Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Ammunitionen tog slut till sist

Legacy. Ordboken ger ordet lite olika betydelser. Bland de definitioner jag själv fastnar för hittar man ”something handed down from an ancestor or a predecessor or from the past” samt ”something immaterial, as a style or a philosophy, that is passed from one generation to another”. Det är ett begrepp som på ett eller annat sätt brukar bekymra framstående politiker och ledare i största allmänhet.

Ett arv eller eftermäle, som är de svenska ord som ligger närmast, är något som kan ta många år att bygga upp men som riskerar ta betydligt kortare tid än så att rasera. För ingen enskild person inom engelsk fotboll lär detta vara lika plågsamt konkret som för Dave Whelan, den långtida ordföranden i Wigan som avgick för bara någon månad eller två sedan.

Under 20 års tid skapade Dave Whelan ett enastående fotbollsarv med Wigan, som 1995 befann sig League Twos nedre regioner. Under de tio därpå följande åren avancerade Wigan stegvis uppåt i det engelska fotbollssystemet ända fram till dess att man 2005 tog steget upp i Premier League. Under samma tid finansierade Whelan bygget av en helt ny arena åt klubben.

Wigan var en liten klubb i en liten stad, i vilken rugbylaget traditionellt sett varit den största och mest populära klubben, därtill omgiven av flertalet betydligt större klubbar i dess omedelbara närhet i nordvästra England. Att Wigan skulle gå upp i Premier League var en omöjlighet, att de skulle hålla sig kvar i Premier League i närmare ett årtionde var en orimlighet. Dave Whelan bevisade detta fel.

Delvis handlade det naturligtvis om pengar. Wigans fantastiska resa hade inte varit möjlig utan Whelans finansiella stöd, men i jämförelse med det stora flertalet andra klubbar i Englands två högsta divisioner så rör det sig ändå inte om särskilt stora pengar. Till den större delen var det ett kompetent ledarskap och beslutsfattande som banade väg, genom klok spelarrekrytering och anställning och succession av managers.

Paul Jewell, Steve Bruce och Roberto Martinez gavs alla förtroende och tid att genomföra sina idéer till fullo, en ledningsfilosofi som bar frukt. Wigan tippades alltid att åka ur Premier League men lyckades alltid hålla sig kvar. Där andra klubbar drabbades av panik höll sig Wigan och Dave Whelan lugna, och långsiktigheten bar resultat.

Höjdpunkten kom i maj 2013 när Wigan mot alla odds vann mot Man City på Wembley och fick lyfta FA-cupen, den första och hittills enda större titel som Wigan har vunnit. På hedersläktaren satt, stod och hoppade en då 76-årig Dave Whelan som skrattade och grät om vartannat i ren lycka. En dröm och lång förhoppning var infriad.

Men höjdpunkten skulle visa sig även vara kulmen och kort därefter skulle Wigan ge sig ut på en helt annan resa i en helt annan riktning. Bara någon vecka efter triumfen på Wembley bekräftades det i en annan del av London att Wigan för första gången skulle åka ur Premier League och återvända till The Championship och The Football League.

Om man skulle fråga vilken som helst Wigansupporter så skulle de med all säkerhet aldrig vilja byta bort upplevelsen att vinna FA-cupen. Men det är svårt att med historiens dom i bagaget inte undra om vinsten i FA-cupen också kom med dyra kostnader. Det var en framgång som på många sätt förblindade alla i klubben för de väldigt tuffa utmaningar som faktiskt komma skulle. Viktiga beslut sköts på framtiden eller ignorerades.

Svårigheterna med The Championship underskattades. Det togs till stor del för givet att Wigan skulle ta sig tillbaka till Premier League, mycket på grund av spelartruppens kvalitet. Det blev inte så. Det visade sig vara en stor skillnad på att vara en klubb i Premier League dit alla spelare vill och att vara en klubb i The Championship där spelare börjar se sig om efter bättre alternativ. Wigan föll på målsnöret, efter en lång säsong tyngd och plågad av spel i Europa League.

