handbags som det av någon anledning kallas när det blir gruff och gräl på eller vid sidan av fotbollsplanen. Förmodligen eftersom det ofta ser så pass löjligt ut att det mest påminner om gamla tanter som börjar svinga sina handväskor. Fotbollsspelare är just fotbollsspelare, inte några fighters, och det märks.

Nu fick vi ju en sådan där incident under helgen när Arsene Wenger av någon anledning som troligtvis bara han själv känner till beger sig in i Chelseas tekniska område och knuffar till José Mourinho. Kanske var det, som Wenger själv sa efteråt, inte någon ”särskilt allvarlig knuff”, men det är ju ett försvar vi hade betraktat som ihåligt om det så kommit från en tioåring.

Själv tycker jag mest det är en rolig incident, även om det så klart blir lite fel när en manager som är så utåtriktat mot fotbollens mer fysiska aspekter på fotbollsplanen väljer att hantera konflikter på det sättet vid sidan av fotbollsplanen. Men så länge det inte leder till skador eller är grövre våld än vad som nu var fallet så kan jag tycka att det tillhör och tillför spelet.

Nu finns det ju flera tillfällen genom Premier League-historien där det har uppstått gräl och bråk. Handbags med andra ord. Några är ju omskrivna och omtalade, som bråken mellan Arsenal och Man Utd exempelvis mellan åren 2001 och 2005. Och hade vi haft en kamera inne i Old Trafford i samband med Pizzagate så hade ju den sekvensen varit given i det här sammanhanget.

Mer aktuell är kanske i så fall bråket mellan Roy Keane och Alf Inge Haaland, som ju Roy Keane nu återigen berör i samband med att hans nya självbiografi The Second Hand publiceras. Men det bråket har kanske heller inte riktigt de komiska undertoner som jag söker efter på denna sammanställning över andra roliga så kallade handbags genom Premier League-historien:

Arsene Wenger vs Alan Pardew

[youtubeplay id=”tmrCSv2UGJc” size=”medium”]

Wenger har varit i hetluften förr, och det är på sitt sätt intressant att det är just han och hans Arsenal som varit inblandade i flera av bråken under Premier League. Inte dem man först skulle vänta sig.

Under hösten 2006 var Alan Pardew indragen i en bitter nedflyttningsstrid med West Ham, vilket möjligen låter välbekant för tillfället, och varje poäng var alltså viktig.

Något förståeligt är det kanske att Pardews målfirande blir något överdrivet när Marlon Harewood avgör matchen med sitt mål i sista matchminuten. Wenger hade dock lätt att hålla sig för skratt, grälet ledde till en varning för olämpligt uppträdande samt £10,000 i böter.

Alan Pardew vs David Meyler

[youtubeplay id=”_EhLp-cnvsA” size=”medium”]

Pardew är en hetlevrad karaktär vid sidan av planen, så det är kanske inte så konstigt att han dyker upp en andra gång. Det märkliga med den här incidenten är möjligen att den uppstår ur ingenting, fullständigt oprovocerad.

Newcastle ledde mot Hull med 3-1 och matchen var i huvudsak en ren och skär transportsträcka. Med mycket god vilja skulle man kunna säga att Meyler knuffar sig fram för att hämta en boll som gått ut till inkast.

Varje aktion har en reaktion säger en av fysikens grundläggande lagar. Men de säger ingenting om vilken typ av reaktion, och inte ens Albert Einstein hade nog kunnat förutse just den reaktionen från Alan Pardew.

Paolo Di Canio vs Paul Alcock

[youtubeplay id=”3AMnRO-v9kY” size=”medium”]

En annan hetlevrad karaktär inom den engelska fotbollen är Paolo Di Canio, vilket han minst sagt har visat under sin tid som manager. Men det var som spelare som han stod för ett av de mer minnesvärda ögonblicken i Premier Leagues historia.

När ett massgräl uppstod mellan Di Canios Sheffield Wednesday och Arsenal (igen!) under en match 1998, efter en tackling på Patrick Vieira, så slutar det med att domaren visar Di Canio och Nigel Winterburn det röda kortet.

Di Canio, fortfarande skitförbannad och till naturen något galen, tar ut sin spontana ilska på domaren med en knuff. Händelsen är klassisk och förseelsen kostar Di Canio otroliga elva matcher i avstängning.

Att knuffa en domare en gång är således värre än att bita en motståndare två gånger. Vilket så klart väcker den självklara frågan vad det skulle medföra att bita en domare.

Men det roliga tar inte slut där. Den stora humorn består självklart i Alcocks fall efter knuffen. Mentalt oförberedd på knuffen så ramlar han, ramlar han, ramlar han, för att därefter falla i en liksom krypande rörelse bakåt. Ytterst förnedrande.

En annan komisk aspekt i det hela är Nigel Winterburns reaktion när Di Canio liksom måttar ett knytnävsslag mot honom. Winterburn var en av Arsenals främsta hårdingar som här såg ut att vara på väg att göra i brallorna.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-10-07 kl 09:52

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons