Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Svenska sportbarer och grabbgängens maskulina antropologi

Normalt sett är jag inte helt förtjust i sällskap när jag tittar på fotboll. Jag är definitivt själv inte något särskilt bra sällskap när jag tittar på fotboll. Särskilt om det är en match jag på något sätt är känslomässigt investerad i. Jag vill helt enkelt kunna koncentrera mig på matchen, inte på att småprata bredvid matchen.

Därför hör det exempelvis inte till vanligheterna att jag sätter mig och kollar på fotboll på en sportbar. Annat än om det är en match jag har ett något kursivt intresse för. Men det händer då och då, och kanske då främst av praktiska skäl, att behöva slippa rådda med käket på hemmaplan. Men då blir jag också ofta påmind om vad som orsakar min skepsis.

ANNONS

En antropolog som studerar beteendet och den sociala strukturen på sådana här sportbarer skulle nämligen kunna göra vissa observationer. I synnerhet runt större matcher som involverar de största och mest populära klubbarna såsom Liverpool, Man Utd, Arsenal, Tottenham, Chelsea, Barcelona, eller vilken som helst klubb som Zlatan Ibrahimovic spelar med eller mot.

Grabbgängen, som alltid brukar vara några till antalet, verkar vara ett närmast obligatoriskt fenomen runt dessa matcher. En samling män mellan 20-50 år, kanske en medianålder runt 30 år, kompisar direkt eller indirekt genom livet eller jobbet, som har bestämt sig för att gå ut på stan och kolla på fotboll tillsammans, äta gott och dricka några öl.

Och här talar jag om de civila alternativen. Det finns naturligtvis organiserade supportergrupper som samlas på sportbarer runtom i Sverige för att se sitt lag spela fotboll, men det är ett annat fenomen med ett annat beteendemönster som jag inte har någon större anledning att kommentera. Även om det säkert vore ett intressant fenomen i sig att titta närmare på.

ANNONS

Dessa grabbgäng, och det är verkligen grabbar, kvinnor finns i princip aldrig med och är det undantagsvis någon kvinna där så är hon med som någons sällskap och yttrar inte många bokstäver den kvällen, har en till synes tämligen vanlig social struktur och hierarki. Liksom de har sitt eget förhållande till själva fotbollen.

De gillar naturligtvis fotboll och sina lag. Men till skillnad från de organiserade supportergrupperna så är kanske inte fotbollen huvudsaken. Fotbollen, eller själva matchen, blir snarare en praktisk anledning att träffas. Inte på något sätt betydelselös men heller inte med de närmast religiösa ritualer som omgärdar vissa supportergrupper.

Varje grabbgäng har sitt alfahanneorakel. Det är denne alfahanne som i mångt och mycket styr samtalet, är den mest högljudde och inte sällan sitter mest bredbent av dem alla. Han har bestämda åsikter i varje ämne och styr vilka ämnen det pratas om. Han kan kort sagt allt, och allt han kan är direkt hämtat från Aftonbladets och Expressens rubriker.

ANNONS

Det är ingen tillfällighet att jag säger det där, för kunskapsnivån och innehållet i samtalet är av ett sådant slag att både ögon och öron blöder. Alla som någon läst tabloidernas rubriker vet hur otroligt vilseledande de oftast är. Inte blir det mycket bättre av att läsa själva artiklarna. Ändå är alltså detta utgångspunkten för så många samtal i dessa grabbgäng.

Jag var egentligen rätt tveksam till att alls skriva den här bloggen. För jag tycker verkligen att det är varje människas rättighet att titta på och följa fotboll helt utifrån sitt eget intresse och sina egna villkor. Några minimikrav i kunskap bör inte finnas för att få gå och kolla på fotboll. Möjligen är jag elitist, men absolut inte på så vis.

Men i just detta sammanhang får det sociala konsekvenser. För efter några timmar av ständigt upprepade truismer, varenda tänkbar klyscha som finns runt den engelska fotbollen, fullständigt galna påståenden som inte håller ens det mest grundläggande sunda förnuftstest, så drabbas i alla fall jag av den närmast våldsamma impulsen att resa mig upp och idiotförklara dem alla.

ANNONS

Istället lägger jag så klart band på mig och själv och väljer att istället gå därifrån. Definitivt om det är en match på gång som jag faktiskt är intresserad av. Jag såg Hull mot Man Utd på sportbar för en vecka sedan. Antalet grabbgäng runt Man Utds matcher har ökat den här säsongen, av någon anledning. Det blev en kvick hemfärd i halvtid.

Man hinner få sig många godbitar till livs på några timmar. Att undvika dem är i alla fall omöjligt. Där finns den vanliga om hur tröjförsäljning finansierar ett spelarköp på några dygn. Hur det står i den och den spelarens kontrakt att han måste spela, förmodligen någon spelare de själva inte anser borde spela. Och på det spåret fortsatte det.

Droppen som till sist fick bägaren att rinna över var killen som sade sig vara Liverpoolsupporter men som menade att han nu var tvungen att byta till Man Utd eftersom Zlatan Ibrahimovic spelar där. Då var det tur att servitrisen hade hunnit plocka bort köttkniven från mitt bord, annars hade den lördagskvällen tagit sig en helt annan och något oväntad sväng.

ANNONS

Dessutom förbryllar det mig en aning. För åldern i dessa grabbgäng betyder att det trots allt är människor som borde ha viss livserfarenhet, som har jobbat i några år, har pysslat med hushållsekonomin, har sina hus- och villalån, borde ha haft en del med kunder och leverantörer att göra, och så vidare. Men då ämnet blir fotboll är det som om denna livserfarenhet aldrig har existerat, som om fotbollen existerade utanför eller ovanför samhällets vanliga regler.

Det är inte dumma människor det handlar om. När media eller lokalpressen skriver om mer vardagliga ämnen, som ligger dem nära till hands, så finns där helt säkert insikten att det är vinklat och förenklat och något man bör förhålla sig skeptisk till. Men med fotbollen, kanske då den fungerar som en avkoppling från vardagen, sätts detta sunda förnuftets filter till synes helt ur spel.

ANNONS

Och jag hade inte haft några större problem med det om inte för i huvudsak av två skäl. Dels att denna högljutt framförda ignorans gör det svåruthärdligt att befinna sig i närheten. Dels att det går att vara minst sagt säker på att dessa grabbgäng är till stor del samma personer som reagerar upprört, ilsket och oförskämt varje gång de ser och hör en kvinna i en fotbollsstudio – eftersom kvinnor ju inget kan om fotboll.

Och om någon undrar hur det kommer sig att jag är så allergisk mot sådana här ”alla vet ju att…”-argument, och då i synnerhet journalister som motiverar sina egna åsikter med att alla ju vet att det ligger till på just det sättet, så räcker det att sätta sig en stund på en sportbar i samband med en stormatch. För vad alla vet är just precis vad som framkommer där.

Alla vet allt, utan att egentligen förstå särskilt mycket. Det finns något mycket grabbigt eller manligt med ett sådant förhållningssätt.

ANNONS
Publicerad 2016-09-03 kl 06:00

Kommentarer

Visa kommentarer

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto