Man måste inleda med att ge Island all den heder de förtjänar. De isländska spelarna genomförde en match närmast till perfektion, och de isländska spelarna var precis så laddade och hungriga som man kunde förvänta sig inför matchen.
Det är naturligtvis det största som någonsin har hänt i isländsk fotboll och det är så klart rörande även för oss som har haft möjlighet att överdosera på Leicester under den gångna säsongen. Man skulle vilja ta till de stora orden om bragdinsats, men saken är bara den att alla som såg matchen mot England såg också att det inte på något sätt krävdes någon bragdinsats av Island för att slå England.
Och det är kanske det som är mest upprörande med Englands underjordiska fiasko. Inte att de förlorade mot Island. Utan att England inte ens tvingade Island att höja sig till den absoluta bristningsgränsen av sin förmåga för att kunna besegra dem. Resultatet är så klart en isländsk bragd, själva prestationen var för dem en dag på jobbet.
Det går att orda om orsakerna till Englands förlust i evighet så klart. Men det räcker med att påminna sig vad man varnade för innan matchen. Englands spel är alldeles för långsamt. England har mycket boll men saknar helt en offensiv spelidé för hur de ska bryta ned ett organiserat motståndarförsvar. Allt detta visste vi skulle göra livet svårt för England mot Island.
Låt oss heller inte spela chockade över att det blev så här mot Island. Det här var i själva verket den fjärde raka matchen i detta EM där England spelar på just detta fullständigt idélösa och impotenta vis. England vann en enda match i detta EM, mot Wales, på tur och tillfällighet snarare än skicklighet. Det här var inte någon blixt från klar himmel.
Det kommer vara en evig diskussion var gränsen egentligen går mellan vad som är spelarnas ansvar och vad som är tränarens fel. Naturligtvis viker spelarna ned sig. Extra stort ansvar landar så klart på lagets ledande gestalter – Wayne Rooney, Harry Kane, Chris Smalling och Gary Cahill. Ingen spelare presterar som de är kapabla, och i andra halvleken mot Island var därtill gummibenen alldeles för tydliga på alla spelare.
De såg rubrikerna framför sig, de såg historien upprepa sig. Fast den här gången med isländska proportioner.
Men det är också förbundskaptenens uppgift att ge spelarna bästa möjliga förutsättningar att prestera sin bästa fotboll. Och här kan väldigt många frågor ställas till Roy Hodgson. Var det verkligen rätt spelare som togs ut i EM-truppen till att börja med? EM-truppen kändes i lika avseenden obalanserad som politiskt korrekt. Mark Noble, Danny Drinkwater, Andy Carroll, någon som helst yttermittfältare hade kunnat tillföra värde.
Ett framgångsrikt landslag spelar rimligtvis efter det egna spelarmaterialets styrkor. Inget lag visar kanske det bättre än Englands motståndare den här kvällen. Det finns helt enkelt inte tid att spela in ett system och i grunden ändra dessa styrkor. Men England har sedan flera år tillbaka slutat spela på sina egna styrkor och utifrån en egen spelidentitet, istället försöker man spela en fotboll som alla andra utan att riktigt ha kvaliteten att kunna genomföra den.
Men. När man har en spelidé som oundvikligen resulterar i att man står stilla framför ett välorganiserat motståndarförsvar med tio spelare bakom boll, och den enda försöket till lösning man verkar kunna hitta på är att lobba in bollar halvt på måfå i straffområdet – så skulle det ju kunna tänkas vara en god idé att då i straffområdet ha spelare vars spetskompetens faktiskt är att kunna attackera höjdbollar.
Men alla sådana spelare har Roy Hodgson lämnat hemma. Det är möjligt att det inte såg ut riktigt så i EM-kvalet, men i EM-kvalet möter man inte alltid det bästa motståndet.
Roy Hodgson tog onekligen sitt ansvar direkt efter matchen. Alternativt flydde han från ansvaret. Det är kanske en fråga om perspektiv. Hur som helst meddelade han direkt efter matchen att han avgick som förbundskapten för England. Och levererade ett uttalande med den innebörden som han omöjligen kan ha komponerat ihop under den korta stunden efter matchen, även om FA insisterade på att så var fallet.
Vad säger det egentligen om inställningen i ett engelskt landslag om dess förbundskapten inför en match mot Island har ett färdigkomponerat uttalande om sin omedelbara avgång i händelse av förlust? Vad säger det om det ledarskap som Roy Hodgson i så fall har bistått med?
Vem kommer att ta över som Englands förbundskapten? Vem kan egentligen ta över som Englands förbundskapten? Gareth Southgate, Gary Neville, Eddie Howe är namn som nämns. Det får bli en annan diskussion för en annan blogg, men den huvudsakliga idén borde rimligtvis vara att försöka hitta en förbundskapten som vågar låta det engelska landslaget spela en i grunden engelsk fotboll igen.
Om inte det blir konsekvensen efter att England precis har genomlidit vad som måste beskrivas som ett av Englands värsta fiaskon någonsin, och det finns ett gäng att välja mellan, så lär det kanske aldrig ske igen.
Englands förlust mot Island är förvisso ett stort fiasko, men förlusten var för den sakens skull inte det minsta oväntad. Det gör inte fiaskot mindre. I själva verket gör det fiaskot om möjligt ännu större.
Liksom det gör Islands bragd större.