Chelsea är tvivelsutan en av Premier League-erans absolut mest framgångsrika klubbar. Ända sedan Roman Abramovich köpte klubben för snart 13 år sedan har Chelsea varit en av ligans toppklubbar, konsekvent ramstarka lagbyggen baserade på ett antal ledargestalter och runt omkring dem spelare av allra högsta kaliber.
Ett Chelsea under de senaste tio-tolv åren har varit väldigt välorganiserade och svåra att bryta ned. Det har varit ett lag präglat av extremt skickliga målvakter, försvarare och mittfältare. Petr Cech, John Terry, Ricardo Carvalho, Ashley Cole, Branislav Ivanovic, Claude Makelele, Frank Lampard, Michael Essien, Michael Ballack och så vidare – listan av världsklasspelare kan göras lång.
Men rör man sig uppåt till anfallet blir det omedelbart tunnare. Naturligtvis dyker Didier Drogba upp snabbt men därefter får man tänka länge och väl innan man till sist ger upp. Att hitta och värva anfallare har helt enkelt varit en av Chelseas svaga punkter. Man kan så klart hävda att Chelsea inte har behövt värva anfallare med Drogba i laget, men det har å andra sidan inte hindrat dem från att försöka – tvärtom!
Det är på sitt sätt uppseendeväckande eftersom Chelsea innan Roman Abramovich tog över klubben snarast var kända för sina spektakulära anfallare, med namn som Jimmy-Floyd Hasselbaink, Eidur Gudjohnsen, Gianfranco Zola, Gianluca Vialli med flera. Men den traditionen fick sig med andra ord ett något abrupt slut.
Chelsea därefter har varit om inte sämst i Premier League på att värva anfallare, så i alla fall den klubb som misslyckats mest frekvent och mest spektakulärt. Det har varit ineffektivt, det har pajat mer än vad det har lagat, och det har inte minst sagt varit obscent dyrt. Och hade man inte haft Didier Drogba att falla tillbaka på under dessa år så hade det förmodligen varit betydligt mer uppmärksammat.
Kanske började det med Hernán Crespo, stor målskytt i Serie A som däremot aldrig lyckades hitta målfötterna i Chelsea. Ungefär samtidigt med Crespo kom Mateja Kezman till klubben, vilket blev en i stora drag misslyckad historia som Chelsea brottades med juridiskt i många år därefter. Det var tidiga försök att värva stjärnor som kulminerade med det lika onödiga som misslyckade köpet av Andriy Shevchenko, en värvning som föranledde José Mourinhos första exit från Chelsea.
Åren därefter lugnade Chelsea ned sig en aning. Istället värvades något mindre profilstarka spelare som man hoppades skulle kunna utvecklas i Chelseatröjan, exempelvis Salomon Kalou och Florent Malouda, men ingen av dem kan sägas ha motsvarat klubbens förhoppningar. Värvningen av Nicolas Anelka i januari 2008 var ett första exempel på vad som skulle bli flera vad man kan kalla för nödvärvningar, och förmodligen den mest lyckade. Anelkas framgång i Chelsea var blandad.
Den mest spektakulära nödvärvningen av dem alla var med tämligen bred marginal £50m-värvningen av Fernando Torres i januari 2011. Inte minst sett till priset kommer den här värvningen under lång tid framöver rankas väldigt högt om inte högst upp av alla totalmisslyckade värvningar i Premier League, möjligen i konkurrens med den andra samtidiga anfallarvärvning den i sin tur gav upphov till.
Efter Fernando Torres har ett koppel anfallare värvats till Chelsea utan att lyckas ha gjort något som helst avtryck, bland dem Demba Ba och Loic Remy som kort tid efter att de värvats betraktats som överflödiga. En annan speciell kategori av värvningar är unga anfallare som tagits till klubben men aldrig vare sig fått eller tagit chansen – här kan nämnas Shaun Wright-Phillips, Daniel Sturridge, Romelu Lukaku, Victor Moses, Scott Sinclair med flera.
Den spelare som till sist skulle ersätta Didier Drogba blev Diego Costa, och det är kanske det närmaste Chelsea har kommit att göra en anfallarvärvning med samma kvalitet och kaliber som just Drogba. Samtidigt är juryn fortfarande ute vad gäller Costa, vars första säsong inleddes väldigt starkt men som därefter visat sig vara både skadedrabbad och humörstyrd. Hans svaga insatser är en anledning till Chelseas stora problem den här säsongen.
Vid sidan av Diego Costa har en annan kategori av anfallare börjat värvas till Chelsea, vad som skulle kunna kallas för långskottvärvningarna, stora namn med gamla meriter men tveksam effekt för Chelsea. Det började med Samuel Eto’o, fortsatte inför den här säsongen med Radamel Falcao, en spelare som redan fått chansen en säsong i Premier League utan att göra något som helst avtryck.
Det är i den kategorin som Chelsea nu gör ett nytt försök med lånet av Alexandre Pato, också han ett stort namn med gamla meriter som Chelsea väljer att ta något av en chansning på. Pato är förvisso bara 26 år gammal så här långt, men har varit väldigt skadedrabbad och har tillbringat de senaste åren i Brasilien. Det är med andra ord en spelare som befinner sig långt bort från den succé han gjorde i unga år med Milan.
Risken är självklart mindre för Chelsea i och med att de den här gången inte har köpt en anfallare utan istället valt att låna Pato. Det ger så klart dem möjlighet att utvärdera spelaren under en halv säsong innan de därefter bestämmer sig för om det är värt besväret. För Alexandre Pato är det så klart en chans att hitta tillbaka in i den europeiska elitfotbollen. För Chelsea är känslan att de fortsatt bara söker möjliga reserver till Diego Costa.
Det är ett försök värt att göra. Men det är samtidigt en värvning som inte på något uppenbart eller särskilt troligt sätt kommer göra Chelsea mindre känsliga för de brister som finns i lagets anfallsspel, som i väldigt hög utsträckning är beroende av en frisk och spelsugen Diego Costa, vilket under hans 18 månader i klubben har visat sig vara en bristvara.
Det vore fel att på förhand beskriva Alexandre Pato till Chelsea som någon särskilt bra värvning. Men det är utan tvekan en värvning som, sett till de befintliga alternativen i laget, är värd att göra, och kan visa sig vara väldigt värd att göra.