Det verkar klappat och klart. Den såpopera och följetång som pågått i ganska precis ett halvår runt Man Utd ser ut att vara på väg mot sitt slut mot det utfall som alla har sett som det troliga, även om ingen velat bekräfta eller kunnat säga med säkerhet – att Louis van Gaal lämnar Man Utd efter två säsonger och ersätts av José Mourinho.
Om det inte bekräftas under dagen så blir det klart de närmaste dagarna. FA-cupfinalen i lördags hann knappt sluta, eller bucklan lyftas, innan de första rapporterna från flertalet trovärdiga källor började dugga tätt. Huruvida det var information som kom från klubben eller från Mourinhos representanter är något oklart, men spelar egentligen mindre roll.
Det hade naturligtvis kunnat skötas på ett snyggare sätt. Det säger något om hur Man Utd fungerar som klubb för närvarande när en FA-cupseger inom loppet av bara några få minuter urartar i mer eller mindre någon slags ovärdig cirkus. Det säger samtidigt också något om Louis van Gaals situation i klubben att de främsta frågorna omedelbart därefter gäller hans framtid.
Att Louis van Gaal inte kan fortsätta som Man Utds manager borde det råda en omfattande enighet kring. Vid sidan av att resultaten är otillräckliga så har filosofi och systemfotboll alienerat såväl spelare som supportrar, och en utveckling som borde vara uppåtgående har tvärtom och alltmer uppenbart rört sig från stagnation mot regression.
Lika stor enighet kanske inte finns kring José Mourinho som ersättare. En hel del såg säkert Ryan Giggs som ett betydligt mer romantiskt alternativ, eller hade föredragit mindre tillgängliga alternativ som Mauricio Pochettino. Helt klart är Mourinho också en personlighet som polariserar och definitivt stryker många människor mothårs.
Den här typen av privata uppfattningar om José Mourinho som person är dock sällan särskilt vidkommande, dessutom har de en benägenhet att vara nog så färgade av rivalitet och lagsympatier. En saklig analys kring Man Utds tillsättning av Mourinho måste utgå från de fördelar och nackdelar som detta har för klubben. Detta är mitt bidrag till den diskussionen:
FÖRDELAR
Status. Naturligtvis är det en prestigeanställning. José Mourinho är alltjämt en av världens mest profilstarka och karismatiska managers, med en grundmurad respekt hos världens alla spelare. Det är ingen oviktig faktor för Man Utd, som tvärtom behöver bevara sin egen sex appeal, och ge intrycket av att satsa framåt, samtidigt som de inte kvalificerat sig till Champions League. Inte blir det mindre viktigt som respons till Man Citys och Chelseas högprofilerade anställningar av Pep Guardiola och Antonio Conte.
Kompetens. Få managers i världsfotbollen är mer framgångsrika än José Mourinho, vilket naturligtvis inte är fallet utan en väldigt hög kompetens. Det är så klart frestande att avfärda honom som på väg utför baserat på Chelseas just avslutade säsong, men det är onekligen minst sagt förhastat att mena att någon tillsätts på gamla meriter när det samtidigt handlar om den kanske mest framgångsrike managern inom engelsk fotboll också under de senaste tre-fem åren.
Attityd och kultur. Många stör sig på José Mourinho som person, han passar definitivt inte in i någon slags påklistrad jantemall. Och visst kan hans personlighet ibland slå över och gå till överdrift. Han har samtidigt ett självförtroende och en övertygelse som ofta kommer både honom och hans lag väldigt väl till pass, och kanske är det inte minst en sådan attityd som krävs just i en klubb som Man Utd, där man oundvikligen kommer att jämföras med det svåraste som finns att jämföras med inom världsfotbollen. Då gäller det att kunna se jämförelsen som något stimulerande, inte betungande. Mourinho har vinnare i sitt DNA, och kommer nu till en klubb lika betingad på att vinna den.
Revanschbegär. Hur mycket vinnare José Mourinho än är så går det inte att komma ifrån att hans tid i Chelsea slutade illa, och att det har lett till att han ifrågasatts på ett sätt han inte riktigt är van vid. Mourinho, som har ett chips på sin skuldra redan från födseln, lär inte sakna en hunger att visa att vad som gick fel i Chelsea hade mindre att göra med honom och desto mer med klubben som gav honom sparken. Att det är en liga i vilken han samtidigt är omgiven av gamla rivaler, såsom Arsene Wenger och, till och med nästgårds, Pep Guardiola lär inte dämpa den känslan.
Ny utmaning. Det har varit en av de sämst bevarade hemligheterna att José Mourinho under en längre tid har eftertraktat Man Utd-jobbet. Nu har han till sist landat det förmodade drömjobbet. Det är inte en helt orimlig tanke att det i sin tur påverkar hur han förhåller sig till jobbet, att han lugnar ned sig en aning och slår sig till ro. En stor utmaning, tillika ett frågetecken, återstår nämligen för honom i hans managergärning; att visa att han är mer än bara en hit-and-run-manager utan i stil med Alex Ferguson och Arsene Wenger också kan bygga något beständigt över en längre tid. Det finns ett starkt inslag av optimism med en sådan här fördel, men det är heller inte något som helt kan avfärdas. Människor förändras, människor utvecklas. Att han nu för första gången kommer till en klubb där han själv ges fullt mandat över värvningar kan också påverka situationen.
Spelidé. Ultradefensiv är vad José Mourinho brukar beskrivas som i något nedsättande tonläge. Det är ju dock en sanning med rejäl modifikation. Visst utgår han från ett lågt och väldigt disciplinerat försvar, men det är han inte ensam om och det är heller inget som är främmande för Man Utd. Med boll levererar dock Mourinhos lag normalt sett en snabb och anfallsinriktad fotboll, väsensskild från den fotboll som präglat Louis van Gaals tid i klubben, med en högre grad av resultatbaserad pragmatism. Målproduktionen ligger normalt sett ungefär där man kan förvänta sig av ett topplag i Premier League, vare sig mer eller mindre.
NACKDELAR
Akademin. 3,803 matcher i rad har Man Utd haft någon av sina akademispelare i sin matchtrupp. Vad man framför allt kan läsa ut av det är att det här med akademin och unga spelare är en bärande idé i hela Man Utds klubbkultur. Att det däremot skulle vara någon bärande idé i José Mourinhos managerkarriär vore dock att gå till våldsam överdrift. Helt avig att spela unga spelare är dock inte Mourinho – spelare som Davide Santon, Mario Balotelli, Raphael Varane, Kurt Zouma med flera är exempel på detta. Men det är en aspekt som onekligen kommer forma inte minst relationen mellan Mourinho och fansen.
Politik. José Mourinho är en splittrande karaktär. Det är uppenbart att han inte är Bobby Charltons kopp te. Och att döma av Alex Fergusons göranden och låtanden i managerfrågan i Man Utd finns det goda skäl att tro att Mourinho inte är någon av hans favoritkandidater det heller. Det här är så klart väldigt inflytelserika personer och maktfaktorer i klubben. Det kan skapa ett svårt arbetsklimat och inte minst få José Mourinho att redan från början känna sig motarbetad och ifrågasatt inom klubben.
Ego och motgång. En nackdel som hänger ihop med den förra. José Mourinho är inte normalt sett en person som hanterar att bli ifrågasatt på ett särskilt bra sätt, tvärtom tenderar han då mest att bli sur och motvalls. Motgångsspelare är inte ett ord som särskilt bra beskriver Mourinho, vilket givet konkurrensläget i Premier League och Man Utds försvagade utgångsläge är något som kan orsaka problem, för motgångar lär vara oundvikliga längs vägen.
:::
En vanlig aspekt vid managertillsättningar än frågan om kortsiktighet eller långsiktighet, och det är inte minst något som brukar hållas mot José Mourinho som sällan har befunnit sig i någon klubb längre än tre år. I det avseendet är han dock inte olik de flesta managers, liksom det ändå inte är särskilt relevant att anställa någon manager med mer än ett tre- till femårsperspektiv i bakhuvudet.
Bland de tramsigare frågeställningarna i nätdiskussioner i sådana här frågor brukar vara i vilken utsträckning den och den managern kommer att garantera klubben titlar. Det finns naturligtvis ingen manager i världen som kan garantera Man Utd eller någon annan klubb titlar. Alla managers har såväl fördelar som nackdelar, styrkor och svagheter, och hur det till sist går beror på en mängd olika faktorer med komplexa samband.
Det finns inga som helst garantier för att José Mourinho kommer att göra succé i och med Man Utd. Det finns en hel del som kan gå fel liksom det finns mycket som talar för att det kan bli väldigt rätt. Vad man kan begära av vilken som helst anställning är att det ger bästa möjliga chans för att det faktiskt ska kunna bli rätt.
Och utifrån det perspektivet är det svårt att se att Man Utd kan göra en bättre anställning än José Mourinho. Ryan Giggs hade varit en betydligt mer vacker anställning, men också otroligt mycket mer riskfylld. Några andra världsnamn, såsom Pep Guardiola, Jürgen Klopp och Carlo Ancelotti, bortsett från att de inte har varit tillgängliga, hade kunnat erbjuda en jämförbar kombination av möjliga fördelar och nackdelar.
José Mourinho är måhända inget managergeni. Men efter två års nära bekantskap med ett sådant tror jag det är något som få Man Utd-fans skulle beskriva som något negativt. Och managergeni eller ej, med José Mourinho kan Man Utd definitivt vinna Premier League.