Något var det kanske den klassiska ”han dumpade inte mig, jag dumpade honom!”-inställningen som spelade in. Evertonfansens inställning till den dessförinnan uppskattade David Moyes blev snabbt mycket njugg när det stod klart att han lämnade klubben för Man Utd. Förståeligt, men kanske heller inte hela sanningen.
För till viss del var det helt säkert att man också hade blivit lite uttråkade på att hela tiden få höra hur bra Everton minsann gjorde det, och hur nöjda Everton borde vara, med att säsong efter säsong konkurrera runt de sex bästa platserna i ligan, men aldrig riktigt in bland de fyra stora. Helt säkert sant, men inte precis the stuff dreams are made of.
Därför var det kanske inte så konstigt att Evertonfansen blev så lyriska första säsongen med Roberto Martinez. Inte bara spelade Everton en på samma gång bra och underhållande fotboll som tog dem närmare Champions League än vad David Moyes mäktat med under tio år. Dessutom andades det ambition och kaxighet i Martinez egna uttalanden.
En fotbollsklubbs främsta uppdrag är att producera drömmar, och en manager är klubbens främsta språkrör och drömmakare. Balansgången pågår ständigt mellan dröm och verklighet, romans och realism, och det gäller för varje manager att väga av detta på ett bra sätt. Drömlös realism odlar cynism. Ett verklighetsfrånvänt drömmande skapar frustration.
Evertonfansens positiva inställning till Roberto Martinez har sakta men säkert förvandlats till just frustration. Det har naturligtvis med de sviktande resultaten att göra, inte minst på hemmaplan där Everton gör sin sämsta säsong i historien. Defensiva brister har om och om igen resulterat i onödiga poängtapp och mer eller mindre en bortkastad ligasäsong.
Men frustrationen beror inte enbart på resultaten utan lika mycket på Roberto Martinez allmänna attityd och vad han säger. I det läge Everton befinner sig vill inte fansen höra hur Evertons bortaform i själva verket håller Champions League-klass. Evertonfansen vill inte höra parodiska påståenden om hur den spelaren är fantastisk, och den spelaren är bäst i Premier League-historien.
Det rimmar illa med vad man ser på planen, och med vad spelarna själva har att säga om lagets brister, när Roberto Martinez själv går ut och mer eller mindre låtsas som det regnar, och framhäver som dygder vad alla andra snarare ser som svagheter. Visst, Roberto Martinez är kanske en positiv personlighet, men som supporter vill man veta att den som är ansvarig faktiskt ser problemet och arbetar för att lösa det.
Kontrasten med Martinez kollega vid sidlinjen i kvällens Merseysidederby ligger nära till hands. Den är dessutom rätt träffsäker då Everton och Liverpool i stora drag är två lag med liknande utgångspunkter men med till synes två helt olika färdriktningar. Båda lagen har sina uppenbara defensiva brister, sitter på en hel del offensiv talang, och förväntas slåss runt samma område i tabellen.
Därifrån uppstår vissa tydliga skillnader. Evertons defensiva problem består mer eller mindre oförändrade samtidigt som Liverpools försvarsproblem, inte minst på fasta situationer, har reducerats rejält. Liverpools ligasäsong befinner sig hyfsat på par samtidigt som Evertons ligasäsong befinner sig långt ute i ruffen.
Roberto Martinez är omgärdad av missnöje och behöver förmodligen vinna FA-cupen för att få behålla sitt jobb efter säsongen. Jürgen Klopp sitter å sin sida säkert som berget och är på god väg att kunna föra Liverpool till seger i Europa League och en triumfartad återkomst i Champions League.
Både Roberto Martinez och Jürgen Klopp framstår som två väldigt positiva personligheter, men det tar sig helt olika uttryck. Martinez säger i princip aldrig något negativt utan yttrar sig om allt i positiva ordalag. Klopp drar sig inte för att med kraftord uttrycka missnöje med något han upplever som bristfälligt, även om det samtidigt görs i konstruktiv anda.
Det bidrar till intrycket att Klopp faktiskt har sett Liverpools problem, varit noga med att kommunicera detta, och arbetat med att hitta en lösning på dessa problem. Det går med andra ord att vara positiv och ärlig på samma gång. I Martinez fall vet man inte riktigt om han själv inte ser problemen, kanske inte anser att det är något problem, eller om han helt enkelt inte tror att spelarna klarar av något annat än viskande sweet nothings i sina öron.
Vad en manager säger spelar roll. Så kallade prathandlingar är ett känt sociologiskt fenomen, utvecklat av bland andra den tyske sociologen Jürgen Habermas, det vill säga hur ord i praktiken åstadkommer saker och orsakar beteende. I själva verket är det grunden för allt ledarskap, som ju utövas just genom prat i olika former.
Prat är en handling som har skapat tro, hopp och kärlek i Liverpool igen. Prat är samtidigt en handling som orsakat frustration och irritation i Everton. Här ser vi den troliga orsaken till att Liverpool är en klubb där dröm och realism återigen ser ut att ha ett nära släktskap, emedan Everton under Roberto Martinez förblir en klubb ett ständigt drömmande mest ger ett intryck av ofrånkomlig surrealism.
Om Everton förlorar ikväll kommer helt säkert Roberto Martinez ha något positivt att säga också om detta. Skulle Liverpool förlora kvällens match på Anfield så kan vi vara ganska säkra på att Klopp har ett och annat hårt ord till övers. Och både Evertons och Liverpools fans skulle förmodligen vara helt överens om vad av detta som kännetecknar en vinnarklubb respektive en förlorarklubb.
Och kanske skulle en och annan Evertonsupporter kunna tänka för sig själv att möjligen blåste inte David Moyes särskilt mycket solsken på saker och ting, men en förlust var en förlust, skit kallades för skit, och Everton kunde ha dåliga dagar, men var aldrig någonsin en förlorarklubb.