Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Silly season… Eller: Aldrig förr har så många vetat så lite om så mycket

Det är den där tiden på året igen. Den där tiden som i dessa moderna tider verkar engagera lite för många supportrar mer än vad säsongens ordinarie nio månader lyckas med. Samtidigt också den där tiden på året som får mig att brottas med kräkreflexen.

Silly season. Sommarsäsongen som jag hellre kallar det.

Utan några som helst vetenskapliga belägg för saken vågar jag påstå att den överväldigande majoriteten av supportrar är grabbar, eller män om man vill vara mer korrekt. Liksom en än mer överväldigande majoritet av supportrar som diskuterar fotboll och silly season på nätet är grabbar, eller män om man vill vara mer korrekt.

Könsroller och könsstereotyper är så klart ofta tämligen billiga, men som med alla stereotyper finns alltid ett korn av sanning i dem. Och vi grabbar vet ju att tjejerna gillar tjejiga saker – naturligtvis! – som att läsa skvaller och fönstershoppa. Och vi grabbar tycker så klart att det där är ju fånigt så sådant sysslar inte riktigt grabbiga grabbar med.

Utom när det gäller silly season så klart. Då skvallras och fönstershoppas det som om vi aldrig gjorde något annat, och vi väver hela historier kring lösa rykten och vilda spekulationer som förmodligen hade fått Hänt i veckan att framstå som seriös journalistik. Men det är inte skvaller så klart, för vi kallar det ju inte för skvaller.

Något som ändå fascinerar med silly season är att det trots allt är en så viktig del i alla klubbars planering och verksamhet, en tid på året som i mångt och mycket formar förutsättningarna för den kommande säsongen. Ett ständigt pågående socialt ingenjörsprojekt i gränslandet mellan företagsekonomi och fotboll, och ett politiskt spel mellan många olika intressen.

Vad som däremot stör med silly season är hur låg kunskapsnivån faktiskt är hos dem som har som en huvudsaklig arbetssyssla att bevaka och granska silly season. Rykten och rena omöjligheter förmedlas utan kommentar och döljer substans bakom brus. Bristen kompliceras av att media blir till part i målet, med ett större intresse av infotainment än information.

Det där har jag ändå lärt mig att leva med. Framför allt, vilket man lär sig om man så att säga knäcker koden med hur olika medier formulerar sig för att särskilja olika grader av säkerhetsnivå i allt från lösa rykten via förhoppningar till bekräftade övergångar, har jag lyckats skapa ett kognitivt filter för vad som är genuint och substantiellt, och vad som mest är hittepå.

Det är lite för mycket tyst kunskap för att effektivt kunna demonstrera koden här i bloggform, man fattar när man ser det. Ett kort exempel är så klart att när källan ifråga skriver ”hope to sign…” så är det ungefär lika substantiellt som när en kommunalpolitiker säger att hen har som ”målsättning” att ta itu med de där förbaskade vårdköerna.

Men igår fick jag mig en skarp påminnelse om vad det är jag förmodligen avskyr mest med silly season. Det är det här att under en hel sommar, väldigt snällt räknat, bombarderas av tvärsäkra påståenden från alla håll och kanter om hur den och den spelaren inte är värd den och den transfersumman, och hur en viss spelare som mest, eller som minst, är värd si och så mycket.

Jag vet inte riktigt vad det är med detta som stör mig så infernaliskt, troligtvis har det väl att göra med min ekonomutbildning. Det blir lite samma känsla som när den förre pingiskungen från fritidsgården, nu för tiden oftast i form av en förälder, vill berätta för mig, och alla som lyssnar, att han faktiskt är riktigt duktig på bordtennis, och dessutom väldigt gärna vill visa.

Vad är problemet med sådana påståenden? – att den och den spelaren bara är värd si och så mycket. För det första är det kanske inte alltid man känner att den genomsnittliga personen som framför dessa synpunkter på nätet riktigt är i stånd att bedöma vad en spelare faktiskt är värd, utifrån den köpande och den säljande klubbens synvinkel.

För det andra bygger det på ett missförstånd, lika klassiskt som vanligt, av vad en transfersumma egentligen är. Den absolut vanligaste uppfattningen om en transfersumma är att den är ett slags kvalitetsmått på spelarna. Den spelaren kostade så där mycket, alltså kan en annan spelare bara vara värd hälften av den summan. Typ så, i olika former av varianter.

I själva verket är transfersumman ett mycket bredare mått än så. Spelarnas kvalitet och potential är naturligtvis en del i detta mått. Men många andra saker styr också transfersumman. Spelarens återstående kontraktslängd, den säljande klubbens ekonomiska läge, den köpande klubbens resurser, tid kvar av transferfönstret, spelarens förväntade värde för klubben, och så vidare.

Transfersumman är alltså inte något objektivt mått på spelarens kvalitet, utan en ren förhandlingsprodukt mellan en köpare och en säljare. En av flera implikationer av detta är att samma spelare närmast garanterat skulle betinga olika transfersummor för olika köpande klubbar. Rika klubbar får exempelvis betala en premiumavgift.

Logiken är rätt enkel. Om du vill sälja en dator du inte riktigt har något behov av längre så kommer priset bli ett om du säljer till en bekant som du vet inte har något överflöd av pengar, och ett annat om du säljer den till en bekant som har gott om pengar. Men det är exakt samma dator, med exakt samma prestanda och förväntad livslängd.

Ett annat problem med transfersumman är att många betraktar det som en kostnad. Här är det absolut inte bara supportrar som misstar sig utan minst lika ofta journalister som skriver om alla dessa övergångar, och där är det mer oroväckande att de som jobbar med detta inte riktigt verkar ha begripit den grundläggande ekonomin bakom varje spelarvärvning.

Transfersumman är inte någon kostnad. Petr Cech kostade inte Arsenal £10m under det gångna året för att han köptes från Chelsea för den summan. Det enda som skedde var en omflyttning i tillgångar på Arsenals balansräkning, likvida medel i form av pengar byttes mot en spelare, eller snarare rättigheten till denna spelare.

Kostnaden är istället förbrukningen av denna rättighet. Den räknar man ut genom att slå ut transfersumman över den totala kontraktslängden, det vill säga så länge klubben har rätt att använda spelaren. En spelare som köps för £40m och skriver på ett fyraårskontrakt kommer således innebära en årlig kostnad för klubben om £10m.

Petr Cech skrev på ett långtidskontrakt med Arsenal, låt oss säga fem år. Den här säsongen har han alltså kostat Arsenal £2m.

Det kan vara värt att hålla det i åtanke under sommaren om en storklubb väljer att spendera stora summor på spelare. Melchester Rovers har värvat spelare för £250m i sommar kommer kanske rubriken låta, och man kommer undra hur de har råd. Lite mindre dramatiskt blir det så klart om de värvade spelarna i genomsnitt har skrivit på femårskontrakt – varmed den årliga kostnaden för detta storhandlande alltså ”bara” blir £50m.

Utöver detta tillkommer så klart en betydligt större punkt vad gäller faktiska kostnader, det vill säga spelarens lön, som alltså till skillnad från transfersumman faktiskt är en kostnad.

Men har man förstått det där med vad som är en kostnad och vad som inte är en kostnad så får man en annan förståelse för hur en köpande klubb faktiskt kan värdera en spelare och vad de kan tänka sig vara villiga att betala i transfersumma för en spelare.

För även om man till exempel anser att £50m för Raheem Sterling eller Anthony Martial är galna summor, är klubbens perspektiv istället att för spelare de kan ha användning för i de närmaste tio åren betalar de en årlig kostnad om £5m. Alldeles bortsett från det fotbollsmässiga och ekonomiska värde man hoppas att dessa spelare ska inbringa klubben.

Nog med denna rant. Och betrakta er gärna som förvarnade. Ni kan så klart få framföra uppfattningar om vad som är rätt och fel transfersumma på den och den spelaren under sommaren. Det kommer säkert komma mängder av tillfällen. Men räkna med att jag kommer att titta på er på ungefär samma sätt som jag tittar på den där föräldern, alltid pappan av någon anledning, som säger att han faktiskt är rätt duktig på pingis.

Det är han inte.

Publicerad 2016-06-08 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons