West Ham visade sig även fortsättningsvis vara Liverpools mardröm den här säsongen och slog ut dem ur FA-cupen. I bakgrunden snurrar dock en nyhet som på längre sikt kan visa sig vara Liverpools allra värsta mardröm – att Everton är väldigt nära att få nytt ägarskap i form av John Moores och Charles Noell som är formalia från att genomföra ett £200m-köp av klubben.
Det är inte särskilt svårt att förutse att de nya TV-avtalen gör engelska klubbar väldigt intressanta köpobjekt för nya ägare. Premier League är i sig en spännande marknad, på kraftig tillväxt inte minst i USA, och även kinesiska och asiatiska ägare visar stort intresse.
London är självfallet ett specialfall i England. Men att ha två ambitiösa och satsande storklubbar i samma stad kan visa sig besvärligt. Det fungerar med visst trångmål i Manchester, men det är också lättare med två klubbar på global toppnivå. För två klubbar som båda två vill klättra upp till den nivån blir det tuffare att tävla på samma hemmaplan.
Men självklart skulle det tillföra en ”storyline” till Premier League som skulle öka intresset både för ligan och för de båda klubbarna. Rivaliteten i Manchester har varit en de senaste årens främsta storylines i Premier League, och en större och mer strategisk rivalitet även i Liverpool kan tvivelsutan följa samma mönster.
Många Evertonsupportrar verkar dock känna skepsis inför möjligheten att få se klubben bli uppköpt. Better the devil we know verkar de tycka. Vi vet vad vi har men inte vad vi får, på ren svenska. Givet det missnöje som finns med nuvarande ägare, med vilka man definitivt vet vad man inte får, så är det om än en kanske förståelig inställning ändå en inte särskilt rationell sådan.
Skepsisen verkar i allmänhet gälla att ägas av amerikanska kapitalister. Det finns en farhåga att hamna i samma bekymmer som Liverpool en gång gjorde med Tom Hicks och George Gillett, eller i samma gräl som nu med Fenway Sports Group. Synen på amerikanska kapitalistägare verkar till stor del vara att de mest vill casha in snabbt genom att snabbt sälja av klubbens bästa spelare.
Det där är så klart i stor utsträckning ett missförstånd. Vad en kapitalistägare framför allt vill göra är att öka värdet på sin tillgång, det vill säga klubben. Det gör han eller hon genom att öka klubbens intäkter. Givet att en klubb kan tjäna pengar via sin arena eller genom TV-rättigheter och kommersiella tjänster så bör en ny Evertonägare ha ett intresse av en större och mer modern arena samt att öka klubbens konkurrenskraft och varumärke i England och i Europa.
Föreställningen är ofta också att vad en ägare ska göra är att skjuta in privata medel i klubben. Men det är inte heller vad en kapitalistägare gör, eller för den delen vad de flesta ansvarsfulla ägare gör. En ansvarsfull ägare, vid sidan av rena sugardaddy-projekt, arbetar med att öka klubbens förmåga att generera sina egna intäkter.
Det innebär inte att det är en ägare som nödvändigtvis kommer vara helt friktionsfri med klubbens supportrar, vilket vi har sett exempel på i flertalet engelska klubbar. Men det innebär samtidigt att det också ligger i ägarens egenintresse att arbeta för klubbens kommersiella och därför sportsliga utveckling. Att vi ibland ser andra utfall beror naturligtvis på att alla metoder inte visar sig vara framgångsrika, och det simmar dessutom andra fiskar i samma sjö.
Ett val mellan det alternativ och det alternativ Everton nu har, det vill säga nuvarande ägare, borde framstå som enkelt och naturligt. Nuvarande ägare och ledning har visat sig oförmögna att göra något alls åt Goodison Park eller idéerna om en ny arena, Evertons kommersiella intäkter motsvarar inte klubbens profil, och de som är rädda att Everton ska sälja sina bästa spelare bör hålla i åtanke att det är vad Everton har gjort i många år redan.
Med Kina som en ny kraftfaktor inom den globala fotbollen finns de som menar att Everton hellre borde vänta på ett kinesiskt uppköp – allra helst som det sägs att kinesiska köpare är intresserade. Huruvida kinesiska ägare i praktiken innebär något annat än amerikanska vore nog knappast mer än en from förhoppning. Hur som helst verkar det som om John Moores och Charles Noell genom att vara först på plats har gett sig själva ett väldigt starkt förhandlingsläge.
En klubbs förmåga att attrahera riktigt bra spelare utgår oftast från hur attraktiva dessa klubbar är som projekt, som det så modernt heter. Det vill säga hur stora respektive klubbs chanser är till titlar, framgångar, spel i Europa och i Champions League, och så vidare. Eller hur väl passar in i spelarnas personliga karriärambitioner.
Med ett nytt aktivt ägarskap, med en av Englands bättre akademier, och med en spelartrupp som inte på något sätt står Liverpools efter, är det inte längre självklart vilket projekt i staden Liverpool som är att betrakta som det mest attraktiva.