Det fanns många skäl redan i början av den här säsongen att misstänka att allt inte stod riktigt rätt till med Chelsea. Men det var kanske först i och med den tunga förlusten borta mot Everton som man började få en riktig aning om omfattningen av sakernas tillstånd. Det var en förlust som gjorde det omöjligt att avskriva Chelseas svaga inledning som bara en blipp.
Idag möts alltså Chelsea och Everton igen. Det är i grund och botten samma Everton som ställde upp i september, men det är ett Chelsea som är förändrat i framför allt ett viktigt avseende, manager är inte längre José Mourinho utan Guus Hiddink. Precis som matchen mot Everton definierade Mourinhos höst, kan dagens match mot Everton definiera Hiddinks vår.
Chelsea är hittills obesegrade under sina första fem matcher under Guus Hiddinks ledarskap. Det låter måhända lite bättre än vad det faktiskt är givet att tre av dessa matcher är oavgjorda, och en av vinsterna kom i FA-cupen mot Scunthorpe. Överlag är känslan att Chelsea har blivit något bättre, men inte tillräckligt mycket bättre, under dessa fem matcher.
De gamla orosmolnen hopade sig återigen under Chelseas veckomatch mot West Brom. Chelseas backlinje framstod återigen som oorganiserat och virrigt, mittfältet sprang i cirklar och försatte backlinjen i ännu större problem, anfallsspelet blev endimensionellt, samtidigt som Diego Costa sökte gräl med sin egen skugga.
Inte minst lagets defensiva problem återkom. Efter att ha släppt in mål i massor tidigare under säsongen såg Guus Hiddink ut att ha återfört den defensiva disciplinen till Chelsea, som höll nollan i tre raka matcher, inklusive tuffa matcher på Old Trafford och Selhurst Park, innan matchen mot West Brom. När problemen återuppstår så aktualiseras återigen dess orsaker.
Det är alltid lättare och görligare att ge en manager sparken än att byta ut spelartruppen. Det borde emellertid inte utesluta en grundlig utvärdering av Chelseas spelartrupp. Det är alldeles för många spelare som helt enkelt inte drar sin vikt, av ett eller annat skäl, hopplöst ojämna i sina insatser. Och Hiddink framstår lika frågande inför detta som Mourinho gjorde.
Någon sådan utvärdering verkar dock inte ha gjorts. Hiddink fortsätter att pussla runt med de etablerade spelare han har tillgång till, och verkar inte särskilt mycket mer villig att lufta yngre spelare än vad Mourinho var. Kanske såg vi en vändpunkt under matchen mot West Brom där Hiddink tvingades byta ut en oduglig Pedro i halvtid mot Kenedy, som sånär avgjorde matchen.
Man kan fundera över i vilken utsträckning Chelseas egen hållning gentemot yngre spelare har grävt den grop som laget nu befinner sig i. Både Mourinho och Hiddink skulle säkert vilja ha möjligheten att verkligen bänka spelare som inte presterar, men dessa spelare vet i grund och botten att det i praktiken inte finns några som kan ersätta dem, åtminstone inte över någon längre tid.
Det finns så klart fler skäl att på ett tydligare sätt integrera yngre spelare för Chelsea. Det ger en ungdomlig energi och hunger till spelartruppen liksom en ökad konkurrenssituation. Det ger också en möjlighet att avlasta och vila vissa spelare under vissa matcher. Man kan inte undgå känslan att detta adresserar kärnan av vad som varit Chelseas problem den här säsongen.
Det går heller inte att förneka att Chelsea när de nu möter Everton också stöter på en rent fysisk manifestation av sina egna tillkortakommanden. Romelu Lukaku har varit en av Premier Leagues bättre anfallare under flera säsonger, den här säsongens kanske allra bäste. Hur Chelsea lät en sådan spelare glida dem mellan fingrarna framstår som ofattbart.
Han är heller inte det enda exemplet, Kevin De Bruyne är ett annat mycket tydligt exempel. I båda fallen är det extremt kompetenta spelare, på gränsen till världsspelare, som nu istället förstärker två av Chelseas konkurrenter. Det finns många mycket goda skäl för Chelsea att utvärdera och ifrågasätta de beslut och prioriteringar som resulterat i dessa för dem olyckliga utfall.
Vi andra kan så klart dribbla med tankeleken hur annorlunda Chelseas säsong och situation hade varit om Romelu Lukaku och Kevin De Bruyne istället spelade för dem, och inte för Everton respektive Man City.
Guus Hiddink har kommit med lite olika budskap på senare tid angående Chelseas möjligheter den här säsongen. Han har å ena sidan framhärdat med att en plats bland de fyra bästa inte är omöjligt. Å andra sidan har han också helt nyligen konstaterat att Chelsea ännu inte är ute ur nedflyttningsstriden. I båda fallen har han förmodligen åtminstone teoretiskt rätt.
Det kanske största bidrag han emellertid kan göra till Chelsea under det halvår han befinner sig i klubben har kanske inget med poäng och tabellplacering att göra. Delvis beroende på hur vårsäsongen utvecklar sig så vore kanske hans största bidrag att krossa glastaket mellan Chelseas a-lag och klubbens akademi och ungdomslag.
Låt de stora kanonerna fokusera på Champions League, lufta ungdomarna i övrigt. Det saknas onekligen inte stor talang i Chelseas ungdomslag och bland Chelseas många utlånade spelare. Gör vårsäsongen till ett startskott för en nystart. En katastrofal höstsäsong ger samtidigt Chelsea lyxen av en vårsäsong där inget finns att förlora.
Till stor del handlar det också för Chelsea om att skapa sig själva de flesta och bästa möjliga alternativen inför 2016-17 – och att kunna måla den säsongen med en så full och färgrik pallett som möjligt.