Fotbollen är i många avseenden annorlunda nu jämfört med hur det såg ut under 1970-talet. Professionalismen har slagit igenom vilket har gett tydliga avtryck på spelarnas fysiska status, träningsmängd, diet, mental träning, matchanalys och så vidare. Varje match når en betydligt större publik och kraven på spelarna är högre än någonsin förr.
Men den största förändringen som skett gäller den ekonomiska statusen hos de som spelar fotboll jämfört med de som tittar på fotboll. Spelare hade det bättre ställt även då, men skillnaden var inte enorm. Någorlunda välbeställda spelare spelade framför i huvudsak arbetarklass, jämfört med dagens stenrika spelare som spelar framför till största delen välbeställd medelklass.
Den ekonomiska verkligheten i England under 1970-talet var tämligen dyster och på väg åt helt fel håll. Arbetslöshet och fattigdom blev alltmer utspritt bland arbetare över hela England. I dessa förhållanden hade det högerextrema National Front sin allra bästa mylla, och de såg engelska fotbollsläktare som det bästa sättet att rekrytera medlemmar och sprida sin propaganda.
Rasismen, som alltid ett uttryck främst för social misär, fick därmed ett allt starkare fotfäste på engelska fotbollsläktare. Vid den här tiden var fotbollen i England i huvudsak en vit sport. Det totala antalet svarta fotbollsspelare i England översteg inte 50 stycken. Det gjorde inte problemet mindre för dessa 50 spelare som tvärtom stack ut desto mer och blev rasismens måltavla.
Mest av allt var det dock West Bromwich Albion och tre av deras spelare som utmärkte sig.
West Brom började mot slutet av 1970-talet under först Johnny Giles och därefter Ron Atkinson etablera sig som en av de främsta klubbarna i England, i konkurrens med Liverpool och Nottingham Forest. Där fanns viktiga spelare som Bryan Robson, Willie Johnston och Derek Statham, men det var en annan trio spelare som vid den här tiden skulle komma att definiera West Brom.
Laurie Cunningham, Brendon Batson och Cyrille Regis var tre av de mest talangfulla och tekniska spelarna i ett West Brom som snabbt skapade sig ett rykte som ett attraktivt spelande fotbollslag. Tillsammans blev de katalysatorn för West Broms framgångar under den här perioden. Men de drog också uppmärksamheten till sig själva och laget av ett annat skäl – de var svarta.
Det kan vara svårt att föreställa sig nu för tiden, men då var det ytterst ovanligt med tre svarta fotbollsspelare i ett och samma lag. Det hade bara hänt en enda gång tidigare, i West Ham i början av 1970-talet. Men då bara under en enda match och inte alls med lika framträdande spelare. West Brom, Cunningham, Regis och Batson blev en magnet för hat och socialt missnöje.
Brendan Batson berättar om hur National Front i samband med varje bortamatch organiserade sina anhängare att möta West Broms spelarbuss. Det fanns inga säkerhetsrutiner vid den här tiden så spelarna tvingades löpa gatlopp från bussen in i arenan. Batson, Regis och Cunningham kom fram till omklädningsrummet med trasiga kläder, spott på kläderna och i ansiktet.
Bemötandet under matcherna var inte bättre det. Bananer var ett ständigt rekvisit i samband med West Broms matcher och de kastades ned i klasar mot Cunningham, Batson och Regis. Det var omöjligt för någon av spelarna att ta hörnor eller inkast då publiken kunde rycka tag i dem. Buandet var extremt och häcklandet från läktarna direkt kränkande.
Något särskilt stöd hade heller inte Cunningham, Regis och Batson från vare sig de egna leden eller från media. Ally Robertson, en av deras lagkamrater, låter minst sagt aningslös i sitt sätt att beskriva situationen: ”I used to say to each of them: ’If people call you a so-and-so, then so what? How many times have I been told I’m a Scottish twat?’ I didn’t give two hoots.”
Tystnaden i brittisk media kändes kanske i så fall mer kalkylerad. Brendon Batson erinrar sig hur han tog upp saken med BBC och undrade när de faktiskt skulle säga något om saken. Svaret från BBC var att det inte var möjligt att uppfatta vad det var som skreks från läktarna. Vilket självklart var en lögn av det allra fegaste, om än inte det mest vita, slaget.
Hatbrev och dödshot blev till vardag för de tre spelarna. Det gick till och med så långt att Bryan Robson fick brev som frågade honom hur han som engelsman kunde tolerera att spela tillsammans med svarta spelare. Inför varje match på Goodison Park fick Ron Atkinson ett brev från en Evertonsupporter som uppmanade honom att inte ta ut sina apor till matchen.
Men ju bättre dessa tre spelare presterade på planen desto mer började tonläget att förändras. Buropen och smädelsena fortsatte men ju fler matcher som avgjordes av samspelet mellan Cunningham och Regis desto började till och med motståndarfansen motvilligt medge att oavsett vad de kanske tyckte om dem i övrigt så var de förbannat bra fotbollsspelare.
Man bör inte trivialisera det skit dessa tre spelare tvingades uthärda under dessa år, vilket är lätt att göra i efterhand. Däremot bör man beundra vad de faktiskt lyckades åstadkomma för att motverka rasproblemen i England under 1970- och 80-talen. De banade vägen för mängder fler svarta spelare både från England och från övriga delar av världen.
Brendon Batson avslutade sin karriär i West Brom 1982, efter att ha gjort 172 matcher för klubben. Cyrille Regis spelade i West Brom fram till 1984 och fortsatte därefter sin karriär i Coventry och Aston Villa in i 1990-talet. Laurie Cunningham blev 1979 den förste brittiske spelaren att värvas av Real Madrid, där han tillbringade fem år.
Under sin tid i Real Madrid vann Cunningham både La Liga och spanska cupen, och 1981 spelade han i Europacupfinalen. Han tillbringade resten av 1980-talet i ett flertal olika klubbar, mest noterbart kan tänkas i Wimbledon 1988, vars Crazy Gang han hjälpte att vinna den klassiska FA-cupfinalen mot Liverpool. 33 år gammal, 1989, ändade en bilolycka hans liv.
Tillsammans är de en omistlig del av engelsk fotbollshistoria, en historia som engelsk fotboll på samma gång måste skämmas för och kunna vara stolt för, i alla fall i den utsträckning som vad Laurie Cunningham, Cyrille Regis och Brendan Baston tvingades uthärda och kämpa emot inte tillåts visa sitt fula ansikte igen.
Men då som nu präglas England av social nedrustning, och den misär och det missnöje som följer i dess fotspår. Och då som nu saknar inte England högerextrema element som exploaterar detta missnöje för sina egna unkna motiv. En utveckling vi naturligtvis inte ser bara i England, utan tragiskt nog kan bevittna även på hemmaplan.
Men nu är inte engelsk fotboll längre vad den en gång var. Premier League är en global liga med spelare från världens alla hörn. Därmed kan Premier League och engelsk fotboll också vara en positiv förebild för vad människor med olika bakgrund, utseende, namn och språk faktiskt kan uppnå tillsammans. Det är en positiv tanke.
En tanke som kanske inte hade varit möjlig att tänka om det inte hade varit för Laurie Cunningham, Cyrille Regis och Brendon Batson – West Broms The Three Degrees.
Berättat med boken The Three Degrees – The Men Who Changed British Football Forever, av Paul Rees, som bakgrundsmaterial.