Sex säsonger senare ligger Bournemouth på uppflyttningsplats i The Championship. Denna säsongen har de spöat Birmingham med 8-0, slagit ut West Bromwich ur Ligacupen, och vunnit 3-2 mot sydkustkonkurrenterna Brighton i en deras få tv-sända matcher.
Nyförvärvet Callum Wilson ligger delad tvåa i skytteligan, ytterplaymakern Matt Ritchie leder assistligan, och den tidigare anonyma/hemligt brasilianska högerbacken Simon Francis har varit en av ligans bästa spelare.
Skulle de mot den mesta förmodan hålla sin uppflyttningsplats säsongen ut skulle de hamna i wikipedia-sidorna bredvid andra rekordsnabba klättrare som nutids-Swansea (sex säsonger), Hull (fem säsonger), och Toshack-Swansea (fyra säsonger, pre-Premier League) även om jag verkligen inte borde gå osannolika händelser i förväg. Det är dock lätt hänt när det gäller Bournemouth och Eddie Howe.
:::
2008-09 – 2010-11
Den tidigare nämna 2008-09 säsongen ledde förstås inte till någon uteslutning men likväl 17 minuspoäng och det började tungt med bara två poäng på de fyra inledande matcherna vilket tillsammans med nerflyttning ledde till att manager Kevin Bond fick sparken tillsammans med sin assisterande Rob Newman och reservlagsmanagern Eddie Howe.
Howe återvände dock till klubben bara en vecka senare som ungdomstränare/akademiansvarig när Jimmy Quinn tog över managerjobbet och när Quinn några månader senare inte lyckats ta dem ur nerflyttningsplatserna valdes Eddie Howe som hans tillfälliga ersättare. Varför han valdes istället för Quinns assisterande Jason Tindall (som senare blev assisterande åt Howe) eller någon som de inte sparkat från sitt jobb som reservlagsmanager tidigare under säsongen är oklart.
Men det är rimligare när Eddie Howe beskrivs som en klubbikon som spelade nästan 300 matcher för klubben innan han tvingades sluta 29 år gammal på grund av en knäskada, en publikfavorit som värvades tillbaka från Portsmouth tack vare en fansinsamling, och han brukade vara Jason Tindalls mittbackspartner.
Howe tog över vid nyår när de låg tio poäng ifrån säkerhet i League Two och höll dem kvar tack vare vad som i Bournemouth-kretsar kallas “The Great Escape of 2009” (för att de redan hade en annan Great Escape -95). Vars klimax var säsongens näst sista match mot Grimsby där man vände ett 0-1 underläge tack vare Liam Feeney och ett 2-1 mål i 80:e minuten av 36-åriga jätten och klubblegendaren Steve Fletcher vilket också var hans 100:e mål för klubben.
Nästa säsong vann de uppflyttning från League Two. Vilket inte var ett lika stort steg som det såg ut tack vare poängavdraget. De gjorde faktiskt bara två mål mer denna säsongen jämfört när de nästan blev nerflyttade och släppte in sju färre mål. Men de lyckades ändå ta 20 fler poäng. Skillnaden är helt enkelt en halv säsong med Eddie Howe jämfört med en hel säsong och momentumet från deras Great Escape. Brett Pitman vann visserligen nästan skytteligan men de gjorde han även säsongen innan. De hade också en fenomenal Marc Pugh i laget som värvats från Hereford.
Säsongen 2010-11 hade de alltså nått tillbaka till League One och de hade en helt lysande säsong. Trots att Pitman såldes till Bristol City efter bara ett par matcher låg man i ligatoppen i januari. Mycket tack vare det osannolika anfallsparet av Michael Symes (tvåmetersman med kassa knän) och Josh McQuoid (konverterad liten ytter) innan McQuoids plötsliga målform köptes av Millwall för en halv miljon pund och då ersattes han av en 18-årig Danny Ings som var minst lika bra.
Men då var Eddie Howe hett villebråd bland större klubbar med problem och Burnley post-Coyle(tus) behövde en ny manager.
:::
Burney Intermission
Howe tog över efter Brian Laws som inte levt upp till uppflyttningsförväntningarna men som likväl höll laget på övre halvan. Howe lyckades inte överträffa Laws men slutade ändå inom räckhåll från playoff-platserna. Mest anmärkningsvärt var värvningen av Charlie Austin från Swindon.
Följande säsong hoppades förmodligen Burnley ta ett steg framåt men Howe valde snarare att rensa i spelartruppen på gamla dyra spelare och gjorde sig av med bland andra Graham Alexander, Tyrone Mears, Chris Iwelumo, Kevin McDonald, Leon Cort, Danny Fox, Chris Eagles, Wade Elliott, och Clarke Carlisle.
Förutom ett par missar som Keith Treacy, Junior Stanislas, och Zavon Hines värvade han in Danny Ings, Kieran Trippier, Ben Mee, och Sam Vokes som argumenterbart var Burnleys fyra bästa spelare när de blev uppflyttade till Premier League förra säsongen. Burnley slutade dock bara tolva trots att Jay Rodriquez och Charlie Austin gjorde över 30 mål tillsammans i ligaspelet.
Howe lämnade eller fick sparken några månader in på nästa säsong när Burnley låg på nedre halvan efter ha sålt Jay Rodriquez och innan Danny Ings blev frisk.
Medan Howe var borta gick det tyngre för Bournemouth. De tappade andraplatsen Howe lämnade dem på men lyckades ändå knipa en playoff-plats. Förlorade på straffar i semifinal mot Huddersfield.
Andra säsongen var inte lika stark men var anmärkningsvärd för att den rika ryssen Maxim Denim köpte in sig i klubben. Delägare tillsammans med den kontroversielle Eddie Mitchell. Vilket innebar högre förväntningar och man började köpa anfallare för miljonbelopp istället för att sälja dem. Och Paul Groves tog över på slutet av säsongen.
Den tredje säsongen parallelt med Howes sista i Burnley började Bournemouth helt otroligt uselt. Under Paul Groves vann man bara en match av elva inledningsvis. Vilket ledde till att Bournemouth behövde en manager precis när Howe lämnade Burnley.
:::
Tillbaka till Bournemouth
Säsongen 12/13 kan helt enkelt delas upp i två perioder: Groves och Howe.
Groves: 1 vinst på 11 matcher, 8 av 33 möjliga poäng.
Howe: 22 vinster på 34 matcher, 75 av 102 möjliga poäng.
Under Groves låg man sist och under Howe vann man uppflyttning. Två av Howes värvningar var Brett Pitman som gjorde 20 mål på 29 ligamatcher denna säsongen och Matt Ritchie, vars försäljning från Swindon fick Paolo Di Canio att avgå. Han värvade också tillbaka en nästan 40-årig Steve Fletcher som nu är scout i klubben men när han slutade förra säsongen var han den allra första att få Football Leagues “Sir Tom Finney Award” vilket är något slags Lifetime-achievement pris. Vilket jag nämner delvis för att Tom Finney spelade tillsammans med Fletchers morfar – Jack Howe, inte släkt med Eddie Howe men det är ett imponerande sammanträffande.
:::
En annan parallell till Bournemouth är att Rotherham har tagit ganska exakt samma resa då de hotades med uteslutning samtidigt som Bournemouth och även de ligger nu i Championship. Skillnaden är att Rotherham blev uppflyttade först denna säsongen, snarare riskerar att åka ur The Championship denna säsong, deras nybyggda arena heter “New York Stadium”, och deras manager Steve Evans är en ohelig hybrid av Harry Redknapp och Sam Allardyce. I en mörkare tidslinje är Rotherham den större framgångssagan samtidigt som Sam Allardyce styr CL-vinnande Real Madrid med järnhand och bluetooth headset.
:::
Nutid
Förra säsongen var Bournemouth nykomlingar i Championship och det var en ganska typisk bra nykomlingssäsong. De började och avslutade starkt vilket landade dem i mitten av tabellen. Lewis Grabban gjorde 22 mål vilket ledde till att han såldes för drygt £7m till Norwich och Howe värvade in Callum Wilson från Coventry som hans ersättare.
Laget som Bournemouth har denna säsongen består till en stor del av spelare som Howe antingen värvade under sin förra sejour (Pugh, Arter) eller värvat sedan han kom tillbaka (Ritchie, Pitman, Wilson, Boruc, Kermogant, Surman) men hela backlinjen bestående av Simon Francis, Steve Cook, Tommy Elphick (lagkapten), och Charlie Daniels värvades av Lee Bradbury/Paul Groves.
De har dock spelat verkligen fantastiskt som ett lag och ingen förutom Holy Goalie Arthur Boruc har riktigt spelat på denna höga nivån innan. En del av dem har försökt men antingen inte lyckats i större lags akademier (Daniels, Ritchie, Arter), missat en straff i en playoff-semifinal (Kermogant), eller inte ansetts tillräckligt bra när deras lag vunnit uppflyttning till The Championship/Premier League (Elphick, Cook, Surman, Francis). Flera av dem har till och med spelat i lag utanför det professionella ligasystemet tidigare.
Det borde inte hålla och ett problem i längden är troligen att truppen är ganska tunn.
Ian Harte finns i truppen visserligen men som mentalt verkar ha avslutat sin karriär och gått vidare till “Assunção” eller “Frisparks-Elysium” vilket inte att förväxla med en regissörs Elysium vilket är andra film som var något av en besvikelse jämfört med den första. Bortom hans heliga vänsterfot-ighet får man annars hoppas att det finns ytterligare League One-spelare som kan kliva upp på Championship-nivå. Å andra sidan har gott om uppstickare klarat sig en hel säsong på en tunn trupp (Burnley post-Howe, Blackpool) utan betydande skadeproblem eller formtapp.
:::
Avslutningsvis tycker jag det är lite kul att jag faktiskt nämnde Eddie Howe i min allra första text på Fotbollskanalen.
I den inte särskilt välskrivna reseberättelsen och säsongssammanfattningen “Gästblogg om Football League-säsongen 09-10” förklarade jag deras uppflyttning från L2 som följande.
”Bournemouth har Jersey-födde Brett Pitman som är uppfostrad i klubben och denne man gjorde 26 ligamål i år. Ifjol var de nära att åka ur League Two men unge Eddie Howe har gjort ett jättejobb som tränare.”
Fem år senare är jag inte 16 längre men Bournemouth har fortfarande Jersey-landslagsmannen Brett Pitman och den jämfört med andra managers unge Eddie Howe (37, om två veckor) gör fortsatt ett jättejobb oavsett hur denna säsongen slutar för Bournemouth.
:::
Konstgräs och övrigt
Det har varit något av en konstgräs debatt i England på sistone. Det tillåts numera på Conference-nivå och neråt samt i FA-cupen. Vilket har lett till att Football League börjat fundera på att tillåta det. Många säger nej för de har Vietnam-flashbacks till 80-talets betong-liknande konstgräs medan de pro-konstgräs tycker det borde tillåtas för att klubbar därmed utan samma slitage skulle kunna hyra ut sina arenor oftare till konserter eller liknande. Alla som sett Wembleys gräsmatta efter NFLs gästspel och konserter kan sannerligen förstå.
Spelare säger också att det ökar skaderisken och flera tror sig inte kunna fortsätta sin karriär isåfall men hittills finns det inte konkreta bevis som stödjer den allmänna sanningen då de studier som gjorts inte sett någon skillnad.
Jag som är uppväxt på konstgräs (Skarpe Nord i Kungälv, som främst är en bandyarena) är något tveksam men kan åtminstone hålla med om att det inte känns lika bra som att spela på gräs.
Värt att nämna också är att det pågår en ännu större debatt inom damfotboll gällande konstgräs då FIFA gett Kanada dam-VM där det ska spelas på konstgräs. Och väldigt många spelare, däribland storstjärnan Abby Wambach och svenska landslaget, har skrivit på en protestlista för att få FIFA att flytta VM eller åtminstone sätta in gräsplaner. Att få FIFA att flytta ett VM från ett ställe där man inte tycker det bör spelas är dock lika svårt som att få Sepp Blatter att respektera kvinnor.
:::
The Championship
Derby leder före Bournemouth. Derby är väldigt bra och har bättre bredd än vad som bör vara möjligt. Middlesbrough ligger trea med Mourinho-adepten Aitor Karanka som manager och Grant Leadbitter leder laget i allt tror jag.
Konstigast i ligatoppen är Watford som är inne på sin fjärde manager för säsongen men ligger ändå femma. Vilket är imponerande särskilt då de nu med en ”långvarig” manager i Jokanovic har sämre form än när de hade tre olika managers på tio dagar.
Brentford ligger också i toppen som nykomlingar då Andre Gray hittat målformen och de ser ut att vara favoriter inför västra London-derbyt mot Fulham på fredag.
League One
Bristol City är inte längre obesegrade. Det varade ändå 16 matcher. De förlorade mot formstarka Swindon som nu ligger två i tabellen. Matchens enda mål gjorde av den långa geordien Michael Smith som öst in mål denna säsongen och kompletterar bra ett annars väldigt spelskickligt Swindon.
Bakom ligger Preston med Simon Grayson och Joe Garners mål. Notts Co ligger fyra med en trupp som precis klarade sig från nedflyttning ifjol och som har nybörjaren Shaun Derry som manager.
I botten ligger Yeovil otroligt nog fortfarande tillsammans med Crewe, Scunthorpe, och Leyton Orient. Orient som under Italienskt ägarskap anställs Mauro Milanese som manager och han ser fortfarande ut som att han ritats av Rob Liefeld.
League Two
Luton är tillbaka i Football League och de leder nu L2 efter en obesegrad svit på elva matcher och fin målform från Mark Cullen.
De skuggas av Shrewsbury som varit lysande under Micky Mellon och Wycombe som hämtat sig från säsonger av bottenstrider. Burton ligger fyra trots att man tappat Gary Rowett, Gary Rowetts välskötta skägg, och alla Gary Rowetts välutvalda matchoutfits till Birmingham. De har dock ersatt honom med legendariskt hårt skjutande Jimmy Floyd Hasselbaink som slog Wycombe i sin engelska managerdebut. Även Plymouth ligger på playoff plats efter en imponerande tv-sänd vinst mot Portsmouth. Deras 3-5-2 var närmast perfekt tack vare Kelvin Mellor på högerkanten som låg bakom alla målen och Reuben Reid med två mål var mycket effektiv.
Tranmere och Hartlepool kvar i botten.
:::
/Peter A Linhem