Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

FA-cupfinalen är matchen där metoden möter galenskapen

Det pågår en diskussion på sina håll där man sjunger Tim Sherwoods lov. En rätt märklig refräng i den lovsången går ut på att lyfta fram honom som en av Premier Leagues främsta managers, huvudsakligen med utgångspunkt i hans höga vinstprocent men framför allt med argumentet att både Tottenham och Aston Villa hade högre ligaplaceringar med honom än vad de hade när han tog de båda jobben.

Det må ju vara på det viset så klart. Men i och med att utgångspunkten för att han alls fick båda dessa jobb var att såväl Tottenham som Aston Villa presterade en bra bit under hur det var förväntat att de skulle prestera, så är det kanske inte så väldigt enastående att de därefter möjligen plockade mer poäng än vad de gjorde tidigare. Det är fortfarande ett bra arbete, men kanske inte någon kandidat till bragdguldet.

Ändå kan man inte förneka att Tim Sherwood har haft en klar och tydlig positiv effekt som manager. Vad avser Tottenham går det möjligen att ifrågasätta detta och framför allt mot slutet av hans tid där så började man känna att effekten var på god väg att avta. Men med Aston Villa är det desto tydligare, med förnyat Premier League-kontrakt och nu även FA-cupfinal, för första gången sedan 2000 och med chansen att vinna FA-cupen för första gången sedan 1957.

Men om man ska ställa sig frågan hur denna positiva effekt egentligen har uppstått, det vill säga att försöka beskriva Tim Sherwoods metoder som manager, så blir det både mindre klart och mindre tydligt. Visst, det framstår som om Aston Villa har lättat på handbromsen och blivit mer offensiva, men mer konkret än så? Karikatyren av Tim Sherwood som den typiskt engelske man-managern, gastandes stora ord om att tro, att våga och att vilja, ges ett närmast infamt liv.

Med en manager som Arsene Wenger förhåller det sig annorlunda. Där finns det en tydlig metod mitt i all galenskap. Vi vet att det är mittfältet som är centrum i Arsene Wengers fotbollsvärld, det är bollinnehav och det är ett tålmodigt passningsspel i något som stundtals i sina mer svårmodiga stunder gränsar till tippy-tappy, och det är mittfältare, det är mittfältare, överallt offensiva mittfältare. I regn och i solsken, det är så Arsenal spelar fotboll.

Den där kontrasten, mellan metod och motivation, har varit en förekommande tankefigur inom engelsk fotboll i decennier. I den tidiga Premier League-eran var det mycket motivation men mindre metod, innan Arsene Wenger kom som en av de tidiga pionjärerna. Med tiden har också engelsk fotboll blivit alltmer metodisk och moderniserats, kanske i sådan utsträckning att det specifikt och värdefullt engelska i motivationen och dess sidoprodukter, farten, kraften och energin, har blivit undanträngt i ett hörn.

Det rör sig naturligtvis aldrig enbart om det ena eller det andra. All metod blir uddlös utan motivation och någon metod står alltid att finna också i den mest vildsinta motivation. Det centrala och relevanta är emellertid var tyngdpunkten befinner sig och inom engelsk fotboll har den tyngdpunkten konsekvent rört sig mot mer metod och mindre motivation, inte alltid till den engelska fotbollens fördel.

Dagens FA-cupfinal står mellan Arsenal och Aston Villa, mellan Arsene Wenger och Tim Sherwood, och mellan metod och motivation. I de allra flesta fallen är det en kamp som metoden och kvaliteten vinner, men just i en enskild final som FA-cupfinalen så brukar motivationens psykologi kunna jämna ut oddsen i den kampen.

Mycket står på spel för Aston Villa. Glädje, ära och stolthet över att vinna FA-cupen självklart, äntligen en triumf för en av den engelska fotbollens äldsta, traditionsrika och framgångsrika klubbar. Men också drömmar om framtiden, att se den här säsongen som ett avstamp bort från de senaste årens bekymmer och mot en ljusnande framtid. Kanske under nytt ägarskap sedan det går rykten om en intresserad köpare.

Där finns naturligtvis också förhoppningar om europeiskt cupspel. Vinner Aston Villa FA-cupen så kvalificerar de sig till Europa League och går direkt till gruppspel. Europeisk cupfotboll på Villa Park har sina traditioner, inte minst sedan den bragdbetonade segern i Europacupen 1982, och det hade onekligen varit ett uppsving både för laget och för klubben som helhet att återigen synas på den europeiska arenan.

Ska Aston Villa lyckas skrälla och vinna FA-cupen så måste de vinna eller allra minst lyckas kontrollera mittfältet mot Arsenal. I semifinalen dominerade de på mittfältet, där spelare som Fabian Delph, Tom Cleverley och Jack Grealish körde över Liverpool. Men i Arsenal ställs de mot ett motstånd av en helt annan kaliber i det avseendet; just mittfältet är det verktyg och det skruvstäd som Arsenal normalt sett använder sig av för att tvinga sina motståndare till underkastelse.

Christian Benteke är en formidabel anfallare som kan vålla Arsenals backlinje stora problem. Men inte utan understöd. Och i en shootout så sitter Arsenal på mer ammunition med vilken de kan hota en på det stora hela svagare och mer utsatt backlinje i Aston Villa. Det skulle kunna bli lite av roulette, men med betydligt bättre odds för Arsenal.

Hur mycket står egentligen på spel för Arsenal? Genom åren har Arsenal, eller åtminstone Arsene Wenger, sett tämligen styvmoderligt på FA-cupen. Det har blivit ändring på det de senaste åren när man istället har valt att betrakta FA-cupen som en viktig erfarenhet och plattform för framtida framgång, något som många har påpekat under en längre tid men som av en tillfällighet började hörsammas ungefär samtidigt som man kom till Wembley.

Med risk för att anklagas för att låta bitter, vilket jag inte är, så kan man dock fundera på det där med plattform. Så lät det ju efter förra säsongen också, men blev det så mycket bättre efter det? Visst, där finns goda chanser att vinna FA-cupen, men det gjorde man ju som bekant även förra säsongen. Man slutar trea i ligan, men huvudsakligen beroende på att Liverpool har presterat en väsentligt svagare säsong. Blev det så mycket bättre och, om inte, vad är det då som säger att det kommer bli så mycket bättre nästa säsong?

Vilket lag hanterar finalsituationen bäst? Det som imponerade på mig med Aston Villa i semifinalen var hur de höjde sig med stunden, och blev bättre när det gällde som mest, även när de hamnade i underläge. Arsenal å sin sida har vunnit tre raka matcher på Wembley, men har å andra sidan tvingats till förlängning eller straffar i samtliga tre matcher mot på förhand inte överdrivet tufft motstånd i Wigan, Hull och Reading.

Metodens fördel är att den är mer beständig och pålitlig. Den finns där hela tiden som en grundläggande trygghet, vilket skapar en helt annan grund att stå på. Motivation och entusiasm kan påverka väldigt mycket och är en viktig men samtidigt flyktig egenskap. Börjar matchbilden gå fel och glida laget utan en definierad metod ur händerna så finns inget att falla tillbaka på. Över en hel säsong vinner laget med den bättre metoden. I en enskild match, i en FA-cupfinal, kan dock nerver och psykologi köra grus i det mest väldrillade metodmaskineri.

Det har vi sett vid ett flertal tillfällen genom åren. Inte minst i FA-cupfinaler för övrigt. Hull var förskräckligt nära förra säsongen, och innan dess bombskrällde Wigan mot Man City. West Ham rubbade Liverpool 2006. Sunderland stokoeade Leeds 1973. Southampton skrällde mot Man Utd 1976 innan Man Utd året därpå skrällde tillbaka mot Liverpool. Man Utd å sin sida skrällde mot Everton 1985 innan Everton tog sin gruvliga revansch exakt tio år senare. Och den kanske mest minnesvärda av dem alla, Wimbledons vinst mot Liverpool 1988.

Aston Villa hoppas så klart att historien ska upprepa sig. Det hoppas jag också, vilket har mindre med Arsenal att göra men desto mer för att jag tror det är viktigt för engelsk fotboll att de stora klubbarna strax under Sky Six börjar få upp ögonen för att det faktiskt är viktigt och kan medföra något hållbart och positivt att satsa på de båda engelska cuperna, inte minst då den klassiska FA-cupen. Det odlar hopp och drömmar, en för fotbollsklubbar ännu viktigare valuta än pengar och mynt.

Det är hur som helst FA-cupfinal. Så länge jag kan minnas har det varit en höjdpunkt på säsongen och, precis som nu återigen är fallet, även en sorts slutpunkt på den engelska säsongen. För mig är det fortfarande en höjdpunkt, och inte bara av nostalgiska skäl.

Publicerad 2015-05-30 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons