Det är som ni förstår mest beroende på att The Championship och Premier League i praktiken är de högsta serierna för walesiska, Irländska, och nordirländska spelare. Ingen av de irländska landslagen har någon spelare från de inhemska ligorna, och alla walesiska landslagsmän i walesiska klubbar spelar för Swansea i Premier League. Det enda andra (ehm, fjärde) landslaget utan spelare i landets egna klubbar är Island. Österrike har en målvakt som spelar i Austria Wien medan Albaniens två reservmålvakter spelar i inhemska klubbar jag skulle stava fel.
Det finns dock ett par anmärkningsvärda EM-spelare utanför hemmanationerna (UK och Irland) som spelar eller nyss har spelat i The Championship. Det är inte bara utfyllnad likt Tom Heaton i England, det är Islands lagkapten och tjecker som behöver prestera för att ta sina landslag förbi gruppspelet nere i Frankrike. Men ja, de flesta spelarna nedan är walesare, irländare, eller nordirländare.
Kyle Lafferty – (Nordirland/Norwich) – anfallare
Lafferty följer David Healy-traditionen av en nordirländsk anfallare som är klart bättre i landslaget än i klubblaget. Lafferty har dock överglänst Healy i sin extremism på den punkten. Lafferty gjorde sju mål i EM-kvalet (lika många som Rooney och Bale) när Nordirland mirakulöst tog sig till EM och i klubblaget gjorde han ett mål för Norwich i Ligacupen och ett mål under tiden han var utlånad till Birmingham.
Lafferty behöver ett bra EM om Nordirland ska åstadkomma annat än att dyka upp och han behöver ett bra EM för att få chansen i Norwich nästa säsong eller bli värvad av någon annan klubb. Han skulle vara en bra värvning för de flesta Championship-klubbar med anfallsproblem.
Nordirland har också med sig Roy Carroll till EM som till vardags spelar för Notts County i League Two. Han har dock förlorat sin startplats till Michael McGovern som spelar i skotska Premier League.
Conor Washington – (Nordirland/QPR) och Will Grigg – (Nordirland/Wigan) – anfallare
I EM-kvalet spelade Nordirland främst med Kyle Lafferty ensam på topp. Helst flankerad av yttrar eller uppbackad av Jamie Ward som släpande anfallare men i vänskapsmatcherna inför EM har Michael O’Neill (Ja, båda de irländska landslagen har förbundskaptener som heter M. O’Neill) valt att spela unge Conor Washington bredvid Lafferty.
(Dessutom heter Martin O’Neill Michael i andranamn, samtidigt som Michael O’Neill heter Martin i andra namn. /Hyllman)
Washington är Nordirlands svar på Jamie Vardy, förutom den avskyvärda personligheten och frisyren, då han tills han var 20 år jobbade som brevbärare och öste in mål i den engelska niondedivisionen för St. Ives Town. Newport i League Two värvade honom innan han gick vidare till Peterborough där hans målskytte fick QPR att betala flera miljoner pund för honom i vintras.
Washington är en målskytt, inte alltför lång men bra på huvudet, och har sedan han blev nordirländare (via sin farmor) belönat deras förtroende med två mål på tre landskamper.
Will Grigg må vara förstörd i mina ögon av en läktarramsa och följande meme-publicitet men han är likväl en riktigt bra målskytt som vann skytteligan i League One med Wigan. Inte lika snabb som Washington vilket lär göra att han passar sämre bredvid Lafferty men i Grigg har de en mer pålitlig målskytt som dessutom är i toppform.
Oliver Norwood – (Nordirland/Reading) – central mittfältare
Förutom hårt arbetande anfallare och ett underskattat försvar av pålitliga gamla Fulham-spelare har Nordirland också ett underskattat och hårt arbetande maskinrum på mittfältet. Steven Davis känner ni till från Southampton men bredvid honom finns en yngre spelare som glänst i Championship de senaste säsongerna.
Han har inga direkta svagheter förutom att han är en brittisk mittfältare. Bra med bollen och skrapat ihop flera assist flera säsonger i rad tillsammans med ett par fina mål från långt avstånd. Kan säkert få ett Drinkwater-liknande genombrott om han får chansen utanför bortglömda nedre halvan-lag som Huddersfield och Reading.
Aron Gunnarsson – (Island/Cardiff) – central mittfältare
Island har ingen särskilt bred trupp. De har knappts ens invånare att fylla en trupp och har flera spelare från Allsvenskan (Unge Hjörtur!) med till EM. Därför är det ett problem för Lasse Lagerbäck att Aron Gunnarsson haft en svag säsong för Cardiff.
Han har varit den hårt arbetande och långt kastande kärnan i Cardiff i flera säsonger men har under våren förlorat sin plats till modernisten Stuart O’Keefe. Han lär inte förlora sin startplats då han är Lagerbäcks nya Linderoth (eller Anders Svensson) och kommer utvilad till Frankrike men hans avsaknad av speltid sedan december kan göra Island sårbara på ett annars ganska offensivt balanserat mittfält. Om Island ska kunna överraska i EM behöver Gylfi Sigurdsson och Charltons Gudmundsson offensiv frihet och en Aron Gunnarsson som sköter det defensiva arbetet bakom dem.
Wesley Hoolahan – (Irland/Norwich) – offensiv mittfältare
Det tog lång tid innan Hoolahan fick chansen i det irländska landslaget. Den grinigt underhållande Trappatoni trodde inte på Hoolahan eller offensiv fotboll överhuvudtaget. O’Neill valde dock att ge Hoolahan chansen på riktigt direkt och det har betalat av sig.
O’Neill har också vågat att spela med Hoolahan som offensiv mittfältare bakom en anfallare i ett 4-4-1-1-system eller en 4-4-2-diamant. Det har gett goda resultat då de slog Georgien, Tyskland, och sedan Bosnien-Hercegovina i playoff-spelet.
Det är uppenbart för alla med ett hjärta och fungerande ögon att Hoolahan är en magisk liten varelse men desto mindre uppenbart är varför man inte också tagit ut Alan Judge (Brentford) som är en liknande spelare och var Championships bästa spelare under den gångna säsongen. Jeff Hendrick (Derby) kan dock bli en rolig joker då han emellan alla sina skador har visat på stor potential och är en innermittfältare som gärna gör mål.
Keiren Westwood – (Irland/Sheffield Wednesday) – målvakt
Den som är insatt i det irländska landslagets målvaktspolitik kanske tycker jag är en idiot som inkluderar Westwood som inte stått i landslaget sedan i juni förra året men det vore större idioti att inte spela Westwood. Jag kan också uppskatta Darren Randolph men även innan han började nöta bänk i West Ham var han inte lika bra som Westwood. Och Shay Given bör enbart vara med som en extra målvaktstränare i praktiken.
Det vore typiskt envetna träskallar som Martin O’Neill och Roy Keane om de lät interna konflikter förhindra dem att spela sitt bästa möjliga lag. Världen såg hur bra Westwood var för Sheffield Wednesday i playoff-rampljuset och det är exakt en sådan matchvinnare som Irland behöver ifall de ska prestera i EM och inte bara hyllas för sina tillresta supportrar.
Det irländska mittbacksdilemmat – (Derby/Blackburn/Aston Villa/Sunderland) – mittback
John O’Shea och Marc Wilson var Irlands startande mittbackar i början på EM-kvalet men nu har Wilson varit knäskadad sedan i vintras (och är inte med i truppen) och John O’Shea är ingen mittback eller knappt ens en levande fotbollspelare längre.
Det säkraste valet för Irland vore att fortsätta med pålitliga Richard Keogh (Derby) och yngre Ciaran Clark (Aston Villa) i mittförsvaret som spelade mot Bosnien i playoffet. I träningsmatcherna i vår har de dock föredragit att spela Shane Duffy (Blackburn) och O’Shea med olika partners.
Utgår man efter vem som haft bäst säsong är Shane Duffy självklar enligt mig då han hade en lysande säsong i Blackburn och Keogh må vara rutinerad men är något överskattad spelandes för ett högprofilerat Derby. Clark är mest talangfull men har spelat för ett bottenlöst Aston Villa och Sunderland var som bäst när de bytte ut O’Shea mot Lamine Koné.
Tillsammans med den irländska målvaktsfrågan kan den irländska defensiven redan vara körd men i Duffy och Clark har man åtminstone två mittbackar som kan spela ihop sig under kommande år.
Jiri Skalak – (Tjeckien/Brighton) – yttermittfältare
Skalak har inte spelat alltför mycket för Tjeckien men han var bra mot Sverige och varit delaktig i segrar mot Ryssland och Nederländerna. Framför allt var han väldigt bra för Brighton under våren och bortom en åldrad Rosicky är Tjeckien i behov av en kreativ offensiv spelare.
Han spenderade mestadelen av sina karriär före Brighton i Slovakien för Mlada Boleslav och har frisyren som bevisar det. Är en snabb och svårförutsägbar ytter som skapade sex assist och gjorde två mål på tio ligamatcher för Brighton under hösten. Om han får starta eller bara hoppa in får hoppa in för Tjeckien kan han bli en otrevlig överraskning för motståndarna.
Hal Robson-Kanu – (Wales/Reading) – yttermittfältare/anfallare
Gary Bale är förstås Wales viktigaste spelare och största stjärna. Medan Robson-Kanu har den mindre glamourösa rollen att springa åt Bale och skapa ytor åt Bale. Han startade i de sju senaste EM-kvalmatcherna som anfallare men i Reading är han nästan uteslutande ytter.
Hans kontrakt med Reading går ut i slutet på juni och i EM kan han springa sig till ett nytt kontrakt, men det skulle underlätta om han faktiskt gjorde mål också efter blott ett mål i kvalet.
Chansen finns dock att Robson-Kanu inte får fortsätta på topp. I de senaste vänskapsmatcherna har man istället spelat Sam Vokes. Vokes är en mer naturlig ensam anfallare framför Bale då han är bra i luften, jobbar hårt, och dessutom gör mål. Han hade en strålande säsong i Burnley och är ett mer målfarligt alternativ än Robson-Kanu.
Chris Gunter – (Wales/Reading) – högerback
Den tredje av Readings fyra EM-spelare (Robson-Kanu, Gunter, Stephen Quinn, Oliver Norwood) på listan men också den mest pålitliga. Gunter fyller 27 år till sommaren men har redan gjort 66 landskamper som högerback, wingback, vänsterback, eller som en av tre mittbackar. Han har inte på klubbnivå lyckats ta steget upp till Premier League på riktigt men i Wales är han självskriven var han än behövs. Har blivit bättre defensivt med åren men är fortsatt gärna en frejdig ytterback om han får chansen. Har blivit stabilare men inte särskilt mycket bättre sedan han gick till Reading. Oklart om han inte är bättre eller smält in i omgivningen.
Av: Peter A. Linhem, @linhem på twitter