Likaså sjönk kvaliteten på klubbledningens beslut. Owen Coyle utsågs som ersättare till Roberto Martinez trots en väsenskild spelidé och misslyckades. I Coyles fotspår följde Uwe Rösler som lämnade klubben under nedflyttningsstrecket i The Championship. I en så svår situation är det svårt att förstå hur man beslutar sig för att tillsätta Malky Mackay, en oerhört kontroversiell figur efter sina kränkande uttalanden under sin tid i Cardiff.

Mackay visade sig oförmögen att vända på Wigans trend och vid ungefär samma tidpunkt så lyckades Dave Whelan själv prata sig in i skiten med okloka och ogenomtänkta kommentarer som många ansåg vara såväl rasistiska som antisemitiska. Det var ett försök till försvar av Malky Mackay som dock ledde till att Whelan själv blev avstängd av FA från all fotboll i sex veckor.

Det är inget som är helt enkelt att förhålla sig till. Att yttra sig på det sätt som Whelan gjorde kan aldrig vara okej men jag kan samtidigt respektera att det kan vara svårt att helt bryta sig fri från de värderingar och det språkbruk man har fostrats i under ett 78 år långt liv. Som ung människa är det lätt att fnysa åt sådant men risken är stor att man underskattar det svåra. Att bli anklagad för något dylikt är dock ett svårt slag, om inte annat mot stoltheten, och Whelan meddelade kort därefter sin förestående avgång.

Whelans efterträdare blev hans sonson David Sharpe, 23 år gammal. Den ringa åldern har fått många att höja på ögonbrynen men flera inom Wigans klubbledning har kommit till Sharpes försvar och hävdat att han redan sedan barnaben har följt sin farfar i Wigan och att han växt upp inom fotbollen. Något som säkert stämmer men som inte gör honom bättre lämpad eller mer erfaren av att fatta viktiga och avgörande affärsbeslut som i grunden är av företagsekonomisk och administrativ karaktär.

Den 28 april 2015 blev det klart att Wigan åker ur The Championship, och från och med nästa säsong spelar i League One. Samma klubb som två år tidigare vann FA-cupen, och som så sent som en säsong tidigare både spelade i Europa League och gick till playoff i The Championship.

Var FA-cupsegern den mentala slutpunkten på Dave Whelans stora och personliga engagemang i Wigan – orkade, kunde och ville han bry sig riktigt lika mycket därefter? Ammunitionen tog slut till sist. Efter den 11 maj 2013 följer en lång rad av dåliga beslut och ogenomtänkt handlande. Ända sedan 1995 har Dave Whelan fattat beslut som varit för Wigans bästa, men det bästa för Wigan den dagen, den 11 maj 2013, hade kanske varit att Dave Whelan där och då hade tackat för sig och lämnat över stafettpinnen.

Det hade markerat en överlämning och en nystart. Det hade fört in nytt blod, nya tankar och nya idéer vid en tidpunkt när just nytänkande var av nöden. Inte minst hade Dave Whelans eget arv och eftermäle, hans legacy, förblivit obefläckat av vad som komma skulle. Ändå förmår många i och runt Wigan se bortom detta när de ombeds att beskriva Dave Whelan och hans betydelse för Wigan:

”I think you have to cherish the memories of what he’s done for the town and the club. It wasn’t right, the things that he’d been saying recently, but your ultimate memories of him have got to be FA Cup wins and maintaining Premier League status for those eight years. I’m sure a lot of supporters would feel the same as me.” – Kevin Kilbane, före detta Wiganspelare

“Any professional football club could have the dream of playing in the Premier League and winning a major trophy and he showed the way to do that. It is a great football story and I am sure it will inspire many generations to come.” – Roberto Martinez, tidigare Wiganmanager

“When he took over, he said he was going to take us into the top flight and bring European football to the club. Everyone was laughing their heads off at home. We thought it was tongue-in-cheek, but you know what? He did it.” – Jason Taylor, säsongsbiljettinnehavare i Wigan sedan 40 år

Publicerad 2015-05-07 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons