Igår hade PFA, spelarfacket, sin årliga galamiddag där det avslöjades vilka som vann årligen återkommande utmärkelser såsom årets spelare och årets unga spelare. De som hängde med i svängarna på sociala media kunde dock redan i förväg känna till vem som blev årets unga spelare, då Tottenham hade lyckats läcka nyheten i sitt matchprogram inför kvällens match.
Det blev alltså Dele Alli som blev Premier Leagues unga spelare den här säsongen. Inte det minsta oväntat naturligtvis. Och det är väl tur att det priset åtminstone i praktiken tar fasta på vad kategorin rimligtvis borde uppmärksamma, det vill säga de yngre spelare som faktiskt har fått sitt genombrott under säsongen.
På kortlistan för årets spelare befann sig inför prisutdelningen sammanlagt sex spelare, och det var ju inte vilka som helst: Riyad Mahrez, Jamie Vardy, Harry Kane, N’golo Kanté, Dimitri Payet och Mesut Özil. Tung Leicesterdominans med andra ord, vilket naturligtvis var precis lika väntat som att Dele Alli skulle vinna årets unga spelare.
Framåt sena kvällskvisten kablades så nyheten ut att det blev Riyad Mahrez som tog hem priset som årets spelare i Premier League. Med det blev han den förste afrikanske spelaren att vinna utmärkelsen, liksom för övrigt den första spelaren från Leicester. Det går knappast att beskriva utmärkelsen som på något sätt orättvis, Mahrez har haft en otroligt bra säsong och varit väldigt betydelsefull för sitt Leicester.
De övriga kandidaterna fick nöja sig med omnämnandet. Jamie Vardy kom tvåa i omröstningen och Harry Kane trea. Efter dem följde alltså trion med Kanté, Özil och Payet.
Nu krävs det kanske ingen superdetektiv för att titta på den där kortlistan av kandidater till årets spelare och rätt snabbt dra den listiga slutsatsen att det enda som ens liknar en defensivt orienterad spelare på den listan är N’golo Kanté. Det är med andra ord som det brukar vara med sådana här utmärkelser, där finns en tung offensiv slagsida.
Alternativa Nobelmiddagar blev något av en lustig tradition bland studenterna som inte hade någon lycka i utdelningen av biljetter till den riktiga varianten i Stockholms Stadshus. Ett slags skämtsamt studentikost trots. Så varför inte göra samma sak med den här utmärkelsen och kort och gott presentera Englandsbloggens alternativa utmärkelse till årets spelare, den defensiva varianten?!
(3) David De Gea, Man Utd
Det här med att målvakten hyllas är något av ett tvåeggat svärd. Å ena sidan är det naturligtvis otroligt skönt att ha en riktigt bra målvakt att falla tillbaka på. Å andra sidan är det som vanligt något oroväckande för ett fotbollslag när dess genomgående bästa och mest värdefulla spelare är just målvakten. Men få Man Utd-fans vill nog tänka på hur en redan besvärlig säsong hade sett ut om inte Madrids faxmaskiner hade krånglat i somras. Vem som är bäst i världen går alltid att diskutera, den här säsongen är De Gea definitivt den kanske främsta kandidaten.
(2) N’golo Kanté, Leicester
Det rasslade runt ett ganska roligt skämt på twitter under gårdagen. Nämligen att om en stor asteroid var på väg i kollisionskurs med jorden så kan vi leva trygga i förvissningen att Kanté helt säkert kommer vara där och bryta dess färdriktning. Ibland undrar man om det finns ett enda grässtrå på fotbollsplanen som Kanté inte har full täckning på. Strålande säsong och den här säsongens absolut största mittfältsupptäckt.
(1) Toby Alderweireld, Tottenham
Det kanske mest oförsvarliga med den ordinarie årets spelare-listan är frånvaron av Alderweireld. Men så är det, defensiva spelare i allmänhet och mittbackar i synnerhet göra sig icke besvär. Något tidstypiskt kan man tycka att mittbackar värderas så lågt när just riktigt bra mittbackar är något av en bristvara i Premier League nu för tiden. En riktigt bra mittback är just vad Alderweireld är. Han var bra redan under sin tid i Southampton, men det är absolut ingen tillfällighet att sedan han kom till Tottenham har lagets försvar gått från att vara ett av ligans svagaste till ligans med marginal bästa. Med alltför många mittbackar av idag tvingas man välja mellan renodlat defensiva egenskaper och spelskicklighet. Med Alderweireld behöver man inte välja.