Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Glazers har gett Man Utds guldgröna supportrar precis vad de önskade sig

Det var bara fem år sedan som de guldgröna protesterna regnade som mest från pubarna i Manchester och läktarna på Old Trafford. Man Utds skulder och räntekostnader hade skandaliserats på förutsägbart sätt och detta togs som intäkt för ägare vars enda motiv var att berika sig själva utan att vilja investera i tillräcklig utsträckning på att utveckla klubben och förstärka spelartruppen.

Att försöka komma med sakliga invändningar mot dessa ekonomiskt inte allt för insiktsfulla protester var som att pissa mot vinden samtidigt som det blåste stormbyar. Kritiken antog närmast religiösa karaktärsdrag och proportioner och man var antingen med eller mot. Fem år senare och protesterna framstår som öronbedövande i sin totala tystnad.

Bara under de senaste tolv månaderna har Man Utd värvat spelare för smått otroliga £220m. För att sätta den summan i någon slags proportion så är det kanske lättast att konstatera att det bara finns nio klubbar i världen som ens har högre totala intäkter än så per år. Går vi ytterligare ett år tillbaka i tiden kan £70m adderas denna summa.

£300m på två år sedan Alex Ferguson lämnade Man Utd. Det motsvarar vad Alex Ferguson spenderade brutto under sina åtta sista säsonger. På två år har alltså Man Utd spenderat lika mycket som Alex Ferguson gjorde på nästan ett årtionde. Den enda rimliga slutsatsen är att vad som mellan 2005 och 2013 höll tillbaka Man Utds spelarköp var inte Glazers, utan Ferguson.

Den guldgröna proteststormen mot Glazers under denna tidsperiod höll helt enkelt inte vatten. Den var grundad på ekonomisk okunskap och självtillräcklig supporterideologi, likaväl som en bristfällig insikt och vilja till förståelse för hur Man Utds transferpolitik normalt sett såg ut under Alex Ferguson. Protesterna var av typisk fanboykaraktär, och utnyttjades också som så av de inblandade supporterorganisationerna.

Det är med andra ord inte särskilt konstigt att de guldgröna protesterna mer eller mindre har dött ut. En efter en har farhågorna visat sig ogrundade och kritikerna glidit allt längre in i retorikens passningsskugga. Allt som efterfrågades för fem år sedan materialiseras nu. Tanken föresvävar en emellertid att man bör vara försiktig med vad man önskar sig, ety det kan bli verklighet.

Det är ju i själva verket nu som de guldgröna protesterna skulle kunna göra någon slags nytta, nu som det faktiskt finns något i Glazers ägande av Man Utd att genuint oroa sig över. Det kulturskifte som faktiskt pågår i klubben när dess ledning inte längre är i händerna på djupt rotade fotbollsmänniskor som förut, utan hos ekonomer och marknadsförare som dess VD, Ed Woodward.

Gör en ingenjör till VD och det är design- och tillverkningsfunktionerna som kommer vara de främsta delarna i företaget. Gör en ekonom till VD och finans- och säljfunktionerna får ett uppsving. En fotbollsklubb är i det avseendet inte annorlunda. Ed Woodwards perspektiv och tänkesätt handlar om hur Man Utd ska bli mer värdefullt som varumärke, inte bättre som klubb.

Vi ser det inte minst i hans syn på spelarköp. Hans uttalade policy är att Man Utd ska ha en ”elitspelare” på varje position. Det är en policy som är intill förväxling identisk med det synsätt Milan hade i början av 1990-talet, som Real Madrid har med sin galactico-filosofi, eller som Man City har haft med sitt så kallade projekt ända sedan Abu Dhabi köpte klubben.

Men det är ett helt universum från den policy och det perspektiv som drev Man Utd under Alex Ferguson, och som har sina rötter bakåt i historien ända till Matt Busby.

