Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Man City kan inte köpa förnyelse och föryngring

Cynikern som innan matchen mellan Monaco och Arsenal fick frågan om hur det skulle gå i matchen hade med all sannolikhet prickat mitt i prick. Arsenal gör en bra insats, kommer nära, vinner med 2-0 men lyckas inte få in det tredje målet och åker därför ut på färre gjorda bortamål. Det var liksom skrivet i stjärnorna och hugget i sten.

Med gårdagens vinst såg Arsenal till att, för tredje säsongen i rad, åka ur Champions League men göra det till ett positivt ackompanjemang. Ord som modiga, kämpandes, stolta och så vidare plockas fram ur den journalistiska adjektivhögen för att rubricera Arsenals insats. I själva verket var det så klart bara onödigt, korkat och naivt.

Idén att Monaco är ett bättre eller lika bra fotbollslag som Arsenal är självklart bara trams, det bevisades om inte annat igår. Desto mer måste Arsenal fråga sig hur de egentligen lyckades ställa till det så ordentligt för sig i den första matchen att de alls befann sig i den här situationen. Mot Barcelona och Bayern München fanns måhända ursäkter, den här gången finns inga sådana att tillgå.

Chelsea ut på bortamål och Arsenal ut på bortamål. Nu fattas bara att Man City vinner ikväll med 1-0 så har alla tre engelska lag i slutspelet åkt ur Champions League på just bortamål. Det vore en form av ödets ironi som i alla fall tilltalade mig mitt i all eländighet. Det finns knappast något mer retfullt än att vara så nära att man kan ta på målsnöret men ändå snubbla någon meter innan.

Chelsea var favoriter mot PSG. Arsenal ansågs i alla fall ha en okej chans att vända på steken mot Monaco. Man City däremot får nog anses ha endast en snöflingas chans i skärselden att vända på 1-2 på bortaplan mot Barcelona, ett av Europas bästa fotbollslag som återfunnit lite av sin mojo. Även här är kanske det bästa Man City kan hoppas på att åka ut med hedern i behåll snarare än med svansen mellan benen.

För Manuel Pellegrini är det med all sannolikhet hans sista strid som Man Citys manager. Det enda som förmodligen kan rädda honom kvar på jobbet är någon form av mirakel ikväll, att Man City svarar för en vändning som ingen kunde se komma. Utan Champions League och med ligaspelet i ruiner så finns inga skäl för Man Citys klubbledning att hålla fast vid honom.

Allting talar för att Pellegrini har förstått detta. Hans intervjuer under veckan har varit mer personliga än tidigare, vilket i sådana här sammanhang alltid kan ses som någon form av vädjan om förståelse. Mycket handlar om att fördela ansvaret för Man Citys uppfattade misslyckande, där Pellegrini nu pratar om omotiverade spelare och en bristande vinnarkultur i klubben.

Telegraphs Mark Ogdens analys av Man Citys värvningspolitik under de fyra senaste åren ger dock en mer strategisk bild av Man Citys misslyckande. Han konstaterar inte minst att trots att Man City sedan början av säsongen 2011-12 har spenderat £327m på nya spelare så är alla utom två spelare kvar som var med mot Napoli i början av den säsongen.

Andra europeiska lag har förändrat och förnyat sig i betydligt högre omfattning. Jämförelsevis har Arsenal tio nya spelare i sin trupp, Chelsea har genomgått en rejäl förnyelse. Liverpool har byggt nytt. Man City å sin sida har den äldsta spelartruppen i Premier League. Spelare får vara kvar i Man City trots att deras prestationer alls inte motsvarar kraven hos en klubb som siktar på att vara Englands och Europas bästa.

Att ständiga förnya sig är en viktig och oundgänglig egenskap hos alla lag som gör anspråk på att fortsätta vara mästare. Förnyelsen är ett sätt att undvika den likstelhet och liknöjdhet som annars uppstår så lätt hos ett lag som har vunnit och uppnått sina målsättningar. Det ger energi och håller spelarna på tårna och utsätter dem för ny konkurrens.

Varför inte detta skett i Man City är ett mysterium. Även om klubben som sådan möjligen saknar den organisatoriska kompetensen så finns där individer som  borde vara väl medvetna om problematiken. En del skulle kanske skylla på UEFA:s bestraffning för brotten mot financial fair play, men Man City har under dessa fyra år som sagt spenderat stora summor på nya spelare som dock inte haft någon önskad effekt.

Lika sannolikt är kanske att Man City har blivit offer för sin egen lönepolicy. En förnyelse försvåras av att de har märkligt svårt att bli av med spelare, som är ovilliga att byta klubb och därigenom gå ner i lön och ersättning. Man City har använt lönekuvertet för att locka de bästa spelarna till klubben men det är också lönen som gör dem svåra att bli av med.

Det är en kortsiktighet som institutionaliserades i Man City redan i början av Mansours ägande i Man City och som cementerades under Roberto Mancini som manager. Manuel Pellegrini hade kunnat se som sitt uppdrag att bryta upp och förändra detta förhållande men har av skäl som vi inte känner till undvikit att göra det.

Den stora uppgiften för Man Citys klubbledning, och för Man Citys näste manager, blir att efter den här säsongen inleda det mödosamma arbetet att förnya spelartruppen. Inkrementalism är att föredra i sådana här sammanhang men Man Citys agerande under de senaste tre-fyra åren har gjort sådan omöjlig. Istället måste de stora greppen tas till.

Frågan är om ett mirakel i Barcelona ikväll skulle underlätta eller förhindra en sådan utveckling.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2015-03-18 kl 10:06

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER