Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

All work and no play makes José a dull boy

Jag gillar José Mourinho.

Med det menar jag inte bara att jag tycker att han är en väldigt bra manager utan jag uppskattar honom även till skillnad från många andra som personlighet. Vissa kallar det för dryghet och brist på ödmjukhet, men jag gillar att han vet att han är väldigt bra på det han gör, att han inte är rädd för att säga det och inte drar sig för en gliring om en sådan kan anses vara motiverad. Kanske för att jag är lite sådan själv, eller möjligen vill vara.

Mourinho har aldrig lidit brist på bitska och spydiga kommentarer. Det har han definitivt inte heller gjort under de senaste veckorna när det har stått allt mer klart att Chelsea var på väg att defilera hem ligasegern. Mourinho har likt en nyss könsmogen hundvalp skvätt omkring sig kommentarer som om att de hade vunnit matchen även om motståndarna hade haft 99% bollinnehav, eller om att det tråkiga är att inte vinna en titel på tio år.

Delvis förstår jag honom. I takt med att Chelsea defilerat mot ligatiteln så har flertalet andra managers och diverse experter valt att komma med pikar och diskutera sig trötta om hur tråkiga Chelsea är, gärna påeldade av media som alltid gillar en konflikt. Istället för att visa beundran för det enda engelska topplag som under säsongen har presterat på ett anständigt sätt så har missunnsamheten fått råda. Inte minst kollegor som själva talar om vikten av respekt borde själva kunna visa mer respekt än så.

Men bara delvis.

José Mourinho borde kunna befinna sig i någon form av nöjd cruise control och har haft möjlighet till det i veckor och månader. Resultaten och inte minst ligatiteln skulle utan problem kunna tala för sig själva. Men Mourinho vill inte låta sig med detta nöja utan drivs av andra behov.

Ingen annan manager förmår som José Mourinho organisera sitt lag till att så fullständigt stänga och strypa en match. Det kan framstå som någon form av svartmagi men är i själva verket en alls inte enkel uppgift, även om Mourinho själv så sent som för bara något år sedan beskrev det just som enkelt. Bland det mest beundransvärda är hur Mourinho faktiskt lyckas motivera de allra flesta av sina spelare att lojalt ställa upp på en sådan taktik.

Det är ett recept för framgång men inte ett recept för beundran. Han må vara bäst på det han gör men han är helt medveten om att han med en sådan taktik aldrig kommer att nämnas med samma högstämda beundran i rösten som folk har för Arsene Wenger, Alex Ferguson, Pep Guardiola eller Carlo Ancelotti. Likt en asterisk vid hans namn i historieböckerna kommer alltid finnas ett underförstått ”Javisst, men…”

Det är också jämförelser med dessa och andra managerkaraktärer som brukar locka fram de mest syradräpande kommentarerna från José Mourinho, och stundtals även de rena småaktigheterna.

José Mourinho vet naturligtvis att en förutsättning för att bli beundrad och alls vara aktuell för några historieböcker är att vara framgångsrik. Mourinho har dock sin naturliga metod för framgång och hans ryggradreflex vid all form av motgång är att återgå till denna försiktighetens taktik, vilket vi inte minst har kunnat se den här säsongen. Chelsea började imponerande men föll vad säsongen led alltmer tillbaka till ett känt mönster.

Diego Torres är författare till boken ”The Special One: The Dark Side of José Mourinho” i vilken han sammanfattar Mourinhos taktiska principer: Att matchen vinns av det lag som begår minst misstag, fotboll går ut på att provocera fram motståndarnas misstag, det lag som har bollen kommer mer sannolikt begå ett misstag, laget utan boll begår färre misstag och är det starkare laget.

Mourinho vet att det här är en filosofi som inte uppskattas av Chelseas ägare Roman Abramovich. Han är medveten om två saker. Dels att Abramovich i första hand försökte locka Pep Guardiola till klubben. Dels att han själv fick sparken från Chelsea för knappt åtta år sedan efter Chelseas första riktiga motgång, just för att Abramovich inte var nöjd och tillfreds med den defensivt inriktade fotboll som Mourinho representerade.

Det som har hänt en gång kan hända en andra gång. Och Mourinho bekymrar sig nog i lika hög utsträckning vad hans arbetsgivare har för uppfattning om honom som vad historieböckerna har att säga. Det märks inte minst på hur noga Mourinho har varit med att beskriva Chelseas ambition under hans andra sejour i klubben att spela fotboll på ”rätt sätt”. Ord som dock över tid stått i allt skarpare kontrast med handling.

Där José Mourinho under förra säsongen ofta påpekade vikten av att spela bra fotboll så har han under vårsäsongen varit närmast trotsig i sitt defensiva förhållningssätt. Mot Crystal Palace spelade han i slutet av matchen med tre defensiva mittfältare till synes mest för att visa att han kunde snarare än av något genuint taktiskt behov. Kanske är det Mourinhos naturliga sätt att reagera på kritik. Mamma Mourinhos bästa knep för att få lille José att äta sina grönsaker var säkert att säga ”ät inte morötterna!”

Det förväntas av alla engelska och europeiska storklubbar både att de ska vinna och vara framgångsrika, och att de ska spela en underhållande och estetiskt tilltalande fotboll. Det är i grunden också vad Roman Abramovich förväntar sig av Chelsea. Brist på kontinuerlig framgång under de sju managers som följde Mourinho i spåren ledde Abramovich tillbaka till José Mourinho, som bättre än någon annan manager kan garantera det första kriteriet för en storklubb.

Men José Mourinho vet också att han inte på samma sätt kan garantera det andra kriteriet för en storklubb, att spela underhållande och attraktiv fotboll, i synnerhet inte i kombination med det första. Intellektuellt tror jag han brottas med att ens förstå behovet av det, han är en särpräglad resultatmänniska. Det är hans akilleshäl som manager och det främsta och kanske enda argument som kommer invända mot hans storhet som manager.

José Mourinhos stil är att skaka av sig sådana synpunkter, helst med en spetsig och spydig kommentar. Men jag tror det är något som genuint bekymrar och frustrerar honom. Och det mer än något annat ligger förmodligen bakom hans onödigt och överdrivet spydiga kommentarer de senaste veckorna. Det är dock mänskligt att söka bekräftelse, och kanske vända taggarna utåt mot kritik man upplever som orättvis.

På planen är hans första instinkt att försvara. Utanför planen är hans första instinkt att gå på attack. Det är en dualism i José Mourinhos karaktär som gör honom fascinerande både som manager och som människa.

Mourinho måste vara arg och frustrerad på något. Det ligger i hans natur och det är då han fungerar som bäst. Kamp är hans utgångsläge. Därför reagerade så många med förvåning när han vid sin första intervju i Chelsea beskrev sig själv som ”the happy one”, och såg det för den tidsfråga det var innan han återigen visade sina ränder. På samma sätt som Mourinhos prat om en offensiv och underhållande fotboll lät ur karaktär.

José Mourinho är som bäst när han är den han är. Det är också då han är som mest framgångsrik. Det är emellertid också varför han aldrig har blivit eller har varit långvarig i någon europeisk storklubb. Mycket talar för att Mourinho vill att hans andra period i Chelsea ska bli mer långvarig, men det kommer troligtvis kräva någon slags förändring, utveckling eller kompromiss från hans egen sida.

Trotsigheten och spydigheten indikerar annorlunda.

Publicerad 2015-05-05 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER