Mot slutet av den här säsongen hävde Gary Neville ur sig ett tämligen starkt påstående, nämligen att Chelsea skulle vinna ligan och att ingen någonsin kommer ihåg en tvåa. Något cyniskt kan det så klart framstå och möjligen speglar det i stor utsträckning hans egen vinnarattityd, men någon slags sanning ligger nog ändå i påståendet.
Historien skrivs av och för vinnarna. Men just den här historien skrivs om förlorarna, de som trots att de kom så nära aldrig fick vinna titeln, lyfta bucklan och fira segern. Historien ger oss resultatlistan, men en hel säsong kan inte sammanfattas i en resultatlista, den är en ständig resa och kamp mellan ångest och längtan, hopp och förtvivlan.
Ett lag är inte helt lätt att definiera. När börjar och slutar egentligen ”ett lag” i tiden? Några solida gränser runt detta finns naturligtvis inte, vissa spelare kommer och går, vissa spelare korsar över generationer och är med i flera olika lag, men vi får göra vårt bästa och hålla oss till någon slags förnuftig avgränsning i våra egna huvuden.
Alla lag får inte plats på den här listan, som inte nödvändigtvis ska ses som någon rankinglista. Norwichs lag från tidigt 1990-tal får en hedersam omnämning, med spelare som Ruel Fox, Mark Peters, Gary Megson, Efan Ekoku och Chris Sutton. Tillsammans med Aston Villa och QPR i Premier Leagues begynnelse så bidrog de till att göra den engelska fotbollen om inte bättre så i alla fall mer svårförutsägbar och underhållande.
(5) Liverpool, 2008-2010
Charm var kanske inte den första egenskapen som det här laget fick sin omgivning att tänka på, vare sig på eller vid sidan av planen. Men det var ett lag som besatt kvalitet i massor, med Steven Gerrard och Fernando Torres i storslagen form framåt, och med Xabi Alonso som lagets dirigent och motor bakom dem tillsammans med Javier Mascherano. Pepe Reina i målet styrde ett stabilt försvar. Pressade Man Utd i en episk titelstrid med historisk innebörd, och var vid tillfället det lag som samlat på sig mest poäng utan att vinna.
(4) Leeds, 2000-2002
Svårt som det kan vara att tänka sig nu så var farhågan i Premier League för sisådär 15 år sedan att den ligan precis som flertalet andra ligor skulle bli en så kallad tvålagsliga. Arsenal och Man Utd var ligans stora dominanter. Svårt som det kan vara att tänka sig nu så framstod då Leeds som den främsta utmanaren till denna makthegemoni, ett ungt lag som tagit sig hela vägen till semifinal i Champions League. Jakten på Champions League och dess finansiella pyramidspel skulle komma att tillintetgöra Leeds, men innan dess var det ett intensivt och rasande skickligt lag med spelare som Rio Ferdinand, Ian Harte, Olivier Dacourt, Jonathan Woodgate, Harry Kewell, Mark Viduka, Alan Smith, Robbie Keane med flera.
(3) Liverpool, 1999-2001
Förmodligen min favorituppsättning av Liverpoollag under Premier League-eran, i gränslandet mellan Spice Boys och ett mer modernt, anpassat och taktiskt tillrättalagt Liverpool. Spice Boys-generationen med Robbie Fowler, Jamie Redknapp och Steve McManaman lyckades aldrig uppfylla sitt löfte att återföra Liverpool till den engelska fotbollstronen, men lagom till övergången från ett millennium till ett annat så var dessa spelare kompletterade med Danny Murphy, Gary McAllister, Michael Owen, Sami Hyypiä och med egna spelare som Jamie Carragher och Steven Gerrard i borgkuvöserna. Ligan vann aldrig det här laget men väl tre cuptitlar under en och samma säsong, 2000-01.
(2) Chelsea, 1998-2001
Det kanske främsta måttet på en spelares storhet för mig personligen är om jag hade velat se honom i mitt eget lags tröja under den period han var aktiv, och troligtvis finns ingen annan spelare i Premier League-historien som jag skulle säga det om innan jag sade det om Gianfranco Zola. Han var pärlan i ett otroligt talangfullt Chelsealag och runt honom samlades andra skickliga spelare som Gustavo Poyet, Roberto Di Matteo, Graeme Le Saux, Dennis Wise och senare Didier Deschamps, Marcel Desailly, Mario Stanic och Jimmy Floyd Hasselbaink. En mängd skickliga spelare som aldrig riktigt samlades ihop till ett vinnande ligalag i ett stundtals kaotiskt Chelsea.
(1) Newcastle, 1995-1997
När vi pratar om tvåor och lag som aldrig fick vinna i Premier League så är det omöjligt att bortse från det mest kända av dem alla. Inget annat lag kan göra riktigt samma anspråk på att ha varit så förtvivlat nära att vinna ligan utan att faktiskt göra det för att därefter aldrig igen komma ens i närheten. Det var ett löjligt bra lag som spelade en löjligt bra fotboll; med spelare som David Ginola, Peter Beardsley, Les Ferdinand, Warren Barton, Philippe Albert, Darren Peacock, Lee Clark, Keith Gillespie, Rob Lee med flera. Men där det fanns briljans i mängd så fanns kanske också en naivitet, grymt utnyttjad av en mer cynisk motståndare.
:::
TRANSFERKOLLEN
Stephen Hendrie (LB), 20 år, till West Ham. Lovande ung spelare med bakgrund i den skotska fotbollen. Köpt för billig peng så utgör inte någon större risk för West Ham. Borde huvudsakligen fungera som backup till Aaron Cresswell. Godkänd – (++)
Andre Ayew (LW), 25 år, till Swansea. Etablerad ytter och anfallare som haft stor framgång i Marseille. Har profilen att passa in perfekt i Swanseas spelmodell och Swansea kan vinna på att spetsa sina ytterpositioner med hög kvalitet. Med beröm godkänd – (++++)
Memphis Depay (RW), 21 år, till Man Utd. Det pratas mycket om den holländske offensive yttern, och delvis i samma tonläge som en gång om Cristiano Ronaldo. Kanske är jämförelsen oundviklig. Har ett kraftfullt kantspel som passar bra in i Man Utds tradition. Berömlig – (+++++)
Adam Bogdan (GK), 27 år, till Liverpool. Det är en balansgång att värva en bra andremålvakt. Inte så bra att han blir sur för att inte få spela särskilt mycket, men tillräckligt bra för att vid behov kunna hoppa in istället för förstemålvakten. Bogdan balanserar bra. Väl godkänd – (+++)