Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Slutsatser från och sammanfattning av Premier League 2015-16

Visst kan man hävda att säsongen ännu inte är riktigt slut, men med endast FA-cupfinalen kvar att spela om för klubbarna i Premier League känns det ändå som ett läge så gott som något att försöka sammanfatta den gångna säsongen i Premier League. Om inte annat så för att mellan FA-cupfinalen och EM hinna med de traditionella klubbgenomgångarna.

Det har så klart varit en fantastisk säsong på så många olika sätt. Nu börjar det däremot bli dags att stänga igen böckerna för den säsong som varit, istället börja se framåt, och möjligen fundera på vilka lärdomar som är möjliga att ta med sig från denna säsong in i nästa. Jag har i klassisk symmetrisk anda valt att hitta tio lärdomar:

(1) Leicester händer inte igen. Vad som hände den här säsongen var otroligt. Ett lag som tippades bli nedflyttade vinner ligan, något som bedömdes som mindre sannolikt än att hitta Loch Ness-monstret. En anfallare som tidigare bara gjort fem Premier League-mål och bara några år tidigare spelat nonleague-fotboll slår ett av Premier Leagues målrekord. Även om det i sig otroliga skulle inträffa och Leicester försvarar ligatiteln nästa säsong, så överträffar det inte den här säsongen.

(2) Leicester sätter andra lag på skam. Många lag misslyckades den här säsongen men Arsenal, Man City, Chelsea och Man Utd är de klubbar som verkligen får skämmas. Var och en producerade färre poäng än förra säsongen, var och en gjorde färre mål än förra säsongen. Spelare för spelare har alla dessa klubbar bättre spelare än Leicester, men de kunde inte matcha Leicesters tydlighet, identitet, idé och arbetsetik.

(3) Arsenal missade chansen. Om vi väljer att bara titta på pappret så var det här Arsenals mest framgångsrika säsong på elva år. Men fotboll spelas på gräs. Man slutar inte tvåa på egna meriter. Striden om ligatiteln blev en alltför välbekant strid om fjärdeplatsen. Sammanbrottet runt årsskiftet visade på alltför välbekanta brister. Precis alla yttre förutsättningar inträffade för att Arsenal skulle lyckas den här säsongen. Ändå lyckades de inte.

(4) Tottenham står starka. Leicester blev ligamästare till stor del för att de lyckades hålla mästerform över 38 matcher. Tottenham gjorde det över cirka 30 matcher. Tottenham inledde säsongen långsamt, med en skadad Christian Eriksen, Dele Alli inledde på bänken och innan Mauricio Pochettino riktigt satte sin startelva. De har ligans kanske bäste anfallare, dess bäste mittback, ett av de bästa mittfälten och dess kanske främste unga spelare.

(5) Man Utd går bakåt. På pappret, inte minst tack vare andra klubbars brister, har Louis van Gaal under mer eller mindre hela säsongen kunnat odla illusionen att Man Utd är ett lag under utveckling. Men fotboll spelas på gräs. Och på gräset har Man Utds avveckling varit tydlig för alla, med ett långsamt lika tråkigt som effektlöst, och en målproduktion svagare än något annat år under Premier League-eran. Under sin andra säsong i klubben, trots att £130m spenderas under sommaren, går Louis van Gaal från fjärde plats till femte.

(6) Liverpool agerade för sent med Rodgers. Möjligen något som är lättare att säga i efterhand men som ändå sades redan förra sommaren. Det var inte särskilt klokt att spendera £88m, hålla kvar vid Rodgers och sedan ändå sparka honom i oktober. Liverpools säsong slutar nu i moll, något maskerat av två cupfinaler, men man undrar hur det hade sett ut om Jürgen Klopp istället hade anställts redan i somras.

(7) Chelsea händer inte igen. Chelseas fall från mästartronen i England är i princip lika märkligt och oförutsägbart som Leicesters triumftåg. De båda är mer eller mindre varandras respektive spegelbild. Men precis som med Leicester kan man känna att omständigheterna under den här säsongen är rätt unika för Chelsea, och att den helt säkert inte inträffar igen i något som ens liknar samma utsträckning.

(8) Newcastle sänkte sig själva. Det är få klubbar förunnat att kunna spendera £82m, tillsätta en Champions League-vinnande manager, men ändå åka ur Premier League. Det visade sig vara ett misstag att anställa Steve McClaren, men det riktigt stora misstaget var att envisas med att hålla kvar vid honom så länge, mest på grund av prestige. Det var ett misstag att än en gång spendera pengar på franska spelare via Graham Carrs telefonkontakter, liksom att värva mittfältare och anfallare när laget saknade försvarare.

(9) Norwich var inte redo. När säsongen började var tre 30-plussare tränare för varsitt Premier League-lag. När säsongen nu avslutas återstår endast en enda, en fick sparken och en blev nedflyttad. Alex Neil var vida uppskriven inför säsongen men kanske visade det sig den här säsongen att uppflyttningen till Premier League gick lite för snabbt både för honom och för Norwich. Vare sig förberedelser inför säsongen eller genomförandet under säsongen var bra nog att hålla Norwich kvar i Premier League.

(10) Aston Villas säsong var Premier League-historiens sämsta. Visst finns det klubbar som har fått färre poäng än Aston Villa. Men där talar vi om nyss uppflyttade klubbar som helt enkelt inte hade förutsättningarna att lyckas så mycket bättre. Aston Villa har befunnit sig i den högsta divisionen i 27 långa år och investerade över £50m på nya spelare i somras. Dock helt fel spelare. Att Aston Villa skulle få en tuff säsong var inte svårt att se inför säsongen, att den skulle gå så här illa var nästan omöjligt att förutse.

Det var tio lärdomar, eller slutsatser, från säsongen som gått. En säsong kanske också bäst sammanfattas i några specifika punkter. Och här står det så klart var och en fritt att antingen kommentera de befintliga punkterna, alternativt hitta på helt egna punkter i kommentarsfältet.

SÄSONGENS

MATCH: Norwich 4-5 Liverpool, 23 januari
Många mål, sena mål, många sena mål. Svängig match som vände fram och tillbaka i grova kast mellan succé och fiasko. Från euforiska scener på Carrow Road till epileptiskt och glasögonknäckande firande i Liverpool. Dramatik snarare än kvalitet. Men också betydelse, för båda lagen. Man kan hävda att det var här som Liverpool hittade det självförtroende som skulle komma att bära ända till Basel. Liksom man kan hävda att Norwich aldrig var sig riktigt lika efter den här matchen. Bubblare: Liverpool 3-3 Arsenal, West Ham 3-2 Man Utd.

MÅL: Jamie Vardy, Leicester 1-0 Liverpool
Det är väl aldrig helt lätt att utse det snyggaste, bästa eller viktigaste målet av dem alla. Rent estetiskt kan man kanske tycka att det finns snyggare mål än Jamie Vardys distansprojektil över Simon Mignolet, men jag gillar det både på grund av dess form och dess betydelse. För det första är jag förtjust i idén att våga ta skott utifrån på det viset, något som var mer vanligt förr. För det andra var det ett mål som när det kom signalerade att Leicester verkligen var på riktigt i titelstriden. Bubblare: Dele Alli, vs Crystal Palace; Harry Kane, vs Arsenal.

RÄDDNING: Petr Cech, Arsenal vs Liverpool
Matchen slutade 0-0. Men det hade den inte gjort om det inte var för Petr Cech som mitt i Liverpools värsta press i första halvlek svarade för vad jag nog ändå anser vara den räddning som var på samma gång svettigast och visade prov på skicklighet vid sidan av bara ren reflex. Med bollen spelad förbi honom parallellt längs mållinjen faller den vid fötterna på Christian Benteke som bara har att peta in bollen i mål. Men Cech kommer på något magiskt sätt ner med ena handen.

MANAGER: Claudio Ranieri, Leicester
Det vore väl mest dumt att ens försöka hyckla om någon annan vinnare i den här kategorin just den här säsongen. Det kommer inte bara att pratas i år om Ranieris bedrift, det kommer att pratas om den i århundraden. Så stort och så omöjligt är det inträffade. Och det mest imponerande av allt var att storheten kanske inte så mycket låg i allt det fenomenala som Ranieri gjorde, utan snarare i att han hade modet att inte göra så väldigt mycket. Bubblare: Mauricio Pochettino, Eddie Howe.

MANAGERFLOPP: Louis van Gaal, Man Utd
Att sikta på en fjärdeplats är ju inte precis någon överdrivet imponerande ambition i sig när man är manager för en klubb som Man Utd. Men när man dessutom misslyckas med att nå fjärdeplatsen, samtidigt som spenderar £130m bara den senaste sommaren, så blir det desto värre. Flera lag har misslyckats den här säsongen, men i få lag har dess misslyckande varit så tydligt och uppenbart orsakat av dess managers felanalyserade och dysfunktionella fotbollsidé. Bubblare: Steve McClaren, José Mourinho.

SPELARE: N’golo Kanté, Leicester
Hård konkurrens råder den här säsongen i den här kategorin, och då inte minst från ett flertal av Kantés lagkamrater. Jag fastnar dock ändå för Kanté. Delvis på grund av att han till skillnad från de flesta andra var så pass okänd som han ändå var. Men framför allt för hans enorma bidrag på planen, där han var en ovärderlig nyckel i Leicesters hela taktik. Leicesters försvarsspel bygger på att tvinga ut motståndet i för Leicesters del fördelaktiga ytor. Att man lyckas med detta är helt beroende på Kantés spelförståelse och hårda arbete. Bubblare: Toby Alderweireld, Riyad Mahrez.

PUNDIT: Danny Higginbotham
Gary Neville tog sitt pick och pack, lämnade Skystudion och drog hastigt och inte så lustigt till Valencia. Jamie Carragher har gjort ett bra jobb i hans frånvaro men det är snarare i en krönikör på Independent, den gamle spelaren Danny Higginbotham, som jag hittar den stora stjärnan den här säsongen i det så kallade expertfacket. Levererar varje vecka väldigt matnyttiga texter om de engelska klubblagen eller i för engelsk fotboll viktiga frågor, och gör det på ett sätt som väldigt insiktsfullt blandar taktisk djupförståelse med grupp- och spelarpsykologi och andra betydelsefulla aspekter. Alltid läsvärd.

DOMARE: Marc Clattenburg
Inte på något sätt felfri under säsongen, men det existerar inte en domare i denna fotbollsvärld om vilken man skulle kunna säga det. Har dock verkligen visat framfötterna under säsongen, med ett stort lugn i svåra lägen, och har blivit rätteligen belönad både med att få döma Champions League-finalen och senare även i EM. Gjorde enligt mig ett på gränsen till perfekt jobb i vad som kanske var säsongens mest svårdömda match, mellan Chelsea och Tottenham på Stamford Bridge.

UTROPSTECKEN: Dele Alli, Tottenham
Inte rimligtvis något snack om saken. Säsongens stora utropstecken är trots allt Dele Alli. Spelade League One-fotboll med MK Dons så sent som förra säsongen men har den här säsongen tagit både Premier League och det engelska landslaget med storm. Har bildat ett bra tandempar med Harry Kane och har dessutom svarat för några enastående insatser på egen hand. Många och helt säkert orimliga förhoppningar kommer knytas till honom i EM i sommar, och det är bara att hoppas att det inte tar sig samma vådliga uttryck som för unga spelare före honom.

BUSE: Aleksandr Mitrovic, Newcastle
Man kunde tycka att det vore svårt att detronisera Diego Costa i den här kategorin, men Mitrovic gör verkligen ett väldigt bra jobb. Vad som i början av säsongen sågs som ungdomlig entusiasm och oförstånd, i formen av våldsamt och stundtals brutalt agerande på planen, visade sig inte vara övergående. Man kunde undra varför Rafa Benitez placerade Mitrovic på bänken när han var deras bäste och mest produktive anfallare. Svaret var förmodligen inte svårare än att Benitez, som också skulle visa sig, inte kunde lita på att Mitrovic skulle kunna hålla sig kvar på planen.

HJÄLTE: Sam Allardyce, Sunderland
Så ofta frammålad som en slags skurk inom den engelska fotbollen, mest för att han så illa passar in i normen för hur den modernt moderiktige managern ska se ut, tycka, tänka, tala och så vidare. Den här säsongen tog han över ett Sunderland som till och med deras egen tidigare tränare, Dick Advocaat, påstod var dömda till nedflyttning – och bevisade alla fel. Att han fick göra det på Newcastles och Rafa Benitez bekostnad gör nog inte saken sämre för honom själv. Rätteligen hjälte i Sunderland efter detta.

CLIFF BARNES: Steve McClaren, Newcastle
Vad är egentligen definitionen av en Cliff Barnes? En slags välmenande loser som siktar högt men som alltid åker på stryk till sist. Man skulle kunna säga att McClaren motsvarar detta i sådan utsträckning att det kanske vore mer rättvisande att benämna Cliff Barnes för Dallas Steve McClaren. Hopplöst otillräcklig för uppgiften i Newcastle, och vid sidan av klubbledningen det största skälet till att Newcastle åker ur. Och var hans karriär i England på svaj tidigare så är den helt förstörd nu.

Publicerad 2016-05-20 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons