Mark Ogden på Telegraph ställer sig i sin senaste krönika en ganska intressant fråga – hur kommer det sig att Wayne Rooney, som enligt alla tänkbara mått och steg måste betraktas som en legend, för att använda ett ofta missbrukat engelskt ord, samtidigt är så förhållandevis icke-älskad av de egna fansen?
Man kan självklart hävda att eftersom Wayne Rooney ursprungligen kommer från Everton, och inte gjort någon hemlighet av att det är hans främsta klubb i hjärtat, så skulle Rooney aldrig kunna bli lika uppskattad som exempelvis Ryan Giggs eller Paul Scholes. Men många andra spelare har kommit till Man Utd från andra klubbar utan att det stått i vägen för dem.
Vad jag personligen tror är att förhållandet mellan Rooney och supportrarna fick sig en törn 2010, när Rooney förhandlade om nytt kontrakt, hotade med att lämna klubben och anklagade Man Utd för att sakna ambitionen att konkurrera med de stora klubbarna. Wayne Rooney bad senare om ursäkt, men budskapet då var att klubben inte motsvarade Rooneys förväntningar.
Exakt fem år senare och förhållandet är det omvända. Man Utd har visat inte minst på transfermarknaden att där finns en tydlig ambition, men helt plötsligt är det Rooney själv, lagets kapten och en av dess stora fixstjärnor, som i sina prestationer inte motsvarar klubbens och supportrarnas förväntningar i tillräcklig utsträckning. Rollerna är ombytta.
Spelar man det kortet som Rooney gjorde 2010 så sliter man på ett förtroende och på sin relation med supportrarna. Ryan Giggs, Paul Scholes, Gary Neville med flera är inte legender i klubben för att de aldrig har haft längre perioder av svaga insatser, men väl för att de aldrig vid något tillfälle utnyttjade svaga perioder för klubben för egen vinning.
Det var aldrig aktuellt för fansen att vända sig direkt mot Wayne Rooney efter den där situationen, särskilt inte sedan situationen retts ut och Rooney själv bett om ursäkt. Det är därtill få fans som vänder sig emot en egen spelare som presterar bra och avgörande insatser på planen. Men när prestationen sjunker så avtar också stödet betydligt snabbare.
Wayne Rooney skulle spela sig in i publikens hjärtan igen under säsongen 2010-11, en säsong som till sist slutade i ännu en ligatitel. Den främsta vändpunkten den gången kom förmodligen just i Manchesterderbyt, när Rooney avgjorde matchen med en cykelspark i krysset, i vad som åtminstone vara en kandidat till det snyggaste målet i Manchesterderbyts långa historia.
Fem år senare befinner vi oss vid en liknande situation. Wayne Rooney är alltjämt uppskattad men står inte högt i kurs hos sina egna supportrar, som alltmer har börjat ifrågasätta hans plats i laget och på planen. Charmade som man kanske är av yngre alternativ. Återigen står ett Manchesterderby på Old Trafford för dörren; en chans för Rooney, kapten i Man Utd, att visa sin kvalitet.
Det är ett derby, det är Manchesterderby, och det vore nog inte fel, säkert inte orimligt att säga, att det för tillfället inte finns någon större fotbollsmatch inom den engelska fotbollen. Det är i de stora matcherna som de stora spelarna ska kliva fram, brukar kliva fram, måste kliva fram. 15 matcher av säsongen hittills har Rooney oftast halvsovit; vaknar han inte nu så vaknar han kanske aldrig.
Vad avser stora spelare så har det pratats mycket inför det här derbyt om de stora pengasummor som båda Manchesterklubbarna har lagt på nya spelare under sommaren. För Man Utd handlar det kanske framför allt om Anthony Martial, Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin som de förväntat avgörande pjäserna, för Man City Raheem Sterling och Kevin De Bruyne.
Lika rimligt är kanske att tro att det är spelarna som redan fanns i klubben inför säsongen som kommer vara avgörande idag. Exempelvis Rooney för Man Utd, men även Chris Smalling som hittills på alla sätt har rättfärdigat beslutet att inte värva någon mittback under sommaren. Mittförsvaret kommer visa sig viktigt också för Man City, där Vincent Kompany, lagets ledare sedan länge, har visat sig återfå sin stora betydelse för lagets framgångar.
Jämförelsen är inte nödvändigtvis helt rättvis men det är ändå talande att Man City den här säsongen med Kompany i mittförsvaret har släppt in ett mål var 525:e minut, samtidigt som man utan Kompany i mittförsvaret har släppt in ett mål var 53:e minut. Det är en tung och talande skillnad som kan visa sig helt avgörande på Old Trafford idag.
Skador är ett annat återkommande tema inför dagens derby. David Silva och Sergio Agüero är naturligtvis de två tunga avbräcken på förhand, två spelare med vilka Man City självklart blir desto mer formidabla. Men det är å andra sidan inga korpenspelare som Man City ställer ut på planen ändå, och man kunde hävda att det var, eller borde ha varit, för ungefär detta läge som Man City trots allt betalade £100m plus/minus klausuler för Kevin De Bruyne och Raheem Sterling under sommaren.
Med Man Utd är det alltid svårt att veta vad för typ av insats som är att vänta i varje given match, allt från småputtrigt stabilt till outhärdligt uselt verkar vara möjligt. På Old Trafford har man dock generellt sett varit bra och lyckats höja sig i stormatcher under Louis van Gaal. Det är helt nödvändigt att så blir fallet idag om Man Utd ska kunna hoppas på att vinna mot Man City.
Det är för tidigt på säsongen för att prata om ligaavgörande matcher. Man City kommer vara med i titelstriden oavsett dagens resultat. För Man Utd är det här emellertid en match där man måste visa om man verkligen har kvalitet och hårdhet i laget för att på allvar utmana i titelstriden. Inget av lagen kan vinna ligan den här dagen, men känslan är att Man Utd kan förlorad den.
:::
Daniel Taylor i matig artikel om ungdomsakademierna i de båda Manchesterklubbarna, där den ljusblå trendkurvan pekar uppåt samtidigt som den röda trendkurvan antingen pekar nedåt eller har planat ut.
https://www.theguardian.com/football/blog/2015/oct/24/manchester-city-united-youth-policy
:::
Manchesterderbyt är utan tvekan det större derbyt, men Tyne-Wear-derbyt mellan Newcastle och Sunderland är stort även det, och normalt sett en väldigt hetsig historia.
Om Manchesterderbyt dessutom blir ännu hetare just för att det också är en strid i toppen av tabellen, så blir inte Tyne-Wear-derbyt direkt kyligare av att det å sin sida är en strid i botten av tabellen.
Både Sunderland och Newcastle befinner sig mer eller mindre i någon slags krisläge, och båda lagen löper en tydlig risk att åka ur Premier League. Men läget är också lite annorlunda för båda lagen; då Sam Allardyce är ny manager för Sunderland och Newcastle fick en boost senast i och med vinsten med 6-2 mot Norwich.
En intressant tillfällighet är att samtliga tre tidigare managers i Sunderland mötte just Newcastle i sin andra match för klubben, och Sunderland har också vunnit alla dessa derbyn.
Vilken match i ordningen för Sunderland är detta för Sam Allardyce? Den andra naturligtvis.