VD-bytet i Man Utd gick ju lite under radarn i och med att det sammanföll med managerbytet och Alex Fergusons avgång. David Gill var en väldigt rutinerad VD och därtill fotbollsmänniska i grunden. Ed Woodward var en trollkarl på Man Utds marknadsavdelning och att Glazer befordrar honom till VD säger så klart något om deras prioriteringar.

Woodward hade knappast någon lätt början på jobbet. Inte nog med att han bedrev en för Man Utd något okaraktäristiskt hög och offentlig profil gällande vilka spelare som skulle värvas, han misslyckades med att faktiskt värva dessa spelare, vilket gav något av ett Åsanisse-intryck. Det är så klart sådant som kan skapa revanschkänslor även hos de allra bästa, så också hos Woodward.

Min teori är att det i huvudsak var detta som låg bakom Man Utds köp och lån av Angel Di Maria och Radamel Falcao förra sommaren. Det kändes inte då och har heller inte i efterhand känts som värvningar som var helt och hållet Louis van Gaals tankefoster, även om det inte innebär att han opponerade sig. Det var istället Ed Woodwards revansch, demonstrerandes sig själv och Man Utd som en Big Swinging Dick på fotbollsmarknaden.

Det var prestigevärvningar. Bra spelare naturligtvis, men inte helt och hållet funktionella värvningar, i synnerhet gav de i sin excess ett intryck av panik och prestige i märklig blandning. Tendensen håller i sig till den här sommaren, men nu med Louis van Gaal som balanserande motkraft. Bastian Schweinsteiger, Matteo Darmian, Morgan Schneiderlin och Memphis Depay, häftiga värvningar men samtidigt också funktionella värvningar.

All förändring är inte av ondo och allt var inte bättre förr. Man Utd måste utveckla sitt tänkande till en modern fotbollsvärld precis som alla andra klubbar. Det är dock viktigt att det är en utveckling som görs utifrån i första hand ett fotbollsperspektiv. Det kan inte överlämnas till Glazers eller till Ed Woodward som deras luftlandsatte VD, det är alltså viktigt och positivt att Louis van Gaal ser ut att ha manifesterat sin auktoritet i dessa frågor. Den här sommarens värvningar tyder på det. Så här långt ska sägas.

De guldgröna protesterna, och supporterorganisationerna som stod bakom dem, har en potentiellt viktig funktion och ett syfte i en sådan process, som väktare av den tradition och klubbkultur de påstår sig omfamna. Problemet är dock att det aldrig riktigt var vad protesterna handlade om. Allt de handlade om var att man ville köpa häftiga spelare.

Vilket på ett nästan jobbigt sätt placerar guldgröna supportrar, Glazers och Ed Woodward i samma båt. Vilket nog inte var riktigt vad någon av dem tänkte sig för fem år sedan.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Asmir Begovic (GK), 28 år till Chelsea. Det är inte helt lätt att hitta vettiga val som andramålvakter. Måste vara tillräckligt bra för att kunna hoppa in men kan inte vara så bra att han börjar gnälla. Begovic vet så klart vad det är han går med på, och Chelsea får en bra backup. Väl godkänd (+++)

Morgan Schneiderlin (DM), 25 år till Man Utd. Utan tvivel en av Premier Leagues absolut främsta mittfältare de senaste åren, och ett riktigt tungt köp av Man Utd i konkurrens med bland andra Arsenal. Positionssäker och bryter spelet bra men rör sig också framåt i banan, ett starkt komplement till Carrick och Schweinsteiger. Berömlig (+++++)

Raheem Sterling (AM), 20 år till Man City. Den mest utdragna transfersaga ser ut att ha nått vägs ände. Bara timmar efter att Fabian Delph tackat nej till Man City så skickade de ett kraftigt höjt bud till Liverpool. Talangfull spelare, som kan växa, men framgången är inte given för Sterling i Man City. Med beröm godkänd (++++)

Publicerad 2015-07-13 kl 19:45

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER