Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

UEFA pratar finansiell rättvisa samtidigt som de skapar finansiell orättvisa

Att säga en sak och göra en annan helt motsatt sak är något vi normalt sett ser ned på men lite för ofta trots allt ändå ägnar oss åt. Inom politiken och inom våra olika organisationer är det ett väldigt vanligt fenomen som inom den organisationsteoretiska forskningen har sammanfattats i begreppet det organiserade hyckleriet.

UEFA:s regler för financial fair play har diskuterats utifrån många olika vinklar och perspektiv. Senaste uppgifterna är att man nu från UEFA:s håll planerar lätta på dessa regler eftersom de inte gav riktigt de önskade effekterna för de stora klubbar som mest ivrigt drev igenom dem. En aspekt som diskuteras mindre sällan är att det kanske största hyckleriet av dem alla är att just UEFA agerar förkämpar för ett system för finansiell jämlikhet och rättvisa.

UEFA pratar stolt om sitt arbete för finansiell rättvisa men har samtidigt varit den främsta kraften som har drivit fram en alltmer tilltagande och permanent finansiell orättvisa inom den globala och moderna fotbollen. Deras främsta redskap har naturligtvis varit Champions League.

Det pratas ofta om hur stora de finansiella skillnaderna har blivit mellan de olika europeiska klubbarna. Det är inte bara en fråga om omsättning utan det är något som märks väldigt tydligt på planen. Ett väldigt tydligt exempel på det kunde vi se i samband med Champions League-finalen för en dryg vecka sedan, mellan Barcelona och Juventus.

Oavsett vem som vann den finalen hade vunnit en så kallad Treble, med Champions League eller Europacupen som en tredjedel i den. Det där var något otroligt ovanligt förr i tiden. Fram till och med 1999 hade endast fyra klubbar någonsin lyckats med bedriften; Celtic, Ajax, PSV och Man Utd. I de tre första fallen var det hela klart behjälpt av väldigt svaga inhemska ligor.

Men från 2009 fram till och med 2015, det vill säga under senaste sex åren, har fyra av de sex vinnarna i Champions League också vunnit en Treble. Barcelona har till och med lyckats med bedriften vid två av dessa tillfällen. Att någon av dessa europeiska superklubbar vinner en Treble har gått från något fullständigt unikt till något vi knappt ens längre blir förvånade över.

Vilket självklart har väldigt mycket med att göra att Barcelona med en årlig omsättning på runt £400m normalt sett ställs mot motståndare med en omsättning om runt £50m eller mindre, det vill säga klubbar med allt från 8-10 gånger mindre resurser. Ett liknande mönster går naturligtvis igen i flertalet andra ligor såsom Bundesliga och Serie A, för att inte tala om flertalet ligor därunder.

Så även om Barcelonas bedrifter naturligtvis ska ha sin beskärda del av beröm och beundran så betyder inte längre det här pratet om Trebles för mig i närheten av lika mycket eller ens samma sak som det gjorde för 15-20 år sedan. Det har blivit vardagsmat och mest ett levande manifest för hur fotbollen på flera sätt har förändrats till det sämre.

Ironiskt nog har Premier League på samma gång blivit den liga där detta system har skapat de mest tråkiga effekterna men också den liga där möjligheterna ändå på sikt är de bästa att motarbeta dem.

Barcelona och Real Madrid dominerar i La Liga. Bayern München är ensamma i Bundesliga, precis som PSG kommer vara det i Ligue 1. Juventus har arbetat upp ett mäktigt försprång i Serie A även om det inte är en omöjlighet att Milan och Inter kommer ifatt igen. Gemensamt för samtliga dessa ligor är dock att antalet dominerande klubbar, superklubbar, är en-två stycken, vilket gör att det varje år lämnas Champions League-platser över till någon eller några andra klubbar.

Kruxet i Premier League är att där finns fler stora klubbar. En gång i tiden var de fyra, med Man City blev de fem, och vill man vara lite snäll så räknar man in Tottenham som en sjätte, även om det är på gränsen. Men där Valencia, Sevilla, Atlético, Dortmund, Wolfsburg, Lazio, Napoli, Fiorentina, Roma och så vidare varje säsong har en god chans att ta sig till Champions League så har deras motsvarigheter i Premier League ingen chans alls, undantaget något slags mirakel som hittills aldrig har inträffat.

Det spelar ingen roll vad för bra jobb klubbar som Southampton, Swansea, West Ham, Newcastle, Everton, Aston Villa med flera gör, deras chanser att nå Champions League är i praktiken obefintliga.

I det här fallet är det inte riktigt lönt att längre prata om något glastak. Det är i själva verket ett pansartak eller, för att använda en i det europeiska sammanhanget passande metafor, en järnridå som sänkt sig från platserna fyra-fem och nedåt. Det påverkar så klart ambitionsnivån på klubbarna i Premier League. ”Det är ingen idé att försöka komma ifatt toppen så vi jobbar för att hålla oss kvar!”

Så, är pengar roten till allt ont? Mja, men de problem som pengar har skapat kan också finna en möjlig lösning i mer pengar. Varje investerad krona har en avtagande marginalnytta, en välkänd ekonomisk sanning och något vi också tydligt kan se i de olika ligornas så kallade prestationskurvor. Varje satsad krona har mer effekt i början än vad varje därefter satsad krona har i effekt.

Så med Premier Leagues titaniska TV-avtal finns faktiskt en förhoppning om förändring. Helt plötsligt får varenda klubb i Premier League med omnejd en rejäl finansiell grundplåt att arbeta med, som med rätt organisation och ledning, kort sagt rätt management, kan hjälpa dem att komma ifatt toppklubbarna, inte ekonomiskt helt och hållet krona för krona men väl i termer av finansiella nyttoenheter.

Men det kommer inte ske av sig självt utan kommer kräva långsiktigt och metodiskt arbete från samtliga engelska klubbar att verkligen bli bättre i samtliga aspekter, både på och utanför planen. Risken med mer pengar är emellertid alltid att man kommer vilja söka snabba lösningar, att man låter plånboken göra jobbet.

Funderingen uppstod i samband med en kort diskussion i kommentarsfältet innan helgen. Jag kan möjligen anklagas för att vara utvecklingsoptimist, och jag säger inte att min tänkta utveckling är ofrånkomlig, men med TV-pengarna som ofta beskrivs som något negativt, så ser jag faktiskt en väg bort från det deterministiska och defaitistiska i att ”Southampton eller Swansea kommer aldrig ta sig till Champions League!”

Det kan förändras. Sedan kan det självklart visa sig ta 10-20 år innan vi faktiskt ser det ske.

:::

Om jag ändå ska hålla på och kräka ur mig mina samlade europeiska oförrätter så är det en annan sak som på sistone irriterat min känsla för intellektuell hederlighet.

Sevilla har naturligtvis gjort ett storartat jobb som återigen vunnit Europa League. Som ett resultat av sin vinst där får de spela Champions League nästa säsong vilket betyder att fem spanska lag går in i Champions League nästa säsong. Att La Liga alltså har fem lag menar då en del är ett bevis för att det är en bättre liga än alla andra.

Diskussionen om bäst liga hör inte hit, men till dem som hävdar detta har jag egentligen bara följande fråga: Om Sevilla hade förlorat den där finalen, vilket trots allt inte var så fruktansvärt långt borta, hade La Liga då varit en sämre liga än vad den är nu?

Det tycker inte jag.

Publicerad 2015-06-15 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons