För ganska exakt ett år sedan så åkte West Ham ut ur FA-cupen på det mest förnedrande av sätt. 0-4 mot Nottingham Forest och det såg ut som om West Ham vare sig inför eller under matchens ens ville eller försökte vinna den matchen. Ett mer pinsamt och lagmoraliskt nedbrytande sätt att åka ur en turnering går knappast att föreställa sig.
Att jämföra den likgiltiga inställningen till FA-cupen med den glöd och den passion som West Ham visade upp i sina två matcher i tredje omgången mot Everton är inte ens meningslöst. Det vore som att jämföra Usain Bolt med en halt guldfisk. Omspelet mot Everton på Upton Park, som West Ham vann efter straffar, kan mycket väl ses som en het kandidat till säsongens match inom engelsk fotboll.
Om förlusten mot Nottingham Forest för ett år sedan på ett tydligt sätt definierade West Hams säsong 2013-14, så kan det mycket väl vara så att matchen och vinsten mot Everton för några veckor sedan lika tydligt definierar West Hams säsong 2014-15. Vilken skillnad och vad mycket som faktiskt kan hända på blott ett år.
Det missnöje som fanns i och runt West Ham under och efter säsongen hade mycket väl kunnat förlama klubben och resulterat i förlamande förändringar i personal och organisation. Fansens och klubbledningens krav på offensiv fotboll såg ut att stå i direkt kollisionskurs med Sam Allardyces auktoritet som manager, allra helst som anställningar gjordes där bland andra Teddy Sheringham utsågs till offensiv coach.
Utveckling sker ofta genom någon form av konflikt mellan det rådande och det önskade. West Ham har lyckats ta detta frö till missnöje och istället odla just en konstruktiv utveckling där både laget har förstärkts och kompletterats samtidigt som personalsidan i klubben, inte minst Sam Allardyce själv som manager, har utvecklats och hittat nya vägar.
West Ham är på många sätt en av de klassiska engelska klubbarna, inte minst för oss som följt Tipsextra under unga år. Lagets historia är också anrik, men det finns å andra sidan rätt lite som talar för att West Ham ska framstå som något särskilt charmigt eller sympatiskt lag i stil med exempelvis Swansea, Southampton eller Newcastle. Ändå känns det som om så på något sätt har blivit fallet.
När Swansea och Southampton med flera hyllas så handlar det ofta om en spelstil i grunden. De spelar på ett sätt som är tilltalande och upplevs som modernt, på senare år har detta handlat om en typ av possession- och pressfotboll som gjordes populär och mainstream av Barcelona för sisådär fem år sedan. Ska man sammanfatta det smått cyniskt så kan man säga att dessa lag hyllas för att de spelar ”icke-brittiskt”.
West Ham å sin sida framstår som charmiga just för att de faktiskt upplevs som brittiska i sin spelstil. I ett Premier League där till och med en klubb som Stoke har softat till sig och blivit mer kontinentala i sin spelstil så framstår West Ham som en sista bastion för vad som ändå har varit populärt, framgångsrikt och inte minst kännetecknande för engelsk fotbollsidentitet under många år. Och lagets framgångar den här säsongen kan ses som en indikation att kanske har likriktningen mot en kontinental spelstil i alla fall delvis gått lite för långt i Premier League.
En annan av West Hams stora styrkor som fotbollslag, som jag upplever den, är också dess starka lokala koppling. Det finns med spelare som Kevin Nolan, James Tomkins, Carlton Cole, Mark Noble, Matt Jarvis, Stewart Downing, Andy Carroll, James Collins, Aaron Cresswell och Ravel Morrison en högst påtaglig brittisk kärna i West Ham som inte finns i något annat lag med seriösa aspirationer på en topplacering i Premier League.
Inte nog med det, utan spelare som James Tomkins och Mark Noble är egna produkter ur West Hams erkänt starka plantskola, och de är därtill födda och uppvuxna i Londons östra kvarter. Som spelare är de viktiga kulturbärare och det är helt säkert ingen tillfällighet att just West Ham av alla lag har kommit längst i att behålla en engelsk fotbollsidentitet i sitt sätt att spela fotboll och agera på planen.
West Hams äventyr går vidare i FA-cupen idag. De ställs mot Bristol City på bortaplan och West Ham borde ha goda chanser att avancera till den femte omgången. Det ser alltmer osannolikt ut att West Ham ska kunna utmana på allvar om någon av Champions League-platserna, och det var i ärlighetens namn aldrig riktigt aktuellt. Emellertid är FA-cupen en utmärkt möjlighet för West Ham att markera sitt revir den här säsongen.
Jag tror i alla fall inte det finns något lag som är kvar i FA-cupen som kommer att bli direkt lyckliga över att bli lottade mot West Ham. West Hams tyngd och passion kan bära dem ända till Wembley.
:::
Be Champions!!