Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Chelsea och José Mourinho utgör säsongens examensprov för Arsenal

All kärlek börjar med bråk heter uttrycket. Men allt bråk leder sannerligen inte till kärlek. Och det gnabb som har varit en ständigt återkommande melodi mellan José Mourinho och Arsene Wenger är knappast som kommer leda till någon bestående tillgivenhet mellan dessa båda kombatanter.

Gnabb är kanske det bästa ordet att beskriva det hela för det känns verkligen småttigt och stundtals barnsligt till sin karaktär. Wenger och Alex Ferguson hade sina sammandrabbningar men de tog snarare karaktären av episka gräl, likaväl som drabbningar mellan Ferguson och andra managers ofta ledde till högst sevärda sammanbrott rakt framför TV-kamerornas allseende ögon. Med Wenger och Mourinho handlar det mest om pikar och repliker som är en managers motsvarighet till ”min pappa är större än din pappa!”

http://www.fourfourtwo.com/features/mourinho-vs-wenger-decade-digs

Redan vid förra mötet mellan Arsenal och Chelsea den här säsongen så blev det bråk. Den gången började de till och med putta på varandra i det tekniska området, en syn som snarast förde tanken till den lika omöjliga som löjliga kombinationen av konståkare som kastar handskarna.

Pikarna följer ett högst bekant mönster. Arsene Wenger slipper sin vana trogen ur sig någon kommentar om att det är ”lätt att försvara”, enligt känd modell att ha synpunkter på motståndarens feghet, vilket med självklarhet leder till en replik från José Mourinho att det minsann inte är så lätt att försvara som man kan tro med en övertydlig referens till Arsenals något onödiga Champions League-förlust mot Monaco.

Vem som började känns för närvarande som en lika omöjlig som meningslös frågeställning.

”Arsenal var nära att värva Eden Hazard” berättar Arsene Wenger och därmed sällar sig Hazard till den snart tusenhövdade skara av nya eller gamla storspelare som Wenger menar var väldigt nära att spela för klubben, om inte om hade varit. Liksom av en händelse får vi allt som oftast veta detta just när Arsenal ska spela mot dessa spelare. Chelsea å sin sida låter sig säkert nöja med att Hazard faktiskt spelar för dem, inte bara nästan spelar.

En annan som spelar för Chelsea är Cesc Fabregas, och José Mourinho kunde så klart inte låta bli att röra om i den grytan genom att återigen påpeka att Fabregas valde Chelsea för att han ville vinna titlar. Endast ett minimum av fantasi fordras naturligtvis för att inse vad som är underförstått i detta påstående.

När Chelsea om några veckor formellt blir ligamästare och får lyfta Premier League-bucklan så kommer Fabregas att sälla sig till den skara av nyckelspelare i den Arsenalgeneration som var tänkt att följa i de så kallade oslagbaras fotspår som samtliga har vunnit Premier League, men med en annan klubb än Arsenal. Samir Nasri och Gael Clichy i Man City, Robin van Persie i Man Utd och så då Cesc Fabregas i Chelsea.

Två saker verkar glasklara den här säsongen. Chelsea defilerar sig fram till ligasegern. Och Cesc Fabregas är en avgörande anledning till att Chelsea klarar av detta. Oavsett om det är sant eller ej att Arsene Wenger tackade nej till Fabregas och alltså inte ville ha honom tillbaka så framstår det i så fall som ett av de senaste årens mest bisarra felbeslut.

Min uppfattning är snarare att Wenger i själva verket inte gavs något annat val av Fabregas än att tacka nej. Det måste hur som helst svida för Arsene Wenger samtidigt som det ger José Mourinho vatten på dennes kvarn som redan förra säsongen talade om Wenger som en specialist på misslyckande.

Förra gången José Mourinho kom till England och till Chelsea så hann Arsene Wenger med att demontera både sig själv och Arsenal innan rivaliteten mellan de båda lagen hann uppnå någon egentlig kokpunkt. Detta delvis av ekonomiska skäl, delvis som en effekt av att Wenger sprang iväg längs en fotbollsideologisk tangent rätt ut i ingenmansland.

Den här gången artar det hela sig något annorlunda. Arsenal är återigen ett lag på uppgång med gryende självförtroende och med allt högre och alltmer uttalade ambitionsnivåer. Chelsea och José Mourinho har varit mer eller mindre ohotade den här säsongen, men Arsenal och Arsene Wenger kan under de närmaste säsongerna utvecklas till deras närmaste konkurrenter och direkta rivaler.

Det är långt ifrån säkert, såväl Man City som Man Utd kommer ha en hel del att invända mot en sådan utveckling. Arsenal kan heller inte tro att en sådan utveckling är en automatisk följd av den här säsongen utan måste fortsätta arbeta målmedvetet med att förstärka laget och minska dess brister. Men i vilket fall som helst kan smågnistorna som nu sprakar mellan Mourinho och Wenger blåsa upp till eldfängd storm.

En vinst på Emirates för Arsenal mot Chelsea idag, den första vinsten för Arsenal och Arsene Wenger mot ett Chelsea under Mourinhos ledarskap, kommer inte att ha någon inverkan på vilka som vinner ligan den här säsongen. Men det skulle skicka ett tydligt budskap inför nästa säsong att Arsenal kommer vara en av deras tuffaste utmanare.

En sådan seger måste bygga på två fundament. Dels att Arsenal klarar av att undvika defensiva misstag, den typ av misstag som Chelsea är mästare både på att tvinga fram och att brutalt utnyttja. Dels att Olivier Giroud visar att han kan kliva fram som produktiv anfallare även mot försvar på högsta möjliga engelska och europeiska nivå.

Det är en match som Arsene Wenger verkligen vill vinna samtidigt som det är en match som José Mourinho verkligen inte vill förlora. Dessa något olika utgångspunkter kommer med all säkerhet prägla matchbilden. Oavgjort framstår som det mest sannolika utfallet av den här matchen, men Arsenal borde hoppas på att kunna utnyttja stämningen på Emirates till sin fördel och låta detta forma matchen.

Arsene Wenger skulle hävda att Arsenal till sist knäckt Chelseas psykologiska kod. José Mourinho skulle naturligtvis hävda att matchen var av föga eller ingen betydelse. Och båda skulle förmodligen på sina olika vis ha rätt.

Publicerad 2015-04-26 kl 08:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons