Det är lätt hänt att stirra sig blind på José Mourinhos och hans intervjuer och presskonferenser när man ska försöka beskriva och förstå vad som egentligen sker med Chelsea. Men kanske är det minst lika viktigt att titta på vad som mer konkret faktiskt sker på fotbollsplanen.
Gårdagens match mot Liverpool på Stamford Bridge är på flera sätt ett talande exempel för Chelsea den här säsongen. Chelsea fick en tidig ledning och såg ut att vara det hetaste laget på planen. Liverpool startade matchen segt men växte å sin sida in i den när Chelsea inte lyckades utöka sin ledning.
Att behöva samla sig efter en kvittering i baken är naturligt för alla lag, men vad som var allt annat än naturligt för Chelsea var att det efter kvitteringen bara såg ut att finnas ett enda lag på planen som kunde vinna matchen. Det var inte Chelsea.
Det har varit ett återkommande tema i José Mourinhos kommunikation den senaste veckan att Chelsea har spelat bra utan att få resultaten med sig, något som kan stämma åtminstone delvis. Prestationerna både mot Stoke och Liverpool har stundtals varit bättre och mer energifyllda.
En stor skillnad den här säsongen jämfört med förra säsongen är dock att Chelsea nu betydligt oftare hamnar i underlägen. Förra säsongen hamnade Chelsea i underläge totalt åtta gånger under hela ligan. På den här säsongens första elva matcher har Chelsea hamnat i underläge sex gånger redan.
Chelsea gör heller inte lika många tidiga mål som förra säsongen. Förra säsongen tog de ledningen i matchens första kvart vid tolv tillfällen. Hittills den här säsongen har man gjort ett enda mål under de första 15 minuterna. En summering blir att Chelsea tvingas jaga matcherna snarare än föra dem.
Den väsentliga skillnaden skapar inte bara obekväma matchbilder för Chelsea, det gör dem även mer sårbara för kontringar. Chelsea har också haft stora besvär med snabba spelare som Jefferson Montero i Swansea, Wilfried Zaha och Yannick Bolasie i Crystal Palace, samt Dimitri Payet i West Ham.
En viktig komponent i Chelseas överlägsna ligaseger förra säsongen var att det var ett lag komponerat att ta ledningen och därefter spela på denna ledning, inget lag var i det avseendet i närheten av Chelsea. När Chelsea nu befinner sig i läget att behöva jaga matcher och hämta upp underlägen ser vi ett betydligt mycket mer otryggt lag.
I sådana lägen kryper osäkerheten in och spelarna börjar fundera. Det var ingen tillfällighet att Liverpool ägde matchen totalt efter sin kvittering igår, Chelsea lät sig förlamas av att se samma scenario upprepas än en gång. Mentalt var de inte längre med i matchen.
Det är naturligtvis i ett sådant läge som en manager måste göra skäl för sitt lönekuvert. Hans uppgift är inte minst att bygga upp laget mentalt och få det att reagera på ett konstruktivt sätt oavsett vad som sker på planen. Men Mourinho föder snarare känslan av uppgivenhet:
”My team can play against any team and win, lose or draw, but more than this is difficult. There are things that are out of our hands. The players, they tried. I think you could feel – not because we scored in the first couple of minutes – the attitude, you could feel the desire, that the game was maximum 50-50, in spite of us leading 1-0 early on. Two minutes extra-time … and we concede the goal on 2 minutes 35 seconds. And then, what happened second half … Everything is a consequence of some crucial moments, moments that the stadium saw. The players more than saw. They felt it. And, from now, what happens is just a consequence.”
Mourinho har valt att fästa väldigt stort fokus vid enskilda domslut på ett sätt som framstår lätt verklighetsfrånvänt. Så även i den här matchen. Vad som sker är dock att han själv framställer konsekvenserna som oundvikliga och lagets förmåga att kontrollera sina prestationer mer eller mindre ryckta ur deras händer.
Mourinho påpekade själv i sin sju minuter långa monolog efter matchen mot West Ham att Chelseas spelare lätt misströstade när de drabbades av motgångar på planen. Ett vanligt fenomen för ett lag i motgång. Men man måste fråga sig om spelarnas misströstan verkligen blir mindre av att deras egen manager så tydligt verifierar dem i denna känsla.
I grund och botten handlar det för Chelseas spelare om en variant av att tycka synd om sig själva. Men så löser man inga problem. José Mourinho verkar dock inte vara personen att kunna hjälpa dem med detta, då även han till synes är alldeles för upptagen med att tycka synd om sig själv.
Chelsea har problem att prestera i motgång. Lagets stora akilleshäl är att det först och främst har tagit karaktären av ett medgångslag. Det vore frestande att hävda att detta är en spegelbild av José Mourinhos egen personlighet, han har som person alltid fungerat bättre i medvind. Men Chelsea under José Mourinhos första period i klubben hade aldrig vikt ned sig på det här sättet.
Frank Lampard och Didier Drogba har båda lämnat klubben under de senaste åren. Petr Cech såldes inför den här säsongen. Ensam kvar ur det gamla gardet är John Terry. Det var starka personligheter som gav Chelsea en hårdhet laget nu saknar. Ett ledarskapsvacuum har uppstått på planen som Terry inte kan fylla helt på egen hand. Förr tog Chelsea viktiga spelare kontroll över matchbilden, nu låter Chelseas viktiga spelare sig styras av matchbilden.
Ett managerbyte kommer inte i sig kunna ändra på detta. Vad en ny manager kan åstadkomma är att skaka spelartruppen ur sin mentala dvala, få dem att sluta fokusera på enskilda händelser utanför deras kontroll, att acceptera sådant de inte kan påverka, modet och självförtroendet att ändra sådant de kan påverka, och klokheten att inse skillnaden.
Chelsea behöver kort och gott gå i rehab, i tolv steg eller mer. Huruvida det är möjligt med José Mourinho som manager återstår att se.