Med tillsättningen av Antonio Conte som Chelseas nye head coach kan man se det som att Chelsea därmed sätter punkt för vad som grovt kan ses som det första årtiondet under Roman Abramovich-eran, och tar sikte på vad man kan förmoda ska vara det andra och nya årtiondet.
På sätt och vis skulle man kunna säga att Chelsea gör ett andra försök att åstadkomma vad man försökte uppnå, med den gången misslyckades med, redan 2011, med tillsättningen av Andre Villas-Boas. Det vill säga nästa, unga och hungriga manager som ska ta över stafettpinnen från den första inkarnationen, José Mourinho.
Det var med Mourinho som Chelseas första årtionde tog rejäl fart och etablerade Chelsea som en engelsk och europeisk storklubb. Han blev inte långvarig i klubben och under resten av årtiondet snubblade Chelsea planlöst än hit och än dit i managerfrågan, innan man snarast resignerade och återvände till Mourinho, i förhoppningen att han skulle upprepa tricket.
Det gick så där. Det vore dumt att beskriva det som något slags misslyckande, trots allt vann Chelsea en ligatitel under Mourinhos andra period. Det vore precis lika dumt att beskriva det som en obetingad succé, sett till vad som hände efter denna ligatitel.
Förutsättningarna att den här gången lyckas dra igång Chelsea 2.0 på riktigt får sägas vara bättre än under det första försöket. Många betraktar Antonio Conte som samma typ av karismatiske, kombativa och kompromisslösa vinnare som José Mourinho. 2016 finns heller inte samma gamla spelarstruktur kvar i omklädningsrummet som var fallet 2011, vilket gör politiken enklare än vad den visade sig vara för Villas-Boas.
En taktiskt driven och välorganiserad manager, som sätter ett stort värde på disciplin, stenhårt arbete och total koncentration. Det var med den utgångspunkten som Antonio Conte inte bara andades in liv i storklubben Juventus igen, utan gjorde dem mer dominanta än vad någon annan klubb inom italiensk fotboll någonsin tidigare varit.
Chelseas goda förhoppning är självklart att Antonio Conte ska genomföra en liknande revitalisering av dem. Det är en på samma gång enklare och svårare uppgift. Å ena sidan är Chelsea i grunden starkare än vad Juventus var när Conte tog över dem, oavsett hur den här säsongen har gått var man för mindre än ett år sedan ligamästare. Å andra sidan är konkurrensen och de yttre hoten betydligt fler och farligare i Premier League.
Avgörande för Contes framgång med Chelsea blir om han lyckas översätta sin attityd och sin kultur till ett engelskt sammanhang. Just språket blir särskilt viktigt för honom. Så många har vittnat om hur just Antonio Contes ord har haft betydelse för deras egen och lagets utveckling. För en person som Conte som leder med ord har behärskningen av språket en helt avgörande betydelse.
Andrea Pirlo, tidigare i Juventus under Conte, uttrycker det hela själv ganska målande i sin biografi: ”When he talks, his words assault you. They crash through your mind, often quite violently, and settle deep within.”
Det verkar som om Antonio Conte själv har insett svårigheten. Han sägs ha pluggat engelska i ett år redan, med ambitionen att kunna träna just i England. Det är ett bra steg på vägen men det går inte att komma ifrån farhågan att ordet inte kommer flyta lika lätt för Conte på knagglig engelska som på flytande italienska.
Alla managerkandidater kommer dock med sina obesvarade frågor och möjliga risker. Vad man alltså måste fråga sig är om Chelsea hade kunnat tillsätta en på förhand bättre person som head coach än Antonio Conte, och svaret på den frågan blir väldigt lätt nej. Vad Antonio Conte eventuellt inte längre lyckas förmedla med sina ord får han istället försöka framföra med personlighet, attityd och handling.
Det har funnits skäl att ifrågasätta Chelseas managertillsättningar under det första årtiondet av Roman Abramovichs styre, men det finns knappast några goda skäl att ifrågasätta tillsättningen av Antonio Conte. Framtiden är alltjämt och som alltid ett oskrivet kort, men Conte känns som ett naturligt val att leda Chelsea in i ett andra årtionde på ett sätt som kanske ingen annan gör, möjligen med undantag för Diego Simeone.
Det är definitivt en tillsättning som ger Man City svar på tal efter att de gått ut med att Pep Guardiola tar över dem till sommaren. Handsken kastades och Chelsea var först med att plocka upp den. Vi har ännu inte hunnit avsluta den här på alla sina sätt magiska säsongen. Nästa säsong ser redan ut att kunna bli helt fantastisk.
Det här var i alla fall dagen då Chelsea och dess fans till sist kan lägga den här katastrofsäsongen bakom sig och verkligen se fram emot nästa säsong med stor tillförsikt.