Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Mourinhos arrogans bara en fråga om perspektiv - hans misstag var ett annat

Det var naturligtvis klart redan i början av sommaren att José Mourinho tog över Man Utd efter Louis van Gaal. Han har knappast varit overksam sedan dess men i tisdags offentliggjordes han alltså officiellt som Man Utds nye manager, direkt följandes Pep Guardiolas presentation bara någon dag eller så tidigare.

Två saker var helt givna när José Mourinho presenterades. För det första att han skulle ge ett självsäkert intryck, som om han visste precis vad han ville med Man Utd. Sådan är han som person. För det andra att mängder av fans, naturligtvis i synnerhet motståndarfans, skulle uppfatta honom som odrägligt arrogant, mer eller mindre oavsett vad han sa och hur han sa det.

Det är inte särskilt underligt att Mourinho uppfattas som arrogant, han har onekligen varit det vid ett antal tillfällen tidigare. Det innebär självklart inte att allt han säger och gör för den sakens skull är arrogant. Men det är så klart inte heller särskilt underligt att i synnerhet motståndarfans väldigt gärna vill se det på det viset.

Någonstans handlar det om föreställningar. Den typ av kaxighet som José Mourinho visar upp är inte ämnad att uppfattas särskilt positivt av fans till klubbar som Arsenal, Liverpool, Tottenham med flera – klubbar som normalt sett har befunnit sig under Mourinhos klubbar i näringskedjan. Deras syn på Mourinho färgas naturligtvis av deras perspektiv.

På samma sätt är det kanske inte så lustigt att Man Utd-fansens syn på José Mourinho aldrig har varit riktigt lika förbittrad. Visst har han fått höra ett och annat i egenskap av en rivalmanager, men det är bara naturligt. Det har aldrig tagit de proportioner som ogillandet har tagit hos Arsenal, Liverpool med flera, tvärtom har det alltid funnits ett mått av respekt.

Man kan tänka sig flera skäl till detta. Att José Mourinhos konflikter framför allt har varit inriktade på Arsenal och Liverpool genom åren. Att Mourinho till synes medvetet (och här anar man så klart en långsiktig tanke) sällan om någonsin har sagt något direkt negativt om Man Utd eller Alex Ferguson. Att Man Utd-fans inte på samma sätt har känt sig underlägsna José Mourinho och dennes klubbar.

Det där är så klart ett avseende i vilket Man Utd och José Mourinho borde kunna ses som den perfekta matchen, även av motståndarfans. Den drygaste och mest arroganta klubben i världen, eller åtminstone i England, under ledning av den drygaste och mest arroganta managern i hela världen. Vad kan vara mer passande än det?

Jaha, men vad var det han sa då? Egentligen inget mer än vad man kunde förvänta sig av vilken som helst ny manager i en storklubb, inte minst en ny manager i Man Utd. Hans ambition är att vinna och inte nöja sig med mindre än det. Han anser sig vara i Englands största klubb. Naturligtvis ska han inte säga något annat än det. David Moyes fick exempelvis kritik för att inte ha detta språk. Roy Hodgson i Liverpool likaså.

I själva verket är det ledarskap. För vad är egentligen en ledares uppgift? Att sätta en standard och en målsättning, att formulera en färdriktning, att med hjälp av ord och handling inspirera och motivera i det här fallet sina spelare, klubben som helhet och alla dess supportrar. Att säga något annat än vad han faktiskt sa hade varit dåligt ledarskap.

Visst, där fanns några spetsigheter. På frågan om Mourinho hade något att bevisa krävdes det inget geni att räkna ut vem som bland annat fanns i siktet när han menade att vissa inte hade vunnit ligan på tio år. Om man dock ser den poäng han faktiskt försökte göra, att det kanske är orimligt att hävda att någon som vann ligan för ett år sedan har något särskilt att bevisa jämfört med andra, så är det svårt att hävda att han skulle ha fel i det.

I mångt och mycket var det en positiv tillställning. Ingen otydlighet, ingen osäkert och inget särskilt hymlande. Men i ett avseende blev det något av platt fall för José Mourinho. Han har tydligen låtit sig störas av påståenden om hans facit med unga spelare, så han hade komponerat ihop sin alldeles egna lista med unga spelare han faktiskt gett chansen genom åren.

Varje gång en manager kommer till en offentlig tillställning med en på förhand producerad lista så anar man oråd. Rafa Benitez spårade ur en hel titelstrid med sin bisarra och missriktade fact-rant. Louis van Gaal gjorde sig själv till åtlöje genom att försöka visa statistik på att Man Utd minsann inte var något långbollande lag.

José Mourinhos långa lista innehåll 49 spelarnamn. Senare på dagen hade listan växt till 55 namn. Problemet var så klart att det inte var någon bra lista, den stora majoriteten av namnen på listan var av antingen det ena eller det andra skälet inte alls något bra exempel på hur Mourinho gett unga spelare chansen i sina lag.

Listan avväpnade inte kritikerna, snarare gav det dem bara ytterligare ammunition.

Det var så klart dumt agerat av Mourinho. För det första försätter han sig själv automatiskt på defensiven genom att försöka försvara sitt facit. För det andra visar han att det är en kritik han är illa berörd av. För det tredje är det bästa försvaret inte att producera listor, utan att visa i handling att kritiken i själva verket är obefogad.

Men för de som hoppas att José Mourinho ska fortsätta Man Utds tradition att ge unga spelare chansen, eller kanske snarare fruktar att han ska ta död på den traditionen, så hade det så klart bådat betydligt mycket mer illa om Mourinho istället bara avfärdat kritiken som irrelevant och betydelselös.

:::

TRANSFERKOLLEN

Henrikh Mkhitaryan, Man Utd (+++++). Årets spelare i Bundesliga om jag har förstått rapporterna därifrån rätt. Kanske särskilt imponerande när spelaren ifråga inte har tillhört Bayern München. Snabb, bollskicklig och målfarlig spelare av allra högsta klass som förstärker en förhållandevis svag högerkant i Man Utd.

Matt Phillips, West Brom (++). Ännu en i en lång rad av minst sagt icke-spektakulära West Brom-värvningar. Man vet ungefär vilken typ av värvningar som görs av Tony Pulis och det här är inget undantag. Snabb yttermittfältare med QPR som senaste klubbadress. Kommer inte göra bort sig, kommer inte heller höja laget.

Mike van der Hoorn, Swansea (+++). Francesco Guidolins första värvning för sommaren, ej medräknat Leroy Fer, riktar in sig på försvaret. Van der Hoorn är en Ajaxskolad mittback och som sådan kan man tänka sig att han besitter de klassiska Ajaxegenskaperna – en spelintelligent och bollskicklig mittback. Det vill säga raka antitesen, ett elakare sätt att säga ett bra komplement, till Ashley Williams.

Publicerad 2016-07-07 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER