Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Englandsbloggens sammanfattning av Premier League, 2014-15

Det återstår en Champions League-final, och sedan under sommaren diverse mästerskap på damsidan, ungdomssidan och i Sydamerika, men i allt väsentligt för engelsk fotboll så är säsongen i och med gårdagens FA-cupfinal färdig, bommad och spikad. Nu inleds några månader av silly season innan försäsongen smyger igång och därefter en ny säsong inleds i all sin prakt någon gång i början av augusti.

Säsongen som varit ska naturligtvis sammanfattas. Löpande under juni kommer jag att göra traditionsenliga lagvisa utvärderingar i form av kvällsbloggar, där alltså varje klubb och dess säsong utvärderas. Om detta sker i bokstavsordning eller i tabellordning har jag ännu inte riktigt bestämt mig för. Förmodligen bokstavsordning.

Men i och med att det är dagen efter säsongens sista engelska match, därtill som av en tillfällighet dessutom både söndag och sista maj i någon slags perfekt symmetri, så kan det ju vara kul att också försöka sammanfatta säsongen som helhet. Formatet för sådana äventyr brukar ju vara punkter och kategorier, och jag gör inget avsteg från det här.

Det är alltid en fråga om fantasi och kreativitet vilka kategorier som kommer med i sådana här sammanfattningar, men det är ju inget som hindrar er från att tillämpa er egen fantasi i kommentarsfältet. Eller från att i detalj utreda exakt hur dum i huvudet jag är gällande de kategorier jag faktiskt har med i bloggen.

SÄSONGENS

MATCH: Tottenham 5-3 Chelsea
Säsongen har haft några riktiga rackarbrakare till fotbollsmatcher och ett antal mer eller mindre bisarra resultat. Den här matchen var inte bara en match mellan två topplag och ett veritabelt fyrverkeri, den hade också en bestående effekt på säsongen på två sätt. Dels var det Harry Kanes absoluta genombrott som skickade honom rätt upp i stratosfären. Dels var det matchen som fick José Mourinho att överge sina offensiva pretentioner och istället börja rusta upp den gamla hederliga bussen. Det beslutet avgjorde ligan, Chelsea var aldrig så sårbara igen i skarpt läge.

MÅL: Bobby Zamora v West Brom
Det har inte lidits brist på snygga mål den här säsongen. Jack Wilshere och Juan Mata har satt några riktiga pärlor även om BBC:s omröstning om säsongens mål nog mer speglade hur många fans dessa båda lag har. Charlie Adam satte ett riktigt mästerverk från över halva planen på Chelsea av alla lag, en riktigt het kandidat. För mig är det ändå Zamoras sublima mål mot West Brom som tar priset. Nedtagningen, kontrollen, bolltouchen och det graciösa lyftet i steget mot bortre burgaveln. För mig är det fotbollspoesi.

MANAGER: Ronald Koeman
Om Aston Villa hade vunnit FA-cupen hade jag tänkt utse Tim Sherwood här, men så roligt fick man inte ha det. José Mourinho, Garry Monk och Mark Hughes är andra väldigt starka kandidater i den här kategorin som är otroligt svår att bestämma. Koeman har dock tagit Southampton till en övertygande sjundeplats, till europeiskt cupspel, och länge slogs man ännu högre upp i tabellen, och absolut ingen hade tippat det på förhand sedan Southampton tappat så många av sina viktigaste spelare efter förra säsongen.

MANAGERFLOPP: Paul Lambert
Det stånkades och stönades runt Villa Park redan förra säsongen om Lambert som man ansåg inte fick jobbet gjort. Men så inleddes den här säsongen på ett alldeles strålande sätt och Lambert förlängde omgående sitt kontrakt med Aston Villa som nu andades frisk morgonluft. Sedan spårade precis allt ur, laget saknade all form av anfallsspel, och med Lambert vid rodret var Aston Villa med expressfart på väg ned under nedflyttningsstrecket.

SPELARE: Eden Hazard
Vad jag anser om spelarnas val av årets lag lämpar sig näppeligen i tryck men vad avser årets spelare träffade de åtminstone rätt. Å andra sidan fanns i stort sett bara en enda måltavla. Hazard har varit genomgående bra under hela säsongen och har visat en förmåga inte bara att göra mål utan också göra helt avgörande mål.

SPELARFLOPP: Radamel Falcao
Andra klubbar bär måhända omkring på fler floppar men ingen spelare har väl floppat den här säsongen riktigt lika spektakulärt som Falcao. Egentligen är det en tragisk historia där en av världens främsta anfallare och målskyttar har reducerats till en spillra av sitt forna jag. Var tänkt som lösningen på Man Utds offensiva bryderier men blev snarare till en del av problemet.

JOURNALIST: David Conn
Knappast min favorit bland de brittiska tangentbordsryttarna men hans renlärighet har burit frukt under säsongen. Reportaget om Newcastle var strålande och träffsäkert och ändrade storyn runt hela klubben och kan faktiskt bidra till något som liknar konstruktiv förbättring för den klubben. Ett bra exempel på hur journalistik kan formulera opinion likaväl som att skapa eller rapa opinion.

DOMARE: Martin Atkinson
Det omöjliga med att utse en bästa domare är att alla domare har gjort något eller några stora misstag som folk kan peka på som bevis för att domaren i själva verket är oduglig. En bra domare fattar svåra beslut, och inget beslut lär ha varit svårare än att visa ut Steven Gerrard på Anfield efter 38 sekunder. Ses allmänt som Englands bästa domare och har under säsongen dömt både en semifinal i Champions League och finalen i Europa League.

FRÅGETECKEN: Brendan Rodgers
Om förra säsongen fick se Rodgers i det närmaste geniförklarad så har den här säsongen gnuggat ut den bilden betänkligt. Har likt många managers sina fasta idéer men han har knappast vunnit på att i hög utsträckning placera spelare på för dem ovana positioner. Grävde till viss del en grop åt sig själv när han menade att man inte kunde spendera som Tottenham, vilket Liverpool därefter kvickt gjorde, utan att utmana om ligatiteln, vilket Liverpool minst lika kvickt misslyckades med. Rodgers har tagit Liverpool framåt sedan han tog över, det stora frågetecknet är dock om han ligger närmast förra säsongens geni eller den här säsongens Mr Chance.

UTROPSTECKEN: Harry Kane
Vad avser genombrott och aha-upplevelser under säsongen så är det svårt att slå Kane, som slagit igenom på ett sätt som vi förmodligen inte sett sedan Wayne Rooneys och David Beckhams dagar. Det bidrar så klart att han är engelsman men det är inte hela förklaringen. Kane började göra lite väsen av sig förra säsongen men det var en bit in på den här säsongen han verkligen exploderade. Alla goda svar skapar dock nya frågor, och den intressanta frågeställningen är om Kane fortsätter prestera på samma höga nivå.

MISSTAG: Steven Gerrard
Det kan vara så att Gerrard har den tveksamma äran att ha svarat för säsongens misstag två år i rad. Ett riktigt fett misstag måste vara avgörande och det var Gerrards hjärnsläpp på Anfield, 38 sekunder efter att ha kommit in i matchen mot Man Utd, stampningen på Ander Herrera. Det var en match av helt avgörande betydelse för vilket av lagen som skulle ta sig till Champions League, och det var här, just i detta ögonblick, som Liverpools hela säsong föll i spillror.

BUSE: Diego Costa
Bara Costas mamma kan älska Diego Costa, vid sidan av hans eget lags supportrar, och jag är rätt säker på att till och med Costas mamma passar på att ge honom ett tjuvnyp när hon kan. Alla goda dramer behöver en skurk som publiken kan älska att hata, det lärde oss Dallas och i princip varenda bra actionfilm i historien, och Costa har tagit på sig rollen med liv och lust. Kanske lite väl entusiastiskt då han tämligen snart blev varse att Premier League är en något brutalare värld än La Ligas sandlåda.

BABYFACE: Eddie Howe
You can’t win anything with kids! En av den engelska fotbollens mest ökända uttalanden. Swansea, Bournemouth och Norwich har beslutat sig för att pröva den teorin på ett något annorlunda sätt, med managers som var och en knappt har hunnit göra sig av med tonårsfjunet på hakan. Garry Monk är 36 år gammal, Eddie Howe är 37 år gammal och Alex Neil 34 år gammal och kommer samtliga leda lag i Premier League nästa säsong. Det kanske några av bloggens yngre läsare inte ser som särskilt ungt alls, men allt är som bekant relativt. Den som imponerat mest är Howe, Englands kanske främste manager den senaste tioårsperioden och tog Bournemouth till seriesegern i The Championship.

CLIFF BARNES: Harry Redknapp
Efter att ha halkat tillbaka upp i Premier League på ett bananskal så började man undra om man möjligen var på väg att se Redknapps återupprättelse efter att ha fått foten i Tottenham och därefter misslyckats med att hålla QPR kvar i Premier League. QPR:s långfinger i ansiktet på The Football Leagues finansiella regler gjorde det otroligt viktigt att QPR lyckades hålla sig kvar i Premier League och Redknapp gjorde då vad han gör bäst, han värvade in ett långt led av äldre spelare för dyra pengar och höga löner som han varit manager för tidigare. När den lysande taktiken inte gick hem väljer Redknapp att avgå en dag efter januarifönstret stänger, bara för att göra situationen om möjligt än mer omöjlig för sin stackars efterträdare. Några månader senare åker QPR ur Premier League och in i en högst osäker framtid.

Publicerad 2015-05-31 